För den som inte har koll på vad en “bucket list” är handlar det helt enkelt om saker man vill ha utfört i livet innan det är dags att kasta in handduken för gott. Den baseras på uttrycket “kick the bucket”, alltså sparka undan hinken, vilket då skulle vara ännu en sån där fin litterär omskrivning för att dö.

Nåväl, medveten om hennes lista och hur många nog har en sån, om än inte alltid tydligt uttalad har jag sedan jag återvänt till Sverige funderat en del kring min “hinklista”. Finns det något på den jag aktivt kan arbeta på nu? Vad har jag egentligen på den där listan? vad för saker vill jag ha uppnått? Vad vill jag kunna säga att jag har gjort? Bortsett från att odla barnbarn så att jag har någon som jag kan berätta om alla mina äventyr för så finns det en hel del annat kvar att göra.

Det är helt enkelt bara att sätta igång.

Om vad? Pja, än så länge är inte det så tydligt som jag önskar det vore, men visst kan jag se mig själv sitta i det här landet månader i sträck skrivandes hur mycket som helst.

Bara tänka sig den här utsikten, det lilla skrivbordet i sovrummet precis vid fönstret och bara låta sig inspireras av utsikten under tiden berättelserna flyter fram ur fingrarna. I nuläget sitter säkert en kvinna i 50-årsåldern just där, vid det där skrivbordet och arbetar på sitt livs historia. Den som hon sedan i onsdags har sagt ska bli en bok, för att det finns så mycket att berätta.

Kanske sitter hon inte där just nu, även om hon borde. Kanske är jag inte säker på att jag verkligen håller med om det senare efter de berättelser jag hört men oavsett det kan jag ändå hålla med om den inspirerande utsikten.

Kanske är det just dit jag borde försöka komma tillbaka nästa sommar. Komma tillbaka tidigare, redan i mitten av juni, fortsätta språkstudierna under förmiddagarna och sedan sitta just där, hela eftermiddagarna och bara skriva, skriva, skriva…

Det finns säkert en del som tolkar innehållet vitt och brett i den här, men till skillnad från den jag klistrade ihop med 2009 i siktet är det här enkla symboler för mig. Något som på flera mer eller mindre medvetna plan för tankar och inspiration i rätt riktning.

Mynten längst upp anspelade på en önskan om en stabilisering av det ekonomiska läget, en påminnelse till mig själv att åtminstone skaffa ett extrajobb vid sidan om studierna.

De rörliga människorna mitt i bilden var en pekpinne i hälsans tecken. För mitt eget välbefinnandes skull behöver jag hitta en träningsform som jag finner givande, men också förverkliga bättre kostrutiner.

Böckerna längst ner, oavsett vad de ser ut att handla om, var en påminnelse och vägvisare mot det stora fokuset för året. Studier. Trots allt är det så att kunskap inte växer av sig själv, det krävs en aktiv handling för att nå den.

Det som möjligen kunde vara tvetydigt var sängkläder med ett mönster av stora hjärtan där mitt i bilden. Möjligen kunde de anspela på en önskan att finna kärlek, eller också en önskan om givande, uppfriskande och regelbunden sömn. Kanske är det så att allt inte måste vara övertydligt. Att kunna tolka in båda ger inte fler eller färre rätt, snarare visar det bara att symbolerna täcker den önskan som finns.

Så hur blev resultatet?

Det mesta av det önskvärda önskas ännu. Kan det vara så att stora förändringar behöver lite mer än ett år på sig att ske. Ibland kan det där året vara nätt och jämt tillräckligt för att modet att genomföra stora förändringar ens ska finnas. Kanske är det också så att inte så mycket inspirerar där det inte syns (längst in i ett skåp) och därmed inte når mottagaren.

Tanken har varit att göra en ny “måltavla” för 2011, men då mycket är snarlikt visionen och önskan inför 2010 har jag den här gången istället valt att bara redigera den senaste tavlan istället för att göra en helt ny. Några små förändringar och därutöver den största förändringen av alla.

Under året som kommer ska bilden få stå framme, någonstans där jag ser den lite lagom ofta och kan påminna mig om vart jag, om jag inte redan är det, vill vara på väg.

Gott Nytt År till Er, alla Underbara Vänner!

Det är där jag är beredd att låta mig besegras av den. Det är den kärleken jag har att dela med mig av. Det är den kärleken jag vill dela med mig av. Den som lyfter upp, känns fri och ger god energi.

Det är det här jag är beredd att slåss för, med alla de medel som finns.

Ingredienslistan är inte särdeles lång. Till två personer använde jag sist jag skyndade igenom middagen följande;

——– detta behövs alltså ———

laxfilé – en bit/portion

ett paket Bacon (till 2-3 portioner)

en påse frysta gröna ärtor (ca 600 g)

2-3 potatisar (beroende på storlek, helst mjöliga)

2-3 vitlöksklyftor

en klick smör

en skvätt mjölk

salt & peppar

Sen är det bara att köra igång!

Koka potatisen (skär i bitar för att hålla nere koktiden) med mycket vatten, vitlöksklyftorna och en gnutta salt. När potatisen nästan kokat klart, slå i ärtorna så att även de får sin koktid.

