Det är en konst i sig att inte delta i de krig andra för mot en. Ibland går det inte riktigt så bra som man önskar. Just nu pågår en del krig jag överhuvudtaget inte har något intresse av att delta i.
Orsaker?
Kan tänka mig flera.
En av dem är helt enkelt att jag inte känner något större behov att försöka rättfärdiga mig från anklagelser kastade av människor jag inte har något trängande behov eller intresse av att ha i mitt liv.
Så, ni får helt enkelt kriga vidare – utan mig.
Det finns dagar som börjar hyfsat bra, där planeringen innehåller roliga moment att se fram emot (som att prova ut bitar som saknas inför kommande hojåkning) men som innan man ens hunnit säga lunch har tvärvänt och är helt åt helvete.
De dagarna finns för att världens sjukaste människor inte har vett att sluta andas, sluta jävlas, sluta med vad fan som helst. Att dessutom se vilka ytterligheter dessa sjuka själar är beredda att gå till, går fanimej över lika för att få som de vill och finns där inga lik så ser de till att skapa några, är direkt skrämmande. Men mest av allt är det jävligt tröttsamt!
Ska man komma och anklaga någon för något borde man till att börja med försäkra sig om att det är en person som är kapabel att ge sig in i det man anklagar densamme för. Det är ett resonemang som brukar vara klokt att börja med, å andra sidan finns det kanske en och annan som går på vad som helst så då är det visst bara att tuta och köra.
Dagens anklagelser var så jävla over-the-top att jag ÖNSKAR att jag varit den som kommit på att göra en sån sak. Men att önska något som någon annan redan verkar ha åstadkommit gör en inte till mer än en copycat, om ens det. Tröttsammast av allt är ändå att anklagas för något som ligger så långt bortom min karaktär och dessutom höra att andra faktiskt verkar tro på skiten.
Den som känner mig vet nämligen. Den som känner mig vet att jag förvisso kan tänka en elak tanke, men vet också att jag i 28 fall av 10 (jo det var rätt skrivet det där) är för lat för att ens tänka ut ett praktiskt genomförande och än mindre sätta något i verket. Den som känner mig vet att jag inte varken vill eller har ork till att slösa energi på något som rör sig mellan kontraproduktivt och destruktivt. Den som känner mig vet att den energi jag faktiskt frammanar nätt och jämt räcker till de vardagliga saker som måste göras och de saker som jag trots allt tar mig an som är positivt laddade och görs för att uppnå välbefinnande.
De som känner mig vet det. De som känner mig vet också att jag säger vad jag tycker och tänker. De som känner mig vet att jag inte slösar med sympatier på idioter jag inte tycker är värda den.
Så helt ärligt kan jag säga redan nu att den medelålders knubbiga subban från Handen, som har svårt att fatta att hon behöver skaffa sig ett eget liv, kommer bara få någon form av energiutfall från mig vid ett enda tillfälle. Vilket är den dagen hon tar sin tvåhjuling och sätter den (och sig själv) i en bergvägg, alternativt biter i asfalten och bryter nacken. Då.. den enda gången ska hon få lite, lite av min energi. Då tänker jag nämligen hjula av glädje! Så till dess kan jag bara uttrycka det så hjärtligt och välmenande som det är avsett; “Ät asfalt, jävla subba!”
Jag har inte så stor lust att skriva något här. Inte nu när jag vet att en sjuk varelse (knappt så jag ids kalla henne människa för hon beter sig knappt mänskligt) sitter och läser och vrider och vänder på varenda ord och sen snackar skit om mig inför andra utan att ha den minsta koll på hur verkligheten faktiskt ser ut. Det är så jävla tröttsamt med störda människor som inte fattar att de ska ge upp.
Vi får se hur lösningen blir på det här. Kanske ska börja med att redogöra för hennes karaktär (ni vet sån där som blir alldeles till sig i trosorna så fort en man antyder att han har det gått ställt och vars biologiska klocka går på högvarv) så att ingen kan missa den om hon skulle råka på någon mer jag känner i framtiden.
På tal om tidigare text om bristande självinsikt. Det är snudd på förvånande hur vanligt det är.
Att någon sätter i gång och jävlas med en bara för att hen kan är inte bara obegripligt utan rent ut sagt tröttsamt. Oftast går det att ignorera bort, men med en del idioter funkar inte det. Enda kvarvarande alternativet blir då att spegla de angrepp hen använder sig av så att de faktiskt riktas mot hen själv. Ett annat uttryck för det är att bita sig själv i svansen. Ironiskt nog leder egna svansbett av den karaktären till sura miner och panikartade rop på att bli lämnad ifred.
Visst! Idiot – som du faktiskt är! Lämnad ifred blir du!
På ett väldigt, väldigt enkelt sätt.
Så fort du själv slutar med dina löjliga angrepp och låter bli att lägga näsan i blöt i andras liv, där du inte har något att göra överhuvudtaget, då slutar det. Direkt! Det är nämligen bara dina egna attacker som studsar och biter dig själv i det feta arslet du annars sitter på!
Att de sedan biter dig hårdare än mig är inte ens konstigt! Det är dina dåliga sidor du slåss med och slås ner av, inte mina. Jävla idiot!
jag hade tänkt skriva något klokt
jag hade tänkt skriva något genomtänkt
det var på väg att formulera sig i en lugn och harmonisk ton
nu blev det inte så
jag har inget att säga längre
allt är åt helvete och jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig
gubben som förstörde mitt liv förra vintern har mage att försöka ta kontakt och förstöra ytterligare en vinter
som om det är nödvändigt
ett förstört liv blir inte automtiskt helt över en sommar
våldtäkten senast han var här och alla kränkningar (och ja jag vet att det gått inflation i ordet, men de här var bara en hårsmån ifrån fysisk misshandel) alla gånger innan dess sitter fortfarande kvar i väggarna
inte konstigt jag mår dåligt över att finnas i mitt eget hem
den enda tryggheten jag hade är förstörd och jag har ingen fristad att fly till
att ens försöka förstöra något som redan är förstört kan bara en idiot ge sig på och tro sig lyckas med
men något annat har han förvisso aldrig varit
inget annat än en stor jävla jubelidiot.