Det skär i hjärtat varje gång det inträffar. Det sliter sönder mig inombords om och om igen. Att det ens händer är om inte obegripligt så åtminstone omoget och förbannat onödigt.
Även om det handlar om att ha färgats av sin omgivning så betyder det inte att det måste hända på det sättet. Det finns inget som säger att man måste bete sig så bara därför, bara för att det är det klimatet omgivningen har. Det finns absolut inget som säger att jag måste. Ändå gör jag det och varje gång går jag sönder inombords. Jag står inte ut.
Jag står inte ut med grodorna, elakheterna, gliringarna och den syrliga attityden som inte vittnar om någon som helst omtanke. Jag vet hur ledsen jag själv blir när det riktas mot mig, på samma sätt nu som 1984 och alla år efter det. Jag vet utifrån det hur ont det kan göra, hur oerhört illa salt svider i öppna sår. Förstår inte ens hur andra klarar av att leva så en längre tid, vet inte ens om jag vill förstå och lära mig det. Jag vet däremot väldigt klart att jag inte vill bli sån, inte vill vara den sortens människa – verkligen inte vill.
Det är förvisso lättare att slänga ur sig spydigheter åt höger och vänster, verka kaxig och tuff än att hålla sig till att vara snäll och, i den mån det är möjligt, ödmjuk. Har alltid varit lättare. Det sätter upp en mur, bakom vilken jag är skyddad från andras spydigheter mot mig. Men jag mår bättre av det senare. Jag är dessutom övertygad om att min omgivning också mår bättre av det senare. Därför tycker jag inte om mig själv, inte så som jag varit den senaste tiden. Inte det minsta! Det är ett under att någon överhuvudtaget vill prata med mig. Jag vill nämligen inte umgås med mig själv när jag ser hur hemsk jag är, hur illa jag beter mig, hur mycket jag sårar.
Jag står inte ut med mig själv. Så varför ska någon annan egentligen stå ut med mig? Jag kan inte ens börja förvänta mig att någon gör det, inte så länge jag kläcker ur mig elakheter och behandlar min omgivning som om den saknade en värdegrund. Jag står inte ut med att vara så hemsk. Så det enda jag kan göra är att leta upp mig själv igen, hitta grunden att stå på. Platsen inom mig där jag har styrkan att vara så som jag vill vara, bete mig på ett sätt jag kan stå för och behandla andra med den värdighet de förtjänar. Att det sedan också innebär att jag kommer få ta ytterligare smällar, elakheter och spydigheter från andra (eftersom jag i den gestalten inte ger igen) är en av de sakerna som jag helt enkelt får leva med, eller?
Jag kan ta det. Jag vill inte hålla på och hetsa upp mig över småsaker som egentligen inte gör vare sig till eller från om man tänker efter och verkligen har klart för sig vad man mest av allt vill. Tycker inte att bagateller ska få förstöra något som egentligen bara är vackert och beundransvärt.
Det som kommer såra mig mest i den här processen är när du kallar mig inställsam och falsk för att jag återvänder till att vara den personen jag vill vara. Den som inte surar, gnäller, slänger ur sig spydigheter och tar illa vid sig så fort du säger något annat än det jag önskar du sa. Visst, jag kommer fortfarande kunna bli ledsen, arg, upprörd, irriterad, uppgiven, tramsig, uttråkad, gråtmild, fnittrig.. Men framför allt kommer jag också kunna vara harmonisk, lugn, glad, uppmuntrande och närmare det omvärlden försöker beskriva som lycklig, om jag tillåts vara i det stadiet där jag trivs med mig själv. Så låt mig!
Det är dags för mig att återvända till den platsen. Där, i vardandet, då jag står ut med mig och har förmågan att uppskatta dig, mig och alla andra. Annars står jag inte ut med mig själv så länge till.
