Tag Archives: insikt

Skrämmande glädje.

Kan man ta ut glädje i förskott så pass intensivt att det helt enkelt är tillräckligt för att förstöra det som var på gång? Att den visade glädjen är alldeles för stor och därmed skrämmer bort.

Jag är helt övertygad om det. Kanske för att jag lyckats med just den bedriften.

En klar nackdel med att vara socialt efterbliven. Även om man är tydlig med att inte alls kunna eller ens förstå de dolda sociala spelreglerna och bemöts med en försäkran om att det är ok visar det sig aldrig vara det.

Dags för en grundkurs känner jag. Någon som vet var man kan anmäla sig?

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Korten på bordet.

Jag visste att jag borde ha låtit bli.

Jag visste redan innan jag tänkt klart tanken att det var en dum idé.

Jag måste helt enkelt lära mig att lyssna på den tanken oftare. Inte bara lyssna, utan även agera efter den. Låta bli när den säger åt mig att låta bli istället för att ge efter för känslan som impulsivt manar mig framåt – utan eftertanke. Hinna trycka på mitt inre nödstopp!

Nu är det hursomhelst gjort.

Det finns ingen återvändo. Jag kan fövisso försöka bortförklara, hitta ursäkter till varför och liknande, men det förändrar ingenting av det som redan hänt. Det som är nu är. Det går inte att göra det ogjort.

Istället får jag leva med att jag nu vet varför en del saker är som de är, saker jag känt av men inte kunnat sätta fingret på tidigare.

Det enda som återstår är att åtgärda dem. Inget jag ser fram emot alls, men nu måste det göras.

 Det är det här jag måste sluta med helt enkelt..

Leave a Comment

Filed under Newyn

mitt monster

Skam är en parasit.

En hemsk liten parasit som kan ta sig in i vilken del av ens känsloliv som helst. En elak jävel som finns överallt och påverkar precis allt. Skämkänslor fyller ingen funktion. Man lär sig inget av det. Det ger ingenting. Det är bara destruktivt, inget annat. Skam ger dig känslor som talar om för dig vem du är, men bara på ett destruktivt och negativt sätt, aldrig någonsin något bra.

Skam måste bekämpas. Skam är inget självvalt, inget som någon gör medvetet. Det är skammen som kontrollerar människan, inte tvärtom. I viss mån är människan maktlös inför skammen. Det är ingen annan som lider mer av skammen än den människan som känner dess ständiga närvaro.

Skam sätter krokben på det rationella tänkandet. Destruktiva beteenden översätts till egenskaper där det känslan av skam kan få plats att vältra sig. Skillnaden mellan att göra och att vara ligger dold i mesta möjliga mån. Skam vill gärna inte att du ser att du inte är dina handlingar. Skammen gör allt för att kontrollera, för att se till att människan ska må dåligt.

Målet är att människan ska må skit, för precis allt och för absolut ingenting. Att få människan att hata sig själv. Orsaken är mindre viktig, så länge jag hatar mig själv är skammen nöjd, mätt och belåten. Så för att inte tappa greppet om det här tar skam varje enskild situation, varje enskilt tillfälle, varje egenskap, varje beteende den får tag på och översätter det till att människan ska må skit.

Skam är dessutom en ärftlig, psyko-bio-social åkomma. Men även när man ser det, ser dess ursprung har man redan smittats av den och det är försent att fly. Att försöka flytta ifrån den är lönlöst. Det hade kanske varit möjligt om man kunde flytta ifrån sig själv. Men det vet vi allihop att det är fysiologiskt omöjligt.

Så här är dagens sanning.

 Skam är mitt monster.

Det är han som sitter på min axel, dygnet runt. Som styr mig och berättar för mig hur jag ska må. Som ständigt talar om för mig att jag inte förtjänar att må bra.

Att leva med skammen ständigt närvarande är ett helvete. Att inte ha verktyg för att bekämpa den är hemskt. Att veta att man ständigt måste ifrågasätta alla känslor (med hjärnan, prata konstruktivt och rationellt med sig själv om varenda en) är utmattande, än mer så att göra det ensam. Att inte ha varningssystem i sig själv som gör det möjligt att möta skammen tidigt och mota Olle i grind är fruktansvärt.

Det här är en kamp jag inte ser fram emot. Samtidigt ser jag fram emot att vara långt in i processen som den här kampen innebär. Att våga känna utan att vara tvungen att bjuda in skammen, varje gång.

Det kommer bli jobbigt. Det kommer vara tungt. Det kommer finnas så många motgångar att jag kommer tro att jag håller på att dö. Det gör mig livrädd bara att tänka på det, men jag vet samtidigt att jag inte har något val. Jag måste få bukt med skammen. Jag måste bryta mig loss för att inte föra den vidare.

