Ni är lyckligt lottade!

marab1

Till er som inte blivit utvalda.

Till er som inte är först.

Till er som inte får prova innan lanseringen.

Till er som får vänta ända till februari 2010.

Till er vill jag mest av allt säga;

GRATTIS! Ni är lyckligt lottade!

Även om ni kanske inte tycker det själva eller vill gå med på det så är ni det. Det är nämligen så att Marabous nya Sensation inte är någon sensation överhuvudtaget. Den som kläckt idén har antagligen spenderat sommaren på Gotland käkandes brända mandlar, choklad och hånglat upp någon stackars nybadad grabb som smakar bräckt vatten (lite lätt salt alltså).

Inte så att jag är överdrivet galen i choklad, men jag tycker inte det är enormt äckligt heller så i många fall blir det mörkare choklad när det blir men ibland duger även Marabou. Dock är det vanlig enkel mjölkchoklad som gäller då, inte
Marabou kalla-den-vad-du-vill-full-av-Lego-och-annat. Vill jag ha en riktigt galen dunderupplevelse i landet mjölkchoklad kan jag gå med på den som blivit tappat i NonStop-påsen eller möjligen den som svalt en stackars Daim. Övriga underliga versioner begriper jag inte riktigt. Men det kanske är så simpelt att just mjölkchoklad inte har karaktär nog att bära upp mer än sig själv i all enkelhet.

vems bananer äter du?

Medvetenheten hos människor ökar, det är jag helt övertygad om. Speciellt med de senaste årens tryck på miljöfrågor och liknande både i politiken och många gånger i media. Kanske är det också så att min egen stigande ålder gör att jag uppmärksammar mer och därför ser av en större medvetenhet. Något att fundera på en annan gång.

Samtidigt är jag lite nyfiken på HUR människor är medvetna.Vilka parametrar är det som egentligen tas med i det aktiva valet en människa gör vid t.ex. matinköp, transportval och liknande. Själv går jag i stort sett överallt, har ingen egen bil, borde kanske skaffa en cykel och använder de kollektiva transportmedel som finns när det behövs. När det gäller mat är jag givetvis styrd av min ekonomiska situation, vilket jag tror många andra också är. Men trots det försöker jag ändå göra aktiva val när jag handlar mat.

Ett val som kommer bli betydligt lättare i fortsättningen är att helt enkelt INTE köpa bananer. Ovanpå det är det känns det som att det är läge att välja bort Dole. Jag tror i och för sig inte att jag köper så mycket av Doles produkter i dagsläget men det skadar inte att titta en extra gång på vad jag nu håller i för att vara säker. MAX har valt bort, så plus i kanten för snabbmatskedjan. Inte så att jag äter hos er, eller någon annan snabbmatskedja, särdeles ofta men i fortsättningen ska ni få lite förtur de gånger det händer.

Vill jag egentligen ha något sagt med det här? Visst, Dole struntar säkert i om jag inte köper deras bananer. Poängen är väl att om INGEN gör det så måste de till slut bry sig. Visst kan man vända på det och mena att man inte ger arbetarna på andra sidan världen bättre förhållanden genom att bojkotta, men att välja bort behöver för mig få handla om att inte stödja det jag tycker är fel. Finns det alternativ där människor behandlas väl, även om det kostar oss generellt sett rika knösar till västerlänningar några kronor mer, så väljer jag hellre det och hoppas att det valet ger fler möjligheter för arbetare där borta att få en plats hos det företaget.

Men det där tar en hel avhandling att nysta ut så istället ska jag nu fokusera på en lunch bestående till störst del av gotlandsodlade rödbetor.


Marmelad och gräsmattor

Sista dagen i huset och för ovanlighetens skull ska jag spendera det mesta av den utomhus. Bergdorfblondinerna får vänta till resan hem, även om den då ska varvas med ytterligare skrivande, men det får helt enkelt bli som det blir.

Frukosten är framdukad och jag borde ägna mer fokus åt den innan dagen fortsätter med ansandet av gräset här ute. Jag tänkte alltså passa på att försöka få åtminstone lite färg från den här resan med en hel del krattande av nyslaget gräs, dessutom blir det en kamp mot den där allergin som jag ännu inte fått diagnos på men starkt misstänker finns där.

Sammantaget har det varit skönt att komma hemifrån, tiden rusade iväg och med lite bättre planering från det egna hållet hade dessutom gått att göra betydligt mer av vistelsen här. Istället har det blivit ett virrvarr av utflykter, studerande, partimingel och trivselkvällar. Jag har lyckats åstadkomma det första utomhusbadet sedan 2004 vilket det på alla sätt var hög tid för. Tidigare rutiner har varit minst ett utomhusbad per år (oftast på västkusten) för att vara ense om att det har varit sommar även det året. Att det sedan, trots vistandet på en ö med lång kuststräcka och flertalet stränder, har blivit bad i en liten insjö får ses som ett steg i rätt riktning om än så litet. Nu, frukost. Ut i solen. Packa ihop tillvaron och imorgon bär det iväg mot Visby och flotten över till fastlandet.

Mänsklig lera


Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten redan i förrgår, men då hade den kort och gott blivit en kort redogörelse för dagen. Innan jag somnade igår och lagom till det att jag vaknade i morse hade aktiviteten som sådan fått fler dimensioner och jag fann mig själv i en situation där jag kan applicera den på fler delar av mitt liv.

I tisdags gick dagsutflykten förbi Etelhems krukmakeri. Där nöjde vi oss inte med att på allt fint de producerar där, och inte heller med att se på alla fina alster andra besökare lyckats ta fram där, utan vi valde att också själva testa. Jag kan konstatera att det ser betydligt lättare ut än vad det faktiskt är, eller så är det just så enkelt som det ser ut men först när man väl lärt sig hur det ska göras. Dreja kan väl vem som helst tycker en del. Jag hade aldrig testat det tidigare. Svårigheterna jag upplevde var att hålla leran centrerad och samtidigt uppmuntra den att anta en ny form efter eget önskemål. Att forcera fram en ny form visade sig ett ödesdigret. Resultatet blev bara kladd och en lerklump som vägrade sitta kvar på drejskivan.

Det andra försöket gick aningens bättre men det i sig berodde snarare på ett mer försiktigt närmande och ett större tålamod till den egna attityden. En lägre hastighet på drejskivan och ett mjukare handslag gjorde en avsevärd skillnad. Det lugnare sinnet kändes som den rätta centreringspunkten att använda i bemötandet av både leran och uppgiften som sådan. Istället för kladd och kaos övergick det hela till att bli en mer meditativ upplevelse och något jag absolut kan tänka mig att göra flera gånger, trots naglarna.

Innan jag somnade såg jag det här ur perspektivet människor i världen, hur vi ser på varandra och oss själva och svårigheterna där emellan. Alla de små skålar, vaser och krukor i torkhyllorna som tidigare besökare producerad tittades på med ögon fyllda av förundran. Jag såg hur vackra saker de lyckats åstadkomma och jag såg det genom filtret i ögonen som säger mig att de haft samma grundförutsättningar som jag. De har aldrig gjort det här tidigare.

När jag väl satt mig vid drejskivan själv, med min av någon annan centrerade lerklump, hade jag redan där bytt filter och såg mina händer med ögon fyllda av krav på vad jag allra minst måste åstadkomma med det jag hade framför mig. Jag behövde allra minst åstadkomma något som matchade det jag redan sett. Mina högt ställda krav på mig själv. Min rädsla över andras syn på mig och det jag åstadkommit om det inte var tillräckligt kvalitativt. Det var i samband med det allt bara blev lervällig och klumpen i sig lossnade från drejskivan. Jag såg också framför mig hur centrerade alla andra måste ha lyckats vara för att åstadkomma det de gjort, inte bara med lerklumpen men också med sina liv. Hur de behöver balansera och finna punkten där de är centrerade i sig själva för att upprätthålla den bild som jag, och säkert många andra ser, av dem ute i verkligheten.

Vid andra försöket valde jag att glömma bort omgivningen, strunta i kraven och fokusera på det lilla och enkla. Jag
fokuserade istället på att hålla lerklumpen (och även mig själv) centrerad. Min omgivning förflyttades successivt längre och längre ut i perfierien och det enda som fanns kvar centralt i medvetandet var jag och lerklumpen. Den där lerklumpen som så sakteliga började ändra form och se ut som något annat, något centrerat och något ganska tilltalande. Att det sedan inte var helt jämt, helt rakt eller helt perfekt gjorde inte så mycket. Det var helt enkelt inte så pjåkigt som det var, och tillräckligt behagligt i sin form för att andra säkert också skulle kunna förundras och fascineras även över det jag åstadkommit. Jag som aldrig umgåtts med en drejskiva tidigare.

Bakom mina solglasögon

Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa “Då får du väl åka hem och hämta dom då.” Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.



Komma rätt, komma fel och komma av sig.

Mina kommateringar är under all kritik. Jag vet. Gotlandsfärjan är aningens kyligare än jag trott. Internet är lika svårfångat som en vattendroppe i Sahara. Det finns lite ibland men bara som en antydan om något man vill ha mer av. Istället smygläser jag lite över axeln på mannen som sitter snett framför mig här i salongen. Kitty Jutbring skriver att Sommarens engångsligg har tappat sin charm. Jag har inte läst artikeln så jag vet egentligen inte vad den handlar om, men titeln räckte för att få snurr på en tanke. Mannen har dessutom bläddrat vidare till någon som glöder och berör.

Jag vågar påstå att konceptet engångsligg (oavsett årstid) egentligen aldrig har haft någon charm, kommer troligtvis inte att få det någon gång framöver heller. Visst, tanken på att möta någon för en kväll, någon timme, en kvart, energierna sprakar, båda vill, båda vet och allt är så där magiskt häftigt eftersom båda vet exakt vad den andre går igång på osv. Som en fantasi fungerar det hur bra som helst, kan vara riktigt spännande. Men just som en FANTASI! Många skulle säkert medge att de har fantasier som de eggas av men för den sakens skull inte vill förverkliga. Så låt den vara en fantasi, använd den som det redskap det är och njut av tanken. Sen när man fantiserat sig alldeles varm och flåsig, svetten rinner och hormonerna spritter åt alla håll, då är det dags att vakna. Dags att inse att det inte är realistiskt.

Visst, det kan säkert hända ändå, med lite tur så råkar den andre trycka på exakt rätt knappar. Alternativt har man kåtat upp sig själv så till den grad att det inte spelar någon roll vad för knappar man trycker på, allt fungerar! Så innan jag tappar bort poängen ska jag fortsätta vidare till dit jag var på väg – engångskontakter kan man både ha och mista, och för att inte utsätta sig själv för ännu mer risker av ren dumdristighet är det bättre att mista.

Att istället tillåta sig de där “förbjudna” stunderna med någon man känner väl, någon som faktiskt vet vilka knappar som finns att trycka på, vad som fungerar och vad som är bra att undvika, är å andra sidan något jag verkligen förespråkar. Små stulna stunder i verkligheten, där risken finns att man blir upptäckt (varför inte passa på i hissen på väg upp och i tysthet be en bön att ingen medpassagerare dyker upp på vägen), där det inte är mer än några minuter till det att någon ringer på dörren eller helt enkelt bara där andan faller på. Jag kan inte tänka mig en mer magisk sommar än just en sådan, med någon som känner mig, vet mina tysta signaler, snappar upp minsta lilla vibb, och inte är rädd för att ta sin roll i det tysta spelet.

Så varför händer det inte? Svaret känns enkelt och tråkigt. Det finns inprogrammerat i de flesta att den uttalade tvåsamheten måste bli tråkig vardag, måste tyna bort och förpassas ner i slentrian. Det är så inpräntat i de flesta att ingen ens har en vilja att försöka ändra på det. Visst man kanske inte kan ändra på det egentligen, men visst kan man försöka. Visst kan man gemensamt göra sitt yttersta för att inte släppa taget och låta latmasken ta över. Att också uppmuntra varandras initiativ i leken är minst lika viktigt.

Omvärlden suckar säkert och menar att det jag målar upp är en utopi, verkligheten kommer aldrig se ut så för någon. Det må så vara, eller så behöver de bara anstränga sig lite mer. Men så länge jag är själv vill jag ändå tro att det är möjligt, att det är något som faktiskt kommer kunna hända. Att finna någon med en liknande inställning är första steget. Om jag sedan kommer dit och några år efter det måste revidera min verklighetsuppfattning så må det vara hänt. Det kommer säkert ha sin charm det också.