De gångerna när jag får känna att jag gör bra saker. De gångerna jag får veta att jag inspirerar. De gångerna hon talar om att hon är stolt över mig, över det jag gör, över de resultat jag når. Då blir jag lite rörd!
Inte så lite heller. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att min kära lillasyster ser upp till mig, inte ens då hon påminner mig om det.
Jag har fullt upp med att censurera mig just nu. Fullt upp med att inte dela tankar och funderingar här som jag ännu inte delat direkt. Det kanske är bra, det kanske är mindre bra. Jag är långt ifrån säker. Men så länge jag låter bli kan jag fortfarande ändra mig, när jag väl har gjort det går det inte att ta tillbaka.
Resultatet blir att jag inte skriver. Så för att komma igång lite igen, trevande och nästan som om det vore första gången jag bloggade (hur fånigt det än verkar) låter jag listan jag fann hos underbara Essa dra igång inspirationen;
DAGENS VILL HA: Snygga jeans och en platt mage.
DAGENS KLÄDSEL: Brunsvartrandig klänning, svarta strumpbyxor, grå knästrumpor, vita underkläder och Claddagh än så länge.
DAGENS SMINK: Osminkad.
DAGENS FRISYR: Tovor och trassel
DAGENS HÄNDELSE: Mötet med kusinen som jag hittills lyckats undvika
DAGENS LÅT: Bad Romance – Lady GAGA. Hörde den som en ringsignal
DAGENS PLANER: Åka lastbil (tydligen).
DAGENS SAKNAD: Disciplin
DAGENS DUMMASTE: Än så länge en dumfri dag.
DAGENS SJUKA: Lätt snorig, inget ovanligt för årstiden.
DAGENS DROG: Kan bli ett glas rött, men kärlek fungerar givetvis också.
DAGENS KRAM: Räknar jag med att få senare idag.
DAGENS PUSS: Serverades långt före frukost.
DAGENS KÖP: Än så länge en köpfri dag.
DAGENS GODIS: Inställt.
DAGENS HUMÖR: Tillfreds.
Det är dags för en ny relation snart.
Jag känner det nu. En hudnära, intim och elegant sådan.
Först ska jag bara bli lite mer bekväm med min kropp. När jag lyckats med det är det dags för den lätt erotiska och lite mer eleganta versionen av mig att få ta utrymme i vardagen igen. För min del handlar det om vackra underkläder, silkiga stay-ups, snygga naglar, ett och annat tilltalande smycke och sedan kan relationen börja.
Vi kommer umgås nära varandra, flera timmar om dagen. Mitt framför ögonen på människor utan att de ser. Det kommer vara intimt på ett sätt som få kan föreställa sig, ett ständigt smekande. Stundom svettigt men alltid behagligt.
Jag ser fram emot den relationen redan nu, men var sak har sin tid. Vi kommer troligen inte mötas förrän snön har försvunnit. Förrän temperaturen gör upplevelsen behaglig. Men då… Då kommer vi umgås flera dagar i veckan.
Jag och min underklänning.
Vad gör man sen?
När bäst-före-datumet på drömmarna man hade med råge har passerat och man inser att inget av det hände, inget av det fick en möjlighet att inträffa. Vad gör man då? Hur lever man sen?
Hur tar man sig framåt när drömmarna är förbrukade och de inte ersatts av nya? Vad siktar man på när det inte längre finns ett mål där borta i horisonten?
Att ha en mängd mer eller mindre bra idéer är något jag tror de flesta klarar av. Det som däremot verkar lite mer motigt är att omsätta idéer i handling och än svårare att göra det bra. Själv har jag en del idéer jag skulle vilja sätta i spel.
En idé handlar om mat. Tråkigt som det är att äta ensam, vilket brukar resultera i att ingen mat lagas alls, vill jag gärna undvika det. Äta ensam alltså. Min idé där är ett matlag, en matgrupp, ett matkollektiv, kalla det vad som helst.
Hur som helst har jag tänkt mig sisådär 5-7 personer som ses någon tråkig vardag i veckan, typ tisdag eller onsdag runt kl18 och snurrar ihop mat tillsammans för att sen njuta av resultatet. Uppenbart är att sånt här kräver struktur. En tanke är att mitt kök alltid är disponibelt för ändamålet, men med det inte sagt att vi inte kan vara någon annanstans om någon vill erbjuda sitt kök. En annan tanke är att alla bidrar med något och kostnader hålls på en rimlig nivå för samtliga inblandade. Detta skulle kunna innebära att vi under pågående tillfälle bestämmer nästkommande veckas meny, och kommer överens om vem som ska ta med sig vad. Sen kan man säkert sätta upp mer detaljerade ordningsregler för att få det trivsamt men i grunden är det ungefär så här enkelt det ska vara. Finns t.o.m. en och annan som menat att det borde bloggas om när det tar fart, vilket får mig att känna att projektet kanske blir mer stort än roligt.
En helt annan idé som ramlade över mig idag handlade om mer tillfällen att producera text. Jag uppdaterade DVDlistan och konstaterade att jag skulle kunna skriva en kortare recension om varje film jag har i hyllan. Det skulle ta tid och bli drygt 2oo poster i nuläget. I och med den tanken gick hjärnan igång och började fundera på lämpliga kategorier, etiketter, sätt att strukturera inläggen och nivå av eget tyckande kontra allmäntråkig recension. Visst skulle det ta tid, men samtidigt vara kul även om jag stundom har svårt att se nyttan med det.
Det finns såklart fler idéer men går jag djupare in på det nu finns risk att jag glömmer bort att jag trots allt håller på att utbilda mig till sjuksköterska. Så det kanske får hålla sig till att vara idéer trots allt.
För en del, eller fler, är det nog så att steget mellan idé och handling är ganska stort. Kanske är det rent utav enormt. För min egen del är jag långt ifrån säker på om de två överhuvudtaget vistas på samma planet.
Jag beundrar starka individer. Jag beundar människor som överlevt. Människor vars liv har slagits i spillror, vars fungerande idyll även kallad vardag har ödelagts, och som sedan rest sig. Tagit sig starkare ur det och kunnat gå vidare.
Jag beundrar dem så oerhört mycket.
Framför allt för att det innebär att de vågat ta steget första gången. För att de till att börja med har vågat bygga något som har gått att slå sönder. Jag beundrar människor som vågat leva.
Nu vet ni. Jag beundrar er.
Jag kan inte låta bli att le. Det bubblar i kroppen. Allt känns larvigt positivt. Det spritter i benen.
Tanken på svart vågigt hår och lugg a la Betty Page, omöjligt prickiga klänningar med vida kjolar och hysteriska tatueringar är svåra att undvika. Samma sak med killar i rutig skjorta, svart skinnjacka med uppvikt krage och en frisyr från tiden då brylkräm bodde i var mans byxficka. Självklart också glidandes runt stan i en Chevy från tiden runt 1957. Det är så pass påtagligt att jag blir sugen på att byta, eller snarare anamma, en stil jag aldrig tidigare vågat prova. Samtidigt tar det emot någonstans i linje med tatueringarna.
Det handlar främst om att allt det här påminner mig om det lilla jag sett av en tid då jag inte ens var påtänkt. En tid jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att få uppleva.
Musiken som letat sig in i min dator är egentligen nutida, men i en version som mer än väl hade kunnat fungera då (gissar jag) och med ett gung som gör att jag inte kan bli annat än glad och vilja sparka livet i arslet och sätta fart på alla drömmar – samtidigt! Än så länge har de idag fått mig att städa upp mitt katastrofala skrivbord (istället för att plugga) något jag absolut ser som ett steg i rätt riktning.
Jag pratar givetvis om the Baseballs. Väna pojkar från Tyskland som tagit ganska nya (men också lite äldre) hits och gjort covers på ett minst sagt underbart sätt. Hade jag haft ekonomi till det hade det blivit en resa till Tyskland någon gång i februari för att se skönheterna live men tills vidare får jag nöja mig med att drömma om att de snart letar sig till Sverige för en spelning eller två.
Visst, det här må hända är mer modern tids rockabilly än vad som var på tapeten då. Jag kan tänka mig att alla som var med på den tiden skulle vilja skriva mig på näsan och påtala det uppenbara, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag gillar det här, oavsett om det (inte) passar in.
Någonstans i trevligheterna igår dök det upp ett ord som säkert kan tolkas på flera sätt och det fanns mer eller mindre delade meningar om vad som var accetabelt och inte. Ordet som fastnade hos mig nu är agenda. Det diskuterades tydliga agendor, dolda agendor och en massa annat. Inget jag tänkte gå in närmare på sådär men det inspirerade ändå en tanke hos mig.
För visst har alla en personlig agenda. En idé, flera idéer, någon form av målbild och tanke om vad man vill uppleva. Givetvis är det också mer naturligt än något annat att varje individ ständigt jobbar utifrån sin egen agenda. Hur gärna jag än vill kan jag inte uppleva någon annans liv så direkt som jag ständigt måste uppleva mitt eget, alltså är det den egna agendan som ligger till grund för allt annat runt omkring. Jag har absolut en, men den ter sig inte alltid så tydlig för andra och ibland är den inte ens märkbar mig själv.
Att se det långsiktiga och kortsiktiga perspektivet samtidigt och någonstans i det få något att sträva efter kan vara lite klurigt. Jag har i bakhuvudet en lista över saker jag någon gång i livet vill uträtta eller ha upplevt, en del mer begripliga än andra. En del totalt obegripliga för andra, men som ändå av en eller annan orsak känns viktiga för mig. Så vad finns på listan?
Några av punkterna är som följer;
Det finns givetvis fler och allt det här kanske inte är något att sätta på målkartan för 2010, men det skulle ändå kännas bra att få ha bockat av de här punkterna och några till inom de närmsta tio åren. Jag börjar någonstans känna av att jag kanske kan lämna mina mörka moln med 2009 (även om jag vet att det givetvis inte är så enkelt) låta solstrimmorna tränga igenom och möta en tid där det baske mig ska bli bättre än vad det har varit nu. Kanske vågar jag t.o.m. börja leta efter en pappakandidat igen.. vi får se.
Inte så många dagar kvar på det här året nu. En del har redan bloggat lite om det, andra har valt att ta med sina reflektioner kring de senaste tio åren när de sneglar i backspegeln. Jag kan förstå visst sneglande i backspegeln men jag har lite svårt att förstå vitsen med att stirra för mycket i den riktningen.
Det i sig innebär att jag brukar ägna den här tiden åt att försöka se framåt. Just de här dagarna fram till nyår bär något magiskt med sig. På sitt eget lilla vis ger de grunden för det kommande året, vad man bygger det på, vilka känslor och inställningar till livet man tar med sig framåt. Sist men inte minst också de förändringar i ens liv man drömmer om och hoppas ska inträffa under året som kommer.
Tidigare har jag gjort en tavla, ett kollage från symboliska bilder och texter ur diverse tidningar, reklam och annat som annars ska kastas, som funnits tillgängligt. Något som kan inspirera en under året allt eftersom man passerar igenom det. Den senaste jag gjorde visade sig dock vara en förbannelse mer än en välsignelse, inspiration och kraftbärare, något som i sig gör mig tveksam till att göra en ny för kommande år.
Kanske finns det en annan metod att ta till, ett annat sätt att visualisera essensen av året man har framför sig och kanalisera kraften det bär med sig. Kanske kan det räcka med ett kort inlägg här, kanske räcker det att städa upp hemma och säga “Nä, nu jävlar!”, kanske är det bäst att inte se framåt alls.
Jag har fortfarande några dagar på mig att bestämma mig för något. Samtidigt är jag nyfiken på hur du skulle göra, eller kanske redan gör. Hur tas det nya året emot i din del av verkligheten?
Den där gången i livet när man möter någon som verkligen är speciell. När man vet i varenda liten cell i kroppen, när alla fibrer man består av har en bestämd åsikt utan att man själv valt att sätta ord på den. Man bara vet. Varför är det då så svårt att säga;
“Jag vill att du ska veta att….. äh…. det var inget förresten…. Jag vill inte förstöra något av det vi byggt upp….och det kommer jag göra om jag säger det här…. eftersom jag inte vet hur du ställer dig till det hela….” Det var det tydligen!! Men varför är det så svårt att bara säga: “Jag tycker så mycket om dig just för den du är och jag är glad att du hittat in i mitt liv. Snälla glöm bort hur man kommer härifrån.”