Jag kommer kämpa.

Jag har redan lovat att inte ge upp, inte sluta kämpa.

Men när jag verkar vara på väg att göra det, när jag ser ut att inte orka mer. Då får Du gärna komma och hålla min hand, våga hålla om mig och viska:

“Du kommer klara det här. Ge inte upp.”

1 Comment

Filed under Newyn

10 av 10 som vinner satsar

“7 av 10 som drunknar saknar flytväst.”

“8 av 10 som drunknar har alkohol i blodet.”

“9 av 10 som drunknar gör det i vatten.”

Ni minns säkert alla de där, åtminstone om ni som jag är födda under 1970-talet eller tidigare. De där formuleringarna har satt sina spår, om än i andra sammanhang.

Alla har säkert någon gång tänkt, om jag vann på Lotto, vann de där miljonerna, skulle jag göra si, så och det där andra jag alltid drömt om. Om jag fick sitta där i nyhetsmorgon och skrapa den där trisslotten..

Jag har också tänkt så, flera gånger om. Men så efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att hända. Varför? Helt enkelt för att 10 av 10 som vinner de där högvinsterna har i alla fall någon gång spelat på Lotto. 10 av 10 som sitter där i Nyhetsmorgon och skrapar sin jättetrisslott har någon gång (och säkert ganska många gånger) köpt en trisslott.

Jag är inte riktigt där. Jag spelar inte på Lotto. Jag satsar aldrig några pengar, eftersom jag inte direkt har något överskott av dem. Jag köper inte heller trisslotter. Så kommer jag vinna de där miljonerna tror ni? Nope, jag är tämligen säker, jag också, på att det inte kommer att hända.

Sen inser jag såklart i samband med den här insikten att det är precis samma ekvation som gäller i resten av livet. De som vinner något, de som får fatt i sina drömmar och landar någonstans i närheten av dem har åtminstone spelat, satsat någonting.

Så.. När ska jag våga göra det? När ska jag våga satsa för att nå dit jag vill i det här livet?

 

 

Edit: Med det inte sagt att alla som satsar vinner, men de som vinner har garanterat satsat och det säger en hel del om chanserna för oss som aldrig ens gör det.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

En del vill jag kunna välja bort direkt

Vet inte hur lyckat det är att försöka skriva ett inlägg från min smartphone, det lär visa sig ganska snart. Har varit mycket att smälta senaste tiden, vilket i stort innebär att jag kraschade mentalt och stannade i sängen igår.
Inte nog med att det tar en hel del energi att lära sig ett nytt språk, det blir inte lättare eller mindre energikrävande när det dessutom görs tillsammans med människor man ganska snart inser att man aldrig skulle valt att beblanda sig med hemma, eller ens här om det varit möjligt att välja bort dem. Resultatet av det har i sin tur inneburit en enorm hemlängtan, mycket större än jag tidigare kunde föreställt mig. Har helt tappat lusten att umgås med andra, vill så snabbt som möjligt hitta en praktisk och inte alltför dyr lösning för hemresan och sedan gräva ner mig i böckerna så mycket det går och hoppas att tiden rusar iväg.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Jag bygger luftslott.

Det finns alltid en risk för stora besvikelser när man bygger enorma luftslott kring sina förhoppningar. Förhoppningarna som sedan aldrig får utrymme att växa till sig i verkligheten. Stora besvikelser när man någonstans inser att det man hoppades på aldrig kommer att hända. När man märker att det inte finns där framför en bara för att man så väldigt gärna vill.

Klart man blir besviken. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt kan man bli så mycket mer än så. Att ta sig förbi besvikelsen är nästa steg. Att inse vem som har ansvaret att förändra luftslotten, att förverkliga dem. När insikten väl slår en, då är det plötsligt inte så farligt att bygga luftslott. Med insikten att det är jag själv som beslutar och agerar för att förverkliga mina drömmar är det lättare att drömma, att bygga luftslott. Istället för att bädda för en besvikelse blir de en behaglig form av framtidsplanering.

Så visst bygger jag luftslott. Sen är det MITT ansvar att se till att fylla dem med materia, så att de inte förblir luft.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

det är spännande att se framåt

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill ändra på och gärna samtidigt, nyss och på en gång för att nå det där stadiet av vardag som jag trots allt intalar mig ska ha en lugnande effekt på mig. Just nu är det lite för mycket stress i den här kroppen. Det finns fysiska symptom som klart bekräftar det. Inget stort, inget direkt allvarligt, inget ödeläggande men tillräckligt för att jag ska hållas medveten om stressnivån.