Under tiden potatisen kokar – Klipp bacon i bitar och stek knaprigt.

Lägg baconbitarna på hushållspapper och låt rinna av.

Salta och peppra laxbitarna, vrid ner värmen på stekpannan till medeltemperatur och stek laxen (tar ca 3 min/sida med färsk lax).

Under tiden laxen steker häll av vattnet från ärtor och potatis. Mosa (fungerar bra med stavmixer) och rör i smör, mjölk och salt/peppar, smaka av.

Lägg upp laxen på tallrikmed ärtmoset och strö baconbitarna över laxen.

Dags att ÄTA!

(Om baconbitarna blivit helt kalla brukar jag låta de springa förbi stekpannan där laxen just legat och värmt sig innan de landar på tallriken)

Liten notering i efterhand: Moset räcker oftast till 3 portioner, skulle kunna räcka till fler med någon mer potatis i. Lax tycker jag de frysta bitarna man köper fungerar lika bra som färsk.

Så även om jag väldigt, väldigt gärna skulle önska att den här bilden var en inspiration och representativ för det som stod näst på aktivitetslistan ikväll vet jag redan att så fort jag landar på madrassen, och känner kudden under huvudet, kommer gruset i ögonen ta över och det enda som fungerar är att blunda – i sisådär sju, åtta timmar.

Jag söker inspiration.

En timmes trillande runt på internet sneglandes på hus till salu runt om i länet sätter fart på drömmarna. Drömmar är ett ljuvligt förstadie till inspiration. Vackra hemma, en del mindre vackra hem, men rakt igenom tänkbara hem med stora öppna kök, utan disk och oreda. Den där sortens kök man vill ha framför sig. Där man kan inspireras att slänga ihop en lyxig middag, en färgsprakande lunch eller varför inte en mustig morotskaka.

Så istället för att trängas med disken här ute, disk som jag varken varit delaktig i att skapa eller har något ansvar att ta hand om, och baka den där förbaskade morotskakan jag sett fram emot sedan jag bakade scones här förra söndagen.

På samma sätt satt jag tidigare och bläddrade på Adlibris samtidigt som jag drömde om mitt eget bibliotek i det där huset som jag ännu inte har, men kan tänka mig att bo i om några år.

Rummet med hyllor från golv till tak, den storra murriga mattan, den stora sköna fåtöljen, det lilla runda bordet och läslampan. I ett hörn av alla dessa hyllor finns dessutom en sektion avsedd för mina alster.

De verk jag själv någon dag kommer att ha skrivit. De berättelser jag till sist lyckas sätta ord på och förmedla till världen omkring mig. Det där som jag just nu inte kan göra. Så innan dess kommer det ha gått många år.Nu saknar jag inspirationen att skriva, att känna att jag har något så omfattande att berätta.

Kanske dyker den upp en vacker, regnig dag när jag minst anar det.

Fram till dess är det skönt att drömma. Söka inspiration i den inre värld man alltid bär med sig. I de dimensioner de flesta verkar vifta bort i sin stressade jakt på lycka, välfärd och att passa in i verkligheten omkring oss.

Men tillbaka till hormonerna. Det kittlar och spritter och det kan inte hjälpas! Jag är galet sugen på en bulle i ugnen!

Så nu blir det att kila ner till lilla butiken på hörnet och handla det som behövs. Sen jävlar ska här bakas!

Edit: Hade aldrig hänt i mitt kök men gott var det.

Det vore väl ändå hög tid att börja bygga framtiden snart. Vad säger du?

Just den grizzlybjörnen skulle jag kunna tänka mig att möta. Den som i sig inte är något annat än ett stort virrvarr av motivation och inspiration att skriva, att forma ord, meningar, stycken. Känslan när fingrarna dansar över tangentbordet. Spänningen! Nyfikenheten över att få läsa, ta del av, orden som rinner ut fingrarna. För många gånger känns det så. Många gånger märker jag inte tankens formulering, förrän efter signalen nått ut i fingrarna och texten visar sig på skärmen framför mig.

Många gånger är det så att jag själv blir min egen första läsare. Inte så att jag redan vet vad det står. Utan att jag är den första som faktiskt läser texten som står skriven framför mig. Stundom undrar jag om det ens är jag som skrivit den. Stundom är det med skräckblandad förtjusning jag slickar i mig orden jag ser, nyfiken på vart texten är på väg. Åt vilket håll berättelsen kommer röra sig, var jag till slut kommer landa.

Det begäret är det som växer sig starkare just nu. Begäret att få uppleva den skräckblandade förtjusningen av vad som ska komma härnäst.

Strosade runt på Åhléns idag, fingrade på en lång rad skrivblock och linjerade böcker som i tysthet viskade till mig. Lockade mig att vilja sätta pennan i dem. Skapa en historia som ryms i en av dem. Idéer började ta form. Jag var så nära att slå till och börja bygga på en av dem innan jag ens lämnat butiken.

Jag lät bli.

Det får bli en annan gång. En gång när jag har en berättelse att dela med mig av. Inte bara lockelsen att skapa med ord.