“8 av 10 som drunknar har alkohol i blodet.”

“9 av 10 som drunknar gör det i vatten.”

Ni minns säkert alla de där, åtminstone om ni som jag är födda under 1970-talet eller tidigare. De där formuleringarna har satt sina spår, om än i andra sammanhang.

Alla har säkert någon gång tänkt, om jag vann på Lotto, vann de där miljonerna, skulle jag göra si, så och det där andra jag alltid drömt om. Om jag fick sitta där i nyhetsmorgon och skrapa den där trisslotten..

Jag har också tänkt så, flera gånger om. Men så efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att hända. Varför? Helt enkelt för att 10 av 10 som vinner de där högvinsterna har i alla fall någon gång spelat på Lotto. 10 av 10 som sitter där i Nyhetsmorgon och skrapar sin jättetrisslott har någon gång (och säkert ganska många gånger) köpt en trisslott.

Jag är inte riktigt där. Jag spelar inte på Lotto. Jag satsar aldrig några pengar, eftersom jag inte direkt har något överskott av dem. Jag köper inte heller trisslotter. Så kommer jag vinna de där miljonerna tror ni? Nope, jag är tämligen säker, jag också, på att det inte kommer att hända.

Sen inser jag såklart i samband med den här insikten att det är precis samma ekvation som gäller i resten av livet. De som vinner något, de som får fatt i sina drömmar och landar någonstans i närheten av dem har åtminstone spelat, satsat någonting.

Så.. När ska jag våga göra det? När ska jag våga satsa för att nå dit jag vill i det här livet?

Edit: Med det inte sagt att alla som satsar vinner, men de som vinner har garanterat satsat och det säger en hel del om chanserna för oss som aldrig ens gör det.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Klart man blir besviken. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt kan man bli så mycket mer än så. Att ta sig förbi besvikelsen är nästa steg. Att inse vem som har ansvaret att förändra luftslotten, att förverkliga dem. När insikten väl slår en, då är det plötsligt inte så farligt att bygga luftslott. Med insikten att det är jag själv som beslutar och agerar för att förverkliga mina drömmar är det lättare att drömma, att bygga luftslott. Istället för att bädda för en besvikelse blir de en behaglig form av framtidsplanering.

Så visst bygger jag luftslott. Sen är det MITT ansvar att se till att fylla dem med materia, så att de inte förblir luft.

Med det inser jag samtidigt att jag kan komma farligt nära att “misslyckas” bli sittande, hamna i ett passivt tillstånd och inte få ordning på något alls om jag inte drar i bromsarna och bestämmer mig för att lyckas en liten liten bit i taget. Så nu gäller det att omgruppera, samla sig och fokusera på veckan som kommer. Bilden är ganska klar. Veckans delmål och de förhoppningar som ryms under de näst kommande sju dagarna är inte alls orimlig. Ett av dem har jag i dagsläget ingen möjlighet att själv påverka men har istället desto större förhoppningar på. Förhoppningar som i sin tur driver mig att jobba hårdare med de bitar jag kan påverka så att jag skapar utrymmet för förändringen jag ser fram emot.

Kort sagt. Jag är nipprig!

Men på ett positivt och skönt sätt för ovanlighetens skull. Något jag också hoppas ska kunna få bli en vana.

Det är när man inser hur sant det är som världen än en gång börjar skifta i svart. När insikten om att det enda som behövs för att göra en sanning av det är att själv hålla tyst, att själv inte vara den som låter, skriver och gör väsen av sig. Inte för att det har tagit en hel vecka att inse det, men fortsätter det så här så är det en garanterad sanning om ytterligare fyra dagar.

Det är helt enkelt min inre flodhäst som bråkar med mig och han har helt rätt, dessutom är han nog mer förtjust i balett än konståkning. Jag försöker tvinga honom (och mig själv allra mest) att bli något jag inte är, inte vill och egentligen inte har något intresse av. Det närmsta jag någonsin haft ett intresse av det hela var när jag som nioåring sa till mig själv “det här vill jag A-L-D-R-I-G jobba med”. Men så plötsligt bestämde jag mig för att inte lyssna på den där nioåringen längre utan istället lyssna på ett lögnaktigt gammalt vrak som låtsades vilja mig väl, vilket givetvis inte heller var sant.