Med det inser jag samtidigt att jag kan komma farligt nära att “misslyckas” bli sittande, hamna i ett passivt tillstånd och inte få ordning på något alls om jag inte drar i bromsarna och bestämmer mig för att lyckas en liten liten bit i taget. Så nu gäller det att omgruppera, samla sig och fokusera på veckan som kommer. Bilden är ganska klar. Veckans delmål och de förhoppningar som ryms under de näst kommande sju dagarna är inte alls orimlig. Ett av dem har jag i dagsläget ingen möjlighet att själv påverka men har istället desto större förhoppningar på. Förhoppningar som i sin tur driver mig att jobba hårdare med de bitar jag kan påverka så att jag skapar utrymmet för förändringen jag ser fram emot.

Kort sagt. Jag är nipprig!

Men på ett positivt och skönt sätt för ovanlighetens skull. Något jag också hoppas ska kunna få bli en vana.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

hörs du inte, finns du inte

Det är när man inser hur sant det är som världen än en gång börjar skifta i svart. När insikten om att det enda som behövs för att göra en sanning av det är att själv hålla tyst, att själv inte vara den som låter, skriver och gör väsen av sig. Inte för att det har tagit en hel vecka att inse det, men fortsätter det så här så är det en garanterad sanning om ytterligare fyra dagar.

5 Comments

Filed under Allmänt

att lyssna till sin inre flodhäst

Det har varit mycket flodhästtankar idag. En av dagens statusuppdateringar på FacebookAtt motivera sin malplacering är lite grann som att övertyga en flodhäst om att han är hjärnkirurg med konståkning på elitnivå som hobby.” och ger i stort sett hela bilden av vad det är för tankar som är svåra att räta ut numera.

Det är helt enkelt min inre flodhäst som bråkar med mig och han har helt rätt, dessutom är han nog mer förtjust i balett än konståkning. Jag försöker tvinga honom (och mig själv allra mest) att bli något jag inte är, inte vill och egentligen inte har något intresse av. Det närmsta jag någonsin haft ett intresse av det hela var när jag som nioåring sa till mig själv “det här vill jag A-L-D-R-I-G jobba med”. Men så plötsligt bestämde jag mig för att inte lyssna på den där nioåringen längre utan istället lyssna på ett lögnaktigt gammalt vrak som låtsades vilja mig väl, vilket givetvis inte heller var sant.

Nu när jag återigen slutat lyssnar på gamla vrak och istället är tillbaka med öronen nära mitt eget hjärta konstaterar jag att nioåringen fortfarande talar till mig, fortfarande vet precis vad jag vill och inte vill. Visst, man kanske inte ska lyssna på en nioåring hela livet (även om det många gånger förgyller den tråkiga vuxenvardagen) men när jag kan konstatera att ingen av åldrarna efter det har gjort det här nya målet mer intresseant är det bättre att inse att hon har rätt. Det här är inte min riktning alls. Jag är inte en praktiker på det sätt som krävs för den här inriktningen, inte ens i mina egna vildaste fantasier.

Jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna, förvisso en teoretiker med alldeles för vilda fantasier många gånger men icke desto mindre en teoretiker. Tavlorna jag målar, husen jag bygger, människorna vars sår jag läker, äventyren jag ger andra är bundna i ord, teorier, tankar, åsikter, kommunikation – inte i sterila redskap, medicinskåp eller fula skjortor märkta “tillhör Stockholms Läns Landsting”.

Så att övertyga en balettdansande flodhäst, som dessutom vägrar lyssna, att vara hjärnkirurg är långt ifrån den utmaning det ändå är att äta en hel elefant.

Elefantätaruppgiften är fortfarande möjlig och något jag ser fram emot – så länge jag slipper tvingas upptäcka att det är en flodhäst jag idogt försöker sätta i mig.

2 Comments

Filed under Allmänt

jag blundar, faller och känner mig trygg

Senaste tiden har många tankar kretsat kring tillit, av mer eller mindre uppenbara orsaker. Vid återkommande tillfällen fastnar jag i tanken på hur svårt det är att tillåta sig själv att känna tillit till någon annan. Inte för att personen ifråga skulle vara opålitlig eller på något annat sätt inte förtjäna det, utan för att det i så stor utsträckning handlar om att själv inte ha full kontroll. Gräver jag tillräckligt djupt i fråga om varför det är så svårt så är det där jag landar, med omgivningen i ett stadigt grepp där jag fortfarande har kontroll över allt som rör mig. Kan man förklara för någon att det inte handlar om att du inte litar på honom eller henne för att du tror att han/hon är opålitlig utan för att du får panik av tanken på att inte ha kontroll? En del kanske förstår det, andra gör det nog inte.

Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?

Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.

Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.

Det jag insett senaste veckorna  är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.

Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.

Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex.  springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.

Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.

Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.

Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag