Det har varit en del tjat om vikten på senare tid och om ingen annan blivit less på det så har jag blivit det själv. Därför tänkte jag tillägna det här inlägget något viktigare – nämligen längd.

För visst hör man allt som oftast att längden inte spelar någon roll, men vad det egentligen talas om då är nog inte det jag avsåg när jag började reflektera kring längd som begrepp. Här var det snarare människors längd som var i fokus. Jag är nämligen inte speciellt lång själv, har aldrig varit och har snällt fått inse att jag aldrig kommer att bli.

Etthundrafemtiofem centimeter är inte mycket att skryta med. Under högstadiet bestämde dåvarande sjuksköterskan, efter extra mätningar varannan vecka, att min slutgiltiga längd blev 154 cm. Så efter det beskedet i årskurs åtta hade vi inte någon direkt relation att tala om utifrån väga, mäta och kolla normerade kurvor i journalen. Den sista centimetern smög jag till mig hos polismyndigheten på Kungsholmen 2006 då det var dags för ett nytt pass. Att mäta sig själv är inte så lätt som det kan verka, men godtyckligt påslag av en centimeter var inget tjänstemannen bakom glasluckan ifrågasatte.

Så frågan är väl om jag ser min bristande längd som ett problem eller inte, eftersom jag ens tar upp det. I de flesta situationer finns ingen problematik. Jag har koll på min längd, har nära till alla delar av kroppen så att säga, och jag brukar lite skämtsamt förklara när någon kommentarerar min längd att jag “i alla fall når hela vägen ner till marken”.

Det finns ändå en del situationer när det är märkbart jobbigt att vara kort i rocken. Lite sådär så att man känner sig som ett enda stort fel, hur liten man än försöker göra sig i hopp om att försvinna.

- Mataffären, en klassiker.

Det är relativt ofta jag får tänka om, ändra mina val av inköp och ibland t.o.m. bestämma mig för helt andra måltider för att jag inte når det jag har haft för avsikt att handla. Butiksägare, speciellt inne i stan där det är trångt om golvyta för butikerna, staplar gärna varor på höjden. Resultatet blir att det man ska ha oftast hamnar utom räckhåll, utan möjlighet att klättra på något för att nå det och ytterst sällan med hjälpsam personal, eller annan lång kund, i närheten som kan hjälpa en att plocka ner det.

- Byxor, en annan jämn plåga i tillvaron.

Alltså klädbutiker har man ett omfång runt stuss och midja som motsvarar en kvinnlig storlek 36 elle 38 så är man garanterat minst 176 cm lång. Jag vet inte vem som har kommit på det, men det känns ändå föga motiverande att satsa på en karriär som anorektiker för att komma i ett par jeans som inte är 1-2 dm för långa i benen. Resultatet har blivit att jag inte köpt jeans på tre år, mestadels gått i kjol och klänning de senaste två åren och inte heller ser fram emot framtida köp av byxor.

- Kvinnor, de som har förmånen att vara längre än 165 cm.

Jag har vid flera tillfällen de senaste 15 åren av mitt liv stött på kvinnor, damer, tjejer, tanter, bitches, satkärringar, häxor över 165 cm som utan någon som helst betänklighet varit på väg att klösa ögonen ur en för att man överhuvudtaget sneglat åt en man som är längre än 180 cm. Någonstans misstänker jag att dessa har en genetisk defekt då de i stort sett genomgående anser sig ha FÖRTUR till alla världens män över 180 cm. Det har flera gånger menats att jag som är så kort kan få ta de som är kortare, då de ändå är längre än jag. Vilket i sig på många sätt är diskriminerande, om inte mot mig så mot alla dessa män som blir ratade enbart för att kvinnor är korkade och fixerade vid att vara kortare än sin man.

Att jag själv ändå skulle föredra en man som är 180+ cm handlar inte så mycket om någon form av fixering vid att mannen MÅSTE vara längre än jag (trots allt är det svårt att hitta någon som är kortare) eller på något sätt  diskriminering av andra, utan snarare om en praktisk lösning i min tillvaro. Inte så att jag kommer rata en kärlek om han visar sig vara kortare än så, men tänk efter lite.

Två personer som inte når varorna på det översta hyllorna inne på ICA gör knappast saken mer lätthanterlig. Skulle blivande maken dessutom vara av den längre sorten finns också chansen att eventuella avkommor får hans gener och slipper mina vardagsproblem i sina liv.

Det är ändå en tröst i allt det här att fysiska centimetrar inte har någon som helst betydelse när det handlar om att nå upp till sina egna förväntningar på sig själv och sin tillvaro.