Tag Archives: integritet

Trampa på någon annans integritet är du snäll.

Posted on by
1

Vart går gränsen för hur mycket människor du inte känner särskilt väl får lägga sig i delar av ditt liv som de inte direkt berörs av? Jag märker själv hur irriterad jag blir när det händer. När mina “Nej” och “Jag är redan upptagen den tiden” ifrågasätts och dissekeras av människor som inte har med de delarna av mitt liv att göra. Det känns verkligen som någon kritiserar att man överhuvudtaget har ett liv som de inte har godkänt fullt ut. Inte för att det är upp till någon annan att godkänna vad jag gör i mitt liv. Möjligen kan någon som delar större delen av det, som ens livspartner, ha rätt till reflektioner, synpunkter och funderingar men i övrigt har jag ibland lust att be övriga dra åt fanders.

Säkert extra känslig just nu, men jag behöver fan inte någon som ens försöker polisa över mitt liv och tror sig ha rätt att göra det för att vi ses några timmar i veckan. Att ens antyda att jag skulle ha den sortens rapporteringsskyldighet får mig bara att explodera. Kanske inte så konstigt med tanke på hur livet har varit senaste 1-2 åren. När det äntligen börjar vända, men behovet trots allt fortfarande finns att få ha full kontroll på sin egen tillvaro, är det definitivt inte rätt tidpunkt för ifrågasättande och kritik från någon som varken har insikt, visar tecken på samförstånd eller ens verkar kunna se verkligheten bortom sin egen snäva horisont. Effekten av det? Ihållande irritation som påverkar ens egna insatser negativt. De där insatserna som är för stunden och för mig livsavgörande, överlevnadsknutna och har ett större värde än “whatever”.

Jag ska inte behöva försvara, förklara eller ens förhandla om min övriga livssituation för någon som inte har med den att göra. Inte konstigt man blir irriterad och förbannad!

aldrig tillräckligt bra på något

Posted on by
2

Visst finns det drömmar, än. Visst finns det saker även jag brinner för och skulle vilja ägna mig helhjärtat åt. Visst finns det – än så länge.

Men jag gör det inte. Jag låter bli. Jag är långt ifrån säker på att resultatet skulle duga. Om jag så lade ner hela min själ i att förverkliga är jag trots det ändå tveksam till att resultatet skulle duga. Det finns nämligen alltid någon som kan göra samma sak och dessutom mycket bättre. Så har det alltid varit.

Nej, förresten. Så har det inte alltid varit. Innan dess var jag ständigt informerad om hur lite jag kunde, att jag inte dög till något alls och hur inkompetent jag är på vad jag än tar mig för. Resultatet av det blev att jag slutade försöka. Varför ödsla tid på något som ändå aldrig kommer kunna bli bra.

När jag väl började få lära mig att jag kan (vilket ändå var i tonåren, närmare senare delen) fick jag samtidigt lära mig att även om det visade sig att jag kunde och ibland riktigt bra, så fanns det alltid någon som kunde bättre. Utan den någon hade jag för övrigt inte kunnat något alls. Det fick jag också lära mig.

Det hände att jag tvivlade på min egen förmåga att fungera som en individ. Jag var långt ifrån övertygad om att jag överhuvudtaget hade en egen vilja. De gångerna jag faktiskt satt ner foten, krävde rätten till mina egna beslut, krävde accepterandet av att besluten faktiskt var MINA utifrån MIN vilja, hann jag helt enkelt bli tillrättavisad utan att ens ha avslutat tanken. För inte hade jag valt som jag gjorde eller tänkt något av det jag tänkteom det inte vore för den som först lärde mig att jag duger.

Så vad jag lärde mig var helt enkelt att jag duger, så länge jag håller mig inom de villkor som satts upp. Så länge jag inte kan något bättre än den som lärt mig att jag duger. Vilket är omöjligt, eftersom personen uppenbarligen är bäst på allt.

Alltså har jag slutat försöka nå mina drömmar. Jag har snart också slutat drömma. Det är ändå inte lönt. När någon som funnits i min närhet så länge allt som oftast påminner om att mina beslut är ett resultat av den påverkan jag fått (inte alls av mina egna tankar och viljor) och dessutom försöker plantera sanningar om mina val i mig som jag överhuvudtaget inte kan vare sig se som rimliga eller stå för ger jag upp. Jag är ändå inte tillräckligt bra på något för att ha en egen vilja.

Sorgligt – men i alldeles för stor utsträckning är det också sant.

Kontrollera gärna alla andra – men fan inte mig!

Posted on by
Reply


Så verkar resonemanget ligga hos de där FRA-motståndarna, nu när annat integritetstänkande kommer på tal. Det som slår mig idag är inte artikeln i sig utan den tillhörande frågan till SvDs läsare och resultatet, där majoriteten är för att skolor ska få ta fingeravtryck på eleverna för att.. Ja, varför egentligen? För att bestämma vem som får äta i matsalen? För att se vem som hade tagit i bollen som gick genom rutan till lärarrummet? Eller bara för att förenkla övervakningen av elevernas privatliv överlag? Jag kan mycket väl tänka mig att många av de som tycker detta är och skulle vara OK är exakt samma människor som skriker högt när det gäller FRA-lagen. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det är de som bloggar ur sig hela sin livshistoria oavsett om någon tycker det är intressant att läsa eller inte, som skriker högst över hur deras integritet kommer bli kränkt för att det finns en grupp som under sina spaningar efter hot faktiskt kan se vilka beteendemönster människor har i sitt surfande. Jag läste artikeln hos DN om sociogram, hur lite meddelande som faktiskt är av intresse att läsa, och hur det i första hand är trafikerande som är av intresse. När man ser hur mycket människor ändå lämnar ut av sig själva och sitt privatliv i sina bloggar kan jag inte förmå mig att tycka att den där FRA-lagen är så hemsk ändå. Jaha, “so what” om någon ser att jag surfat in på DN fyra gånger idag, kollat in ett forum för dönickar två gånger, besökt ett flertal onlinebutiker, surfat efter vägbeskrivningar till någon gammal kyrka och sedan loggat in på min bank. Om det inte ens är av tillräckligt underhållsvärde för att jag faktiskt ska bry mig om att blogga om det, då jag verkligen inte tror att andra vill läsa sådant vardagsdravel, så kan jag inte tänka mig att FRA finner det speciellt intressant att övervaka heller. Är det dessutom inte det minsta integritetskränkande att ha fingeravtryck samlade på skolors samtliga elever så lär det väl knappast vara integritetskränkande att titta på gamla cookies som följer ett mönster och därmed klassas som ointressant och inte det minsta hotfullt. Har hela befolkningen drabbats av kollektivt hjärnsläpp på senare tid?

Begrav mer folk i TV!!

Posted on by
2

“SVT sänder gudstjänster, varför inte en begravning?” Så skriver Johan Croneman på DN idag.

Nåja, varför inte dra saken till sin spets då och sända fru Johanssons begravning, och var och varannan gemene mans också för att avdramatisera det lite till. Eller det kanske inte är sådär tilltalande när media inte har varit inblandad i deras liv tidigare.

Att ens försöka påstå att det här skulle vara ett anständighetskrav att sända just den här begravningen i TV är inte mer än sandlådefasoner. Uppenbarligen visar frågeställningen (i skrivandets stund) att 72% av läsarna inte alls tyckte att det här hade i TV att göra. Det säger väl en hel del bara det. För egen del kan jag inte annat än misstänka att familjen, trots sorgearbete och allt det där, ändå är lika kåta på att synas i media som de flesta andra av släktet medelsvenssons i dagens samhälle. Orsak till en sån tanke? Det fanns flera exempel på det av grannar/bybor redan vid skallgångstillfället, så varför skulle familjen i sig vara annorlunda?

En tjej i tonåren som var med vid skallgången, fick kameran i nyllet och mikrofonen uppkörd i näsan såg mer ut att njuta av det än verkade direkt angelägen om att faktiskt vara där för att finna flickan. Nog för att orden hon sa var något i stil med “Jo, men man måste ju visa att man bry sig lite åtminstone.” men det jag läste av kroppsspråket sade snarare “Om jag får synas i TV så är väl det här en väg jag får ta för att hamna där.”

Men nog om det nu, det börjar gå lite för långt ifrån grundtanken. Så om vi nu redan har visat EN begravning i TV på en egentligen okänd person, så är det väl lika bra att SVT fortsätter – om inte annat så åtminstone för att hålla god min – och hädanefter visar fler begravningar på människor som vi annars aldrig hade hört talas om.