Tag Archives: gemenskap

Slutspurt!

Inte många dagar kvar här nu. Har börjat räkna ner. Känns mest skönt att komma hem igen snart. Inte så att erfarenheterna här har varit direkt eller enbart dåliga men hemma är trots allt hemma oavsett hur rolig resten av världen är.

Skulle kunna skriva en hel del elakt om det mörkaste molnet i Siena, kvinnan som gör allt hon kan för att ingen annan ska ta någon uppmärksamhet ifrån henne, (vi som inte dyrkar henne utesluts ur gemenskapen på alla möjliga och omöjliga sätt) men eftersom jag nu har en klasskamrat (sedan två veckor tillbaka) som dokumenterar det så fint, finns ingen större anledning för mig att upprepa det.

Bussbiljetten till Rom är fixad. Nu hoppas jag även att stationen där hinner komma i ordning igen och fungera relativt normalt efter branden i söndags, om inte har jag ca 3 timmar på mig att ta mig till flygplatsen på annat sätt. Det känns ändå som läget är under kontroll. Skönt!

Att det är först nu italienarna börjar vakna till liv är både roande, tråkigt och lite typiskt. Säkert så att det minskade umgänget med ovan nämnd donna haft effekt, men kanske är det också så att jag är mer tillgänglig nu när jag vågar försöka prata en del..

Slut på rasten!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

här i tystnaden vilar orden

När huvudet borde vara fullt av tentasvar, årtal, beskrivningar av definitioner är det ganska givet att man trasslar in sig i andra tankar.

Essa skriver om drömmen som tog slut och än mer om vad hon vill i sitt liv.  Jag skulle kunna skriva något liknande, åtminstone när det gäller vad jag vill. Men just nu kanske jag inte borde skriva något alls utan istället bara fortsätta kämpa i tysthet. Här om någonstans är min tysthet. Det ekar så tyst att jag med lätthet ser varför jag inte riktigt drömmer längre. Varför jag inte yttrar något av den där innersta hjärtskärande drömmen. Det är som inte riktigt lönt.

Det står liksom redan klart att jag inte riktigt förtjänar det. Det enda som inte är solklart är varför. Hur jag kommer ur det vet jag inte heller. Gemenskap är inget man kan bygga upp ensam.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Bara lite stress?

Jag har

– ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

– två tentor kommande vecka.

– en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

– tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

– en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

– en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

– ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

– inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

– ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

– sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

– jag har svårt att koncentrera mig.

– lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

– en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

1 Comment

Filed under Newyn

när orden inte räcker till

Det finns så många ord jag vill skriva, så mycket känslor och tankar jag vill förmedla, men jag kommer inte göra det nu.

Istället vill jag bara finnas med här i lugnet, känslorna och tillvaron.

Precis som det är, precis här och nu.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

konstruktionsfel

Jag vill bygga fler broar mellan mig och människorna i världen omkring mig.

Jag vill inte gräva fler avgrunder.

Dock verkar det inte så lätt som det ser ut att vara på avstånd. Att observera andras konstruktioner ger inte svar på vilket virke, vilka metoder och vilket tillvägagångssätt som är stadigt och håller i längden.

Vad är hemligheten? Hur många dåligt konstruerade broar, hur många nya avgrunder måste jag ta mig förbi för att lyckas bygga en endaste liten bro till som håller?

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Välkommen hem, igen och igen

Jag har vunnit en liten seger den senaste månaden. Det står nya växter och blommor lite här och var i mitt hem idag och påminner mig. Jag har kommit så mycket längre sedan mitten av oktober än jag gjort under de tidigare månaderna det här året sammantaget. Mitt hem börjar återfå känslan av att vara ett hem och en trygg plats i tillvaron, något det inte har varit sedan början av 2008.

Mycket av det som skapade otrygghet här berodde på ett monster vars övergrepp fortsatte att vara påtagliga i min tillvaro så sent som i vintras trots att jag skurit bort honom ur mitt liv i mars samma år. Att jag dessutom spenderade ett halvår av det här året med ett nytt pucko var kanske inte det mest konstruktiva jag gjort ifråga om att återta kontrollen över mitt hem och mitt liv. Men det gav en paus ifrån all negativ energi som fortfarande låg kvar här, ett andningshål jag då behövde. Droppen som fick bägaren att rinna över i år gav dessutom tillräckligt mycket avstånd och nya sätt att se på tiden som gått för att insikterna om hur illa det egentligen var skulle nå mitt medvetande.

Det blev en lättnad att få vara sig själv istället för att tyngas ner av en annan människas påtvingade bild av vem jag var. Lättnaden var dessutom tillräcklig för att jag skulle finna tillräcklig kraft att bestämma mig för att vara jag igen, precis som jag är varken mer eller mindre.

Det verkar i nuläget vara det som fungerar bäst också. Att vara jag innebär inte att allt alltid är muntert, kvittrande och sådär sockersött glatt att man nästan får kväljningar men ibland är det så. Det känns bra att det i sig är ett helt ok stadie att befinna sig i, samtidigt som det är lika ok att inte göra det. Mina djupdykningar ner i den obefintliga självkänslan finns fortfarande. Det händer att jag vill springa och gömma mig från mig själv för att besvara omvärlden min närvaro. Det händer, och det är ok. Bara känslan av att det är ok är för det mesta tillräcklig för att det inte ska bli långvarigt, för att det inte ska dra ner mig så långt att jag isolerar mig totalt. Att dessutom, åter igen, se till att få finnas bland de människor jag tycker så mycket om, som lyfter bara genom att vara så underbara som de är, är vad jag borde ha gjort för länge, länge sen.

Nu tänker jag fortsätta göra det i den utsträckning de tillåter det. Nu finns det nämligen ingen relation som isolerar, begränsar, förbjuder, bestämmer hur jag ska vara utan att ta den minsta hänsyn till vem jag är. Istället finns det en relation som bygger på alla de bra sakerna, där kommunikation existerar, där tillit växer, där ömhet frodas och där intresset för den andre inte misstolkas utan ses som det genuina intresse och den nyfikenhet det faktiskt är. Allt det där som får mig att känna att de tankar jag haft om kärlek inte är helt orimliga trots allt.

Gårdagen var en av de bästa dagarna i år. Inte för att det hände så väldigt mycket, men för att de som valde att komma förbi och vistas hos mig gav så oerhört mycket trivsel i tillvaron att det inte behövde hända så mycket mer. Visst kan man bli serotoninhög av sånt här. Det är konstaterat att Gemenskap, Samhörighet och Trygghet höjer serotoninnivån vilket också gör att jag ser det enkla sambandet i mitt nuvarande glädjande lugn och vad jag gått miste om så väldigt länge.

Jag hoppas därför att det här får en naturlig följd av att återuppliva en del vanor och inslag i livet från tidigare år. Saker som spontana middagar med vänner som “sitter hemma och har tråkigt” och gärna dyker upp, utan att det för den sakens skull automatiskt behöver bli vare sig storslaget eller leda till en dyr utekväll.

Så nu hoppas jag bara att mina vänner (nya som gamla) vågar känna sig så välkomna hem till mig som de är och jag vill att de ska vara.

1 Comment

Filed under Allmänt

minsta gemensamma nämnare

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten igår men det blev inte så. Det pysslades med lite annat och sedan samtalades det med människor vilket kändes betydligt mer givande än att skriva om dem. Inte för att jag hade något ont att säga eller tyckte det var oviktigt att berätta om dem, men det var någonstans det som var (om inte hela så åtminstone) halva poängen. Jag ville redan igår ha skrivit en text om hur jag uppskattar vännerna omkring mig, tiden jag ibland får med dem och närvaron de stundom väljer att ha i mitt liv. Det är små saker som är så oerhört viktiga, åtminstone för mig.

Så även om jag var lagom nere och besviken vid den här tiden förra året, för att inte tänka på hur illa det var året innan dess efter sms:et som klargjorde att min överraskning bestod av ingenting.. så är det oerhört långt ifrån hur allt känns just nu. Jag hade kunnat vara lika nere i år. Jag hade kunnat sitta i ett hörn och sucka än en gång. Jag hade kunnat välja den vägen, men det kändes inte som rätt väg att gå. Just nu känns det inte som det är “min dag” på något sätt överhuvudtaget. Men det gör verkligen ingenting, det spelar inte så stor roll. När jag vaknar imorgon kommer jag vara ungefär en dag äldre än idag, precis som jag idag är ungefär en dag äldre än igår. Förändringarna där är inte så väldigt stora. Däremot har jag något mer, något större att se fram emot idag.

Jag ser fram emot att ha människor, vännerna, jag tycker om samlade omkring mig. Det är lite som sockervadd kring hjärtat att tänka på att de kommer vistas här, i samma små rum där jag normalt sett bor och lever alldeles själv, samtidigt som det är lite pirrigt och nervöst att se hur de kommer att fungera sinsemellan. De kanske har mer gemensamt än jag hade kunnat gissa mig till. Men om de inte har det så har de åtminstone en väldigt viktig sak gemensamt – de är alla, var och en för sig, någon jag tycker oerhört mycket om.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

det var värt en betongkeps

Så vaknar man än en gång och känner att man vill strypa katthelvetet som pissat i munnen på en, såga loss det som gör ont på kroppen (strax ovanför axlarna) och i övrigt bara le åt kvällen som orsakat detta. Den var helt enkelt en av de bättre kvällarna på väldigt länge.

Helt plötsligt (eller nja, mer noga planerat än plötsligt) fanns ett utymme att uttrycka sig mycket mer än vad som är möjligt på 140 tecken. Det var alltså dags för årets tredje #tweetupsthlm med allt  vad den innebar. Lagom trång lokal, god mat, gott dricka och framför allt en uppsjö av underbara människor. I och med att det var tredje gången fanns en betydligt högre igenkänningsfaktor än i januari (missade den i mars så kan inte jämföra med den) vilket gav lite andra utrymmen för samtal. Samtidigt som det givetvis fanns nya leende ansikten att pussla ihop med de nick man sett och följt över nätet. Dessutom tror jag det spelar en stor roll att vi haft så mycket längre tid att se och lära känna varandra över twitter.

Något som jag framför allt reflekterat över när det gäller just twitter är den gemytliga stämningen, den ömsinta vänligheten och den totala hjälpsamheten som finns där ute. Den är lite av ett oförklarligt fenomen i sig och känslan av det märktes även igårkväll.

Så då mina tidigare försök till #FollowFriday i stort sett har självdött tycker jag att den som undrar (är nyfiken på twitter och inte helt säker på var han eller hon ska börja) ska börja med att skapa sig ett konto och följa alla de som var med på Bistro Creme igår.

För den som ändå inte riktigt är beredd på att ge sig in i leken och tar avstånd snarare än att ha upplevt twitter på riktigt kan jag bara säga; “Du har missat något fullkomligt underbart.”

Leave a Comment

Filed under Internet

någon att räkna med

Jag har gått över till numerologi, och räknat ut vår romans…

Hans karaktärstal står ofta för vänskap och ett förhållande där en av parterna är av hans karaktär brukar präglas av detta. Han har ofta lätt för att välja en lämplig partner.

Personer med hennes karaktärstal har ofta många romanser bakom sig som inte lett till till något mer. Hon gifter sig dock i regel bara än gång.

Han och hon brukar ofta attraheras av varandra på ett tidigt stadium. Att båda är lagda åt det romantiska hållet brukar bädda för en mycket kraftig och varaktig passion. Förhållandet som uppstår har därmed fått en bra start och fortsättningen brukar inte sällan sluta i äktenskap. Många gånger upptäcks ett gemensamt intresse som musik, kultur eller historia som för parterna ännu närmare varandra. Det enda som kan vara negativt är att han ibland har ett förhållande bakom sig där känslorna inte riktigt har försvunnit. Om han får bearbeta detta så försvinner snart problemen.

Samstämmighet: 80%

(siffrorna i resultaten har ersatts med Han och Hon i den följd de symboliserar oss)

Man kan tro och man kan välja att inte tro. Oavsett vilket ger det någon form av tröst när den våta , tunga yllefilten av tvivel sveper över mig och gör allt i sin makt för att kväva mig, kväva mitt hopp.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

i grunden en kärlekshistoria

Jag lovade några av er att fundera lite mer kring mat.

Det har funnits perioder av mitt liv då jag inte umgåtts så mycket med andra människor. Inte suttit i samma rum som dem och pratat, inte varit ute på aktiviteter med dem och inte heller haft riktigt koll på vad vi skulle göra om vi sågs mer än en gång. För så enkelt är det, en gång kan jag fixa! Första gången vi ses vet jag precis vad vi ska göra. Vi ska äta!

Att dela måltider med andra är det jag saknar mest när jag är ensam. Något som i sin tur påverkar hela min kosthållning. Har jag ingen att dela mat med, har jag svårt att se varför jag ska lägga så mycket tid och energi på att förbereda en måltid och äta själv. Alltså låter jag bli.

Kan det ses som en ätstörning? Kan det vara början av en lång resa av ätstörningar? Är det inte bara så att om man inte gör saker och ting på det sätt som samhället har satt upp normer för kallas det för störning, oavsett hur ostört det egentligen är? Hur jag äter/inte äter är för mig fullkomligt logiskt. Det har det varit så länge jag kan minnas. Precis samma sak gäller vad jag äter och inte äter.

Till att börja med äter jag bara mat jag tycker är god. En kommentar som fått många att titta snett på mig, och jag inser då oftast precis vad de tänker. De utgår ifrån sin egen mun, sina egna smaklökar och de normer de lärt sig där det som är gott också automatiskt är det som är onyttigt och ohälsosamt.

Riktigt så fungerar det inte för mig. Jag äter det jag tycker är gott. Det innebär inte att varje tugga i sig måste vara en smärre oral orgasm, men det jag stoppar i mun ska åtminstone inte få mig att må illa. Jag har svårt att tänka mig ett bättre utgångsläge än så för mat. Eftersom näsan spelar in och lägger ytterligare dimensioner på smaksensationerna går det säkert att räkna ut att mat som luktar så pass illa att jag vill kräkas inte kommer att ätas, hur god den än är enligt andra. Det skulle gå emot min grundprincip gällande mat.

När jag var yngre läste jag en del i de normvärderande tonårsblaskorna om tjejer med ätstörningar, en del svalt sig smala, andra vräkte i sig mat och spydde upp det lika fort igen och oavsett hur blev jag inte klok på’t. Visst insåg jag väl också att jag inte var smalast och snyggast i klassen och funderade ibland på vad jag kunde göra åt det. Snyggast skulle jag aldrig bli oavsett. Smalare funderade jag på ibland. Samtidigt var jag alldeles för ambivalent för att bestämma mig för om jag skulle svälta mig smal eller spy mig smal, vilket resulterade i att jag ena dagen inte åt, andra dagen vräkte i mig och helt enkelt hoppade över det intima mötet med porslinskoppen i badrummet. Att inte kunna kräkas på kommando gjorde antagligen sitt till. Resultatet blev förvånansvärt normalt ändå. Så möjligen var väl det en ätstörning om nu något ska anses stört.

Min bestämda åsikt är att mat är något man ska njuta av! Inte så att man måste sitta och orgasmera varje tugga man äter, under varje måltid. Men försöker någon komma dragandes med skuldkänslor och dåligt samvete runt mina måltider blir jag heligt förbannad. Åtminstone när det gäller att applicera det dåliga samvetet och skuldkänslorna över min kropp!

Må hända jag har gått upp lite senaste åren, må hända att det är så! Det betyder inte att jag tänker sitta och våndas över att det var grädde i såsen, att jag faktiskt åt upp en hel pizza (och inte som för 15 år sen bara en halv), eller att jag tuggade i mig en skål chips till filmen igår. Jag vägrar! Allt jag stoppat i mig har jag njutit av och så tänker jag fortsätta göra framöver. Jag har inga tvångstankar som viskar ”Åh, vad mycket fett det var i den där pizzan, nu måste du ut och springa minst en mil annars är det här inte ok.”

Andra har det. Matrelaterad ångest. Matrelaterade tvångstankar som de inte kan ignorera, eller ens hålla för sig själva. Jag har fått höra en hel del av det genom åren. Så länge det rör deras egna person må det vara hänt, då är det inte min huvudvärk att hantera. Men sällan slutar det där. Jag har fått en del synpunkter från andra under perioder när jag t.ex. ätit en hel(!!!) avokado till lunch tillsammans med en liten burk Keso ett par tre gånger i veckan. Då har det varit viktväktarhysteriska kvinnor som ska frälsa sin omgivning, trots att de vare sig blivit ombedda att frälsa eller ens lägga sig i andras kosthållning, som retat gallfeber på mig.

Visst har det hänt att jag också fått ett ryck ibland, bestämt mig för att prova någon mirakelkur och se vad som händer. Samtidigt har jag även där valt något där jag faktiskt inte far illa av maten, där jag kunnat njuta av varenda tugga av fräscha grönsaker, lite lätt blodiga stekar och annat som jag tycker är gott.

I dagsläget väger jag lite för mycket för mitt eget välmående. Jag vet det. Jag känner det i kläderna. Jag känner det i mina rörelser. Men att skylla det på maten som om den vore boven i dramat vore att inte se människan, inte se vart alla kilon kom ifrån och inte se vad som är viktigt. Jag måste se helheten och konstatera att jag framför allt behöver röra på mig mer. Det största viktpåslaget har nämligen kommit när jag mått dåligt, när jag själv inte upplevt välbefinnande, när jag inte ätit något på två, tre och ibland fyra dagar och däremellan livnärt mig på de transfetter som samhällsnormen nu slagit fast är fredagsmys för hela svenska folket.

De senaste sex veckorna har jag ätit lagad mat i stort sett varje dag. De flesta dagarna har det varit måltider jag själv lagat, alltså med fokus på vad som är gott. Mannen som delat maten med mig har lagt på sig ett antal kilo redan nu, nästan så att jag undrar hur det gått till. Tål man kanske inte hemlagat när man ätit för mycket halvfabrikat? Själv har jag ätit, njutit, varit så mätt att jag nästan inte kunnat röra mig ibland. Viktpåslag? Tja, ungefär 500 gram under den här tiden. Inte mycket att haka upp sig på.

Istället känner jag hur ett belåtet leende kommer smygande då jag funderar på vad jag ska laga härnäst.

———————————-

Edit: När jag någon gång ibland kommer i obalans och har tveksamheter kring min relation till mat brukar jag alltid börja om med frågan;Varför äter du?”

Många hänvisar till det fysiska behovet och att det måste ätas för överlevnad osv. Jag själv landar ALLTID med ett svar som säger att jag äter för/p.g.a. den sociala samvaron. Mat är något att dela, umgås kring och njuta av. Svårare än så ska det inte behöva vara.

5 Comments

Filed under Ätbart