Säg, kan inte Du ta ansvar för mitt liv?

Inte riktigt säker på vem du är som läser det här men jag vill ändå ställa frågan.

Vill Du ta ansvar för mitt liv?

Det vore fint om just Du skulle vilja sörja för mig, alltså se till att jag ständigt har pengar, aldrig har skulder och gärna har en bostad. Skulle Du vilja betala alla mina räkningar, handla mat och se till att jag varje dag äter sunt? Vill du dessutom ha hela ansvaret för att jag aldrig blir ledsen, aldrig har tråkigt och aldrig tvingas göra något jag inte vill?

När det sedan kommer till det där jag drömmer om och vill ska hända i mitt liv, vill du då vara så snäll och ta ansvaret för att förverkliga alla mina drömmar? Det kan röra sig om allt från en kram, en fotmassage, utlandsresor, snygga partners, dyra villor i olika länder, färdigheter i att spela olika instrument, perfekta kunskaper i nya språk och kändisskap. Visst skulle du vilja ta ansvar för att allt det där händer MIG? För om det nu är så, att du verkligen vill vara ansvarig för hela mitt liv, då är du nog precis den jag söker. Den jag behöver för att få det liv jag vill ha, för att känna att det handlar om mig. Att jag är värd min existens.

Så vad säger du, vill Du ta det ansvaret?

Inte?

Synd! Då får jag helt enkelt leta upp någon annan som vill göra det åt mig! Måste väl finnas någon där ute som vill, eller?

 

Ibland när jag läser andra, uppgivna, unga människors ord lite här och var på nätet är det precis den känslan jag får. Känslan i sig gör ont, är obehaglig och gör mig dessutom stundom förbannad. För visst finns det någon som verkligen kan tänkas ta det där ansvaret och göra allt det där jag just skrev för varje människa där ute.

I mitt fall personligen, är det jag själv som har det ansvaret, som väljer att ta det ansvaret och förverkliga det som går. Jag är ytterst medveten om att jag inte kan ålägga någon annan ansvaret att göra mitt liv värdefullt för mig. Jag kan däremot absolut be om hjälp där jag ser att min egen förmåga inte räcker till, men inte ens hjälpen kommer utan att jag tar ansvaret för att först och främst be om den.

På samma sätt är det inte mitt yttersta ansvar att ta den rollen för min partner, jag hjälper honom gärna på traven i den mån det går men det är Hans yttersta ansvar, inte mitt. Samma gäller med min familj, mina vänner och människor jag inte ens har börjat lära känna ännu.

Det är inte ens svårt att komma till den insikten. Det märks så väldigt väl med alla de drivande, företagssamma och livsglada människor jag möter att det uppenbarligen inte är svårt.

Så varför funkar det inte för den unga, uppgivna massan? Inte är det väl lathet? Inte är det väl behovet av att vara den centrala figuren i alla andra människors liv? Jag hoppas verkligen inte det. Men om någon vet, har inblick, skulle jag gärna vilja veta;

Vad är det som gör det så omöjligt för en del att börja ta ansvar för sitt eget liv?

den framtvingade hjärtligheten

Ni vet den där känslan man kan ha ibland att man är någon speciell, att man betyder något lite extra (jämfört med resten av världen) för någon en enda människa där ute.  Pirret i själen när man också får veta att det är så. Den är lite av en önskan, samtidigt som den är något man inte kan önska högt då det i sig förstör det hela.

Att själv belysa det innebär att när än den där någon själv uttrycker det kan du inte längre vara säker på att det är äkta. Det kan likväl vara ett försök att göra dig nöjd genom att säga det du helst vill höra, inte nödvändigtvis för att det är sant utan för att du nog blir mindre jobbig att ha med att göra om du är nöjd. Spontaniteten är ihjälslagen och det enda du har kvar är tvivel över hur sant det uttryckta egentligen är. Ingen vidare utgångspunkt alltså. Kanske bättre att inte få höra den alls då.

Du missade väl inte vilken känsla jag pratade om? De flesta brukar kalla den kärlek. Dessutom dagens tema om man ska tro det som står i almanackan.

