Tjugofjärde december. Den magiska dagen på året då allt jobbigt är förpassat till tvättstugan dit ingen går. Dagen då familjelycka står skrivet i stjärnorna även i de familjer som inte riktigt kan definiera lycka någon av årets övriga 364 dagar. Dagen då ensamheten ignoreras bort och är det hemskaste man kan vara med om.
Ingen ska behöva sitta ensam på julafton! Mantrat går som en löpeld genom landet, barmhärtighetsnerven får sig en extra käftsmäll och svullnar upp så till den grad att den inte går att ignorera. Ingen, ingen, ingen ska behöva sitta ensam på julafton.
Det är det värsta man kan vara med om, skrivs det i en lokaltidning där jag i och med det spontant ifrågasätter skribents världsuppfattning. Singlar är mest utsatta, givetvis har alla de som gjort en affärsidé på att tussa ihop olyckliga singlar koll på det, än mer så nu i juletider. Landet är fullt av män som kommer sitta ensamma på julafton, nåde den kvinna som klagar på orättvisor mot kvinnor en dag som denna!
Visst är det behjärtansvärt med alla insatser som görs för att ingen ska behöva sitta ensam över jul, eller åtminstone på självaste julafton. Det är inte så att jag på något vis menar att det är fel i sig.
Det som gör att det slår avigsida (åtminstone för mig) är hur snabbt alla de som gjort allt för att överrösta andra i hjärtefrågan sen glömmer. Hur man genom att ta i lite extra (eller så mycket att man nästan spricker) under en dag, eller en helg, anser sig göra något gott för andra människor, mänskligheten?, och sedan troligen inte ägnar det en enda tanke under resten av året.
Visst är det härligt att julen lockar fram medmänsklighet i så många former att man inte kunnat föreställa sig hälften själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är tragiskt att så få verkar tänka på det resten av året.
Att slippa sitta ensam EN dag av årets trehundrasextiofem, när man sedan behandlas som luft de övriga trehundrasextiofyra… Jag har svårt att tänka mig att det, åtminstone som en årligen återkommande ritual, kan kännas särdeles meningsfullt – åtminstone inte för någon mer än den som anser sig ha gjort en god gärning genom att se till att någon annan slipper sitta ensam.