Nu när jag återigen slutat lyssnar på gamla vrak och istället är tillbaka med öronen nära mitt eget hjärta konstaterar jag att nioåringen fortfarande talar till mig, fortfarande vet precis vad jag vill och inte vill. Visst, man kanske inte ska lyssna på en nioåring hela livet (även om det många gånger förgyller den tråkiga vuxenvardagen) men när jag kan konstatera att ingen av åldrarna efter det har gjort det här nya målet mer intresseant är det bättre att inse att hon har rätt. Det här är inte min riktning alls. Jag är inte en praktiker på det sätt som krävs för den här inriktningen, inte ens i mina egna vildaste fantasier.

Jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna, förvisso en teoretiker med alldeles för vilda fantasier många gånger men icke desto mindre en teoretiker. Tavlorna jag målar, husen jag bygger, människorna vars sår jag läker, äventyren jag ger andra är bundna i ord, teorier, tankar, åsikter, kommunikation – inte i sterila redskap, medicinskåp eller fula skjortor märkta “tillhör Stockholms Läns Landsting”.

Så att övertyga en balettdansande flodhäst, som dessutom vägrar lyssna, att vara hjärnkirurg är långt ifrån den utmaning det ändå är att äta en hel elefant.

Elefantätaruppgiften är fortfarande möjlig och något jag ser fram emot – så länge jag slipper tvingas upptäcka att det är en flodhäst jag idogt försöker sätta i mig.

Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?

Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.

Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.

Det jag insett senaste veckorna  är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.

Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.

Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex.  springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.

Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.

Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.

Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

Men det var inte dit jag skulle komma. Istället var jag på väg att konstatera att trots det, trots den ekonomiska rävsaxen och trots att min framtidsplan strimlades och slängdes i Mälaren eftersom jag inte var värd att älska (eller nått åt det hållet) så är livet inte så hemskt ändå.

Jag lever. Jag känner mig mer vaken och sann mot mig själv än jag gjort på väldigt länge. Distansen till relationen som jag slogs så hårt och offrade så oerhört mycket av mig själv för att få att fungera har gjort nytta. Jag kan se hur mycket av mitt sanna jag som strimlades sönder. Hur mycket jag gav upp och anpassade mig för att mötas halvvägs. Jag kan t.o.m. se hur långt ifrån halvvägs det var fråga om, vi möttes alltid på hans villkor – det var alltid jag som offrade något.

För varje dag som går efter det så läker såren lite till. För varje dag som går fogas strimlorna samman igen och jag börjar mer och mer känna igen det som är jag. Inte alls det som någon annan bestämde att jag var utan det som faktiskt ÄR jag, precis som jag vill vara. Känslan är skön. Även med feber, ont i halsen och retsamt jobbig hosta är känslan av att vara sann mot sig själv ändå skön.

När jag är sann mot mig själv är det inte jag som måste offra allt och anpassa mig för att blidka någon annan. När jag är sann mot mig själv är det inte svårt att älska mig som jag är, inte ens för mig.

Jaha, det gick ju fort att komma över honom, kan tyckas. Kanske det, kanske inte. Kanske handlade det här om något annat. Sveket har jag fortfarande inte kommit över, är inte säker på om jag kan heller. Däremot finns det ingen anledning att straffa mig själv över det mer än nödvändigt. Det var inte jag som svek mig genom att inte kommunicera. Det finns givetvis saker jag ångrar, men inget som går att ändra på nu och inget jag tänker fortsätta plåga mig med resten av livet. Det är det inte värt. Än mer är jag värd att slippa det.

Så trots att inget är som det borde vara, känner jag mig mer vaken och i fas med mig själv nu än jag gjort på länge. För varje dag som går nu kommer jag komma närmare mitt sanna jag och ingen har rätt att ta det ifrån mig.

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag