Tiden går fort när man har roligt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men det är redan mars. Brukar inte nya år börja med januari? Senast jag kollade var det början av året och jag skulle hinna med en väldig massa saker innan våren. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hinna. Våren borde komma när som helst. Jag lär knappast ha sån tur att den dröjer ända till maj.

Så vad har egentligen hänt?

Det första spontana svaret är - Ingenting. Mitt liv är ganska tråkigt i grunden.

Men funderar jag lite längre så har jag givetvis en massa orsaker och undanflykter även den här gången. Det är lite så jag är. Så jag har inte fått ordning på alla de där planerna för att…

.. jag har börjat på en ny utbildning och fokuserat mer på den än jag någonsin lyckades med under föregående utbildning.

.. jag har blivit med ett jobb som förtjänar ett visst antal timmar varje vecka. Minst!

.. jag försöker lära mig italienska

.. jag försöker komma ikapp med resttentor och annat för att CSN ska börja uppskatta mina insatser igen.

.. mina helger är inte ensamma längre. Vi är två om dem och det händer att det ryms krogkvällar, middagar med vänner och t.o.m. dans under de där få timmarna som helger ändå är.

Så vad var det jag egentligen hade tänkt jag skulle hinna med innan våren?

Komma i form? Gå ner fem kilo? Äta ordentligt varje dag? Skriva en klok bloggpost varje dag? Få bra rutiner i tillvaron? Städa i köksskåpen?Rensa garderoben? Bli en bättre människa och därmed också bli en sån där människa som andra vill umgås med?

Det verkar inte fullt så enkelt att få ordning på allt det där som jag först trott, nu har jag dessutom inte hunnit. Så endera har jag fokuserat på fel saker eller så har jag missat något viktigt. Men det gör inte så mycket. Jag trivs i processen jag befinner mig i. Kanske är det bara så enkelt att det jag gör och har gjort senaste tiden är den sortens pusselbitar jag behöver för att få ordning på de mål jag har satt upp. Jag ser ingen anledning att klaga eller ens spekulera djupare i det. Det är en trivsam tillvaro jag har även om några få saker fortfarande behöver justeras. Det är nog bara så att jag får ge mig själv en generösare deadline den här gången.

28 dagar att träna mitt tålamod

Årets sista januaridag. En hel månad har redan rusat förbi. Det brukar vara ungefär nu jag dyker ner i paniken över att inte ha kommit igång med något av det där jag runt nyår kände att jag ville åstadkomma i år. Det är nu det är svårt att tänka i det lilla perspektivet, vara nöjd med de små förändringarna som ändå har skett.

Det har trots allt varit en bra månad. Även om det är så att ingen av alla människor jag rört vid under de många tillfällen jag varit ute och umgåtts med människor har varit Han så är det helt i sin ordning. Det har hela tiden varit underbara människor som fått mig att må bra, som får mig att slå demonen på käften. Människor som räknas in i vänkretsen som om det vore självklart. Jag gillar när känslan av självklarhet infinner sig. När man utan att behöva säga något vet med sig att “det är så här det ska vara”.

Reservplats 53 lär innebära att det inte blir någon italienska i vår. Lite synd, men också en klar markering att jag nog ska ta det lite lugnare ändå. Jag vill förvisso ha tusen järn i elden men om det innebär att allt brinner upp är det inte så stor mening med det. Aska och förkolnade drömmar har ingen nytta av, inte ens jag.

Februari kommer få bli en tålamodsprövning. Jag behöver vara lite mindre otålig, vill behålla min harmoni fram till snön smälter och gärna resten av året också. Men det blir så lätt att jag är otålig. Helst vill jag ha gjort allt redan innan det ens har börjat hända. Februari kommer innebära fokus på att släppa taget.

Det finns en del saker som gör mig otålig. Saker som jag gärna vill ska hända, men som ligger utanför min kontroll. Det som innebär att andra aktivt måste agera, andra har kontrollen över beslutet. Jag har ingen möjlighet eller ens rätt att bestämma, hur mycket jag än vill. Men då jag med en del saker ändå innerst inne vet sedan länge att det aldrig kommer ske så finns det bara en enda sak jag egentligen kan göra. Jag kan släppa taget. Jag kan sluta hoppas, rensa bort det från min vision, rycka på axlarna och fokusera på något annat. Något som jag har möjlighet att påverka.

harmoni

På något underligtvis är det lite skönt att ha landat i sin inre källa av ro igen. Inte så att jag kommer sitta fast där i en evighet men det känns lite som att bli gungad på en våg av välbefinnande, tilltro och harmoni.

Att det inte känns det minsta galet att gå och lägga sig tidigt en fredagkväll i sällskap av en bok säger en hel del.

ingen must – ingen jul

Philip är förvisso söt, men det är inte därför jag skriver det här. Snarare är det så att jag hittade ett samband med min egen avsaknad av julkänsla och livet som det ser ut. Efter att ha läst Philips tio förklaringar till att inte fira jul hittar jag också det som för mig definierar julen

- must!

I år har jag inte druckit någon. Att jag ens åker hem till mina syskon och föräldrar lagom till julafton är enbart för husfridens skull (dock inte min) så någon form av hyckleri går säkert att skriva in även i det. Jag har helt enkelt inte energi nog att tjafsa om det, inte i år heller.

Nästa år kanske jag kan se till att vara någon annanstans i världen, även om det innebär att jag kommer behöva snåla och spara till det redan nu. Tanken är minst sagt angenäm. Lite som att ge sig själv en julklapp. Men var jag än befinner mig då ska jag komma ihåg att ta med i alla fall en flaska must – bara för att få med mig julkänslan.