Redan som barn, åtminstone från dagarna då jag lärde mig skriva, stava ord, sätta samman meningar, drömde jag om att någon dag skriva hela böcker. Ge andra människor en inblick i min tankevärld, de fantastiska miljöerna som mitt inre kan forma. Jag vill redan då lämna något av mig kvar till eftervärlden.
Kanske var det därför jag så småningom började skriva dagböcker. Det var förvisso inte därför jag fortsatte skriva dagböcker och skulle någon få tag på och läsa dem nu skulle jag troligtvis tycka de vore pinsamma. Jag har några gånger själv försökt läsa vad tonåringen i mig ville förmedla men har tyckt det har varit för svårt, för nära, för obekvämt. Kanske blir det lättare när jag blir äldre och avståndet något större. Kanske blir det lättare om någon annan läser dem, om sisåsdär sjuttio eller hundra år. Någon som aldrig mött mig.
Drömmen om det skrivna, tryckta ordet, ett format av förevigande har trots det alltid funnits kvar. Även om det känts som smolk i bägaren att nå fram till det i den allt mer digitaliserade verkligheten omkring mig. Än så länge är resan fortfarande lång, åtminstone till målet med ett tryckt verk med bara mina ord. Så många ord, så många av mina tankar att jag nästan blir vimmelkantig av tanken på att det ens vore möjligt.
Men nu har lite, lite mark erövrats i den tryckta världen. Det känns spännande, roligt och framför allt motiverande att försöka nå fram till drömmarnas mål. Ett nätt urval av mina ord finns där, förverkligade i ett beständigt format. Ett litet kapitel i Paul Ronges bok Sociala medier – En halv sekund från ord till handling är klätt i mina färger, med mina ord.
Det enda som kan förstöra dem nu är en omfattande bokbrand där inte ett enda tryckt exemplar av någonting överlever.
