Jag har sagt det tidigare, flera gånger. Mitt liv är inte så intressant att jag har något nytt att prata om i telefon från en dag till en annan. Jag har dessutom inte ork eller ens lust att sitta och prata om samma saker som vi redan avhandlat de senaste fyra samtalen än en gång för att det inte finns något nytt att berätta eller prata om. Jag är inte tillräckligt förtjust i att prata i telefon längre för att sitta och svamla i en dryg timme om saker som är ointressanta, som vem min klasskamrat från lågstadiet skaffat ännu fler ungar med, eller ens att behöva älta samma saker som vi redan avhandlat så många gånger.

Saker och ting, myndighetsbeslut och hur turerna kring utbildningar, tentor, tid osv. fungerar ändrar sig inte från senaste gången vi pratade om det och jag steg för steg redogjorde för hur det fungerar och varför det ser ut som det gör just nu. Nej, jag är inte ensam om att ha blivit nekad studiemedel från CSN utifrån de beslutsunderlag de har haft, inte för att det spelar någon roll vem mer som blivit nekad eller inte, men jag har förstått att du behöver veta sånt för att känna att jag inte är onormal och någon du behöver skämmas över.

Oavsett allt det så är allt precis som det var när vi pratade häromdan, och i söndags och i veckan innan det och därmed också sagt att det är alldeles för tätt med samtal om samma sak om och om igen. Jag får ont i magen av det. Jag sitter med nerverna utanpå i en dryg timme varje gång hemtelefonen ringt oavsett om jag svarar eller inte. Det är en förstörd timme varje gång.

Jag är då så långt ifrån den sinnesro jag behöver för att fokusera på det jag faktiskt måste läsa, lära mig och plugga till tentorna som ständigt går åt helvete för att jag inte får utrymmet att fokusera. Varje gång jag måste vända ut och in på mig själv över telefon och förklara varför det inte fungerar känner och hör jag hur du tänker att jag är dum i huvudet som inte bara fixar det. Samtidigt vet vi både du och jag att du inte skulle lärt dig något av det så mycket snabbare om ens överhuvudtaget. Ledsen att behöva säga det men så är det och vi vet det, jag vet det och du också.

Samma sak gäller med allt annat vi pratar om, jag ändrar inte mina beslut för att frågan återkommer om och om igen då du inte var nöjd med mitt svar. Det är mitt liv, mitt beslut och min hälsa jag värnar om i det här läget. Den som inte syns, inte går att ta på och knappt ens går att förklara för någon som ändå inte är tillräckligt intresserad av att lyssna till det jag säger för att sedan inte fråga samma sak om och om igen.

Så nu önskar jag telefontystnad alla de sju dagarna som följer, helt enkelt för att den sjätte dagen den här veckan är det fler omtentor som stressar mig och dagen efter det vill jag hinna känna lugnet – stressfriheten. Tråkigt nog kommer jag antagligen behöva dra ur sladden till telefonen och ständigt ha mobilen på ljudlöst för att åstadkomma det.

Vore det så hemskt att låta mig få den tystnaden utan att behöva ta till den sortens åtgärder? Om vi hörs varannan/var tredje vecka så kanske vi t.o.m. har något att prata om, som vi inte redan ältat sönder.