Måste va jobbigt att vara snygg alltså

Igår, eller möjligen i förrgår, smygläste jag en twitterdiskussion där det framgick att (självutnämnda) snygga människor ansåg sig bli över när deras av annat kön motsvarande snyggheter uppenbarligen valde någon mindre fysiskt attraktiv varelse. Kanske är det så enkelt att en del av de förstått att enbart utseende blir tråkigt i längden då de uppenbarligen inte har så många begränsningar att hålla sig till (har ju rört vid ämnet tidigare). Eller är det helt enkelt så att en självupptagen människa aldrig kommer kunna stå ut med någon annan som är precis lika självupptagen, oftast behöver de bekräftelse av sin partner trots sin självupptagenhet.

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

att göra sig olycklig, eller kär

Just nu ryms så många tankar som vill ut att det vore vansinne att klämma in dem i en och samma post. I bästa fall blir det rörigt och det går inte att få klarhet i någon tanke.

Många av tankarna föds ur små diskussioner på twitter, yvigt uppblandade av tidigare minnen och erfarenheter i det lilla liv jag levt fram till idag. Något som återkommer lite då och då på twitter är yttranden om olycklig kärlek. Ett begrepp jag funderar en del ibland.

När är kärlek olycklig?

Vad gör kärleken som sådan till något olyckligt? För att ens kunna göra den definitionen måste man någonstans bestämma sig för vad kärlek är. Något människor försökt sig på i alla tider och med mer eller mindre lyckade resultat. För mig är kärleken som sådan något osjälviskt, något ömsint och i väldigt många avseenden att vilja en annan människa väl. Då har jag samtidigt skalat ner begreppet väldigt hårt, mycket av det där kan man säkert klara av utan att definiera det som kärlek. Oavsett det har nog de flesta en idé om att kärlek är allt det där på ett djupare plan, att älska någon är att vilja allt det där för den andre på alla sätt det är möjligt.

Samtidigt verkar kärlek ha en besynnerlig och egoistisk baksida. Skulle jag ställa frågan om vad människor anser är olycklig kärlek skulle nog de flesta snabbt svara att den är obesvarad. Alltså min kärlek till någon skulle göra mig olycklig för att den inte bemöts av en liknande nivå av känslor, omtanke och välvilja? Tja, kanske kan man se det så. Inte så att det på något vis behöver vara fel sätt att se på saken, men det behöver inte heller alltid vara rätt. Jag ser det inte så.

Min kärlek till någon är inte beroende av ett gensvar, den finns och lever ändå. Den dör inte enkom av att inte besvaras. Den ges förvisso inte möjlighet till alla de uttryck som kan ta plats när jag får möjlighet att ha den jag älskar nära, men den dör inte av det. Försöker jag då säga att det inte existerar olycklig kärlek? Verkligen inte!

Det skulle jag aldrig få för mig att hävda eller ens tänka, då den uppenbarligen finns och är påtaglig på alldeles för många håll. Däremot ser jag inte den obesvarade kärleken som automatiskt olycklig. Det finns något som känns betydligt värre än så. Något jag skulle definiera som den missbrukade, utnyttjade kärleken. Framför allt för den som inhyser den och får ta smällarna från den som drar fördel av och utnyttjar sin ställning i det här.

För visst är det så, om min kärlek till någon bygger på välvilja och omtanke om den personens välbefinnande är jag inte rätt person att ifrågasätta vad som får den människan att må bra. Det i sin tur leder till en utsatthet, där han/hon som har tillgång till kärleken och själv vet vad som skapar hans/hennes välbefinnande också har makten att kräva, be om, begära allt möjligt och ibland omöjligt för att uppnå sitt välbefinnande. Något som i det läget oftast innebär att kärleken som sådan inte är besvarad med samma villkorslösa handling utan snarare är villkorsbaserad.

I den situationen blir kärleken som sådan på något plan osund och riskerar att bli olycklig, just för att den gör en människas behov av behaga till något som samtidigt gör honom eller henne olycklig. Samtidigt försöker jag någonstans säga att en obesvarad kärlek (om det nu är där man landar) inte behöver vara självutplånande. Vilket inte heller en besvarad kärlek borde vara. Å andra sidan skulle man i det läget också kunna påstå att all besvarad kärlek (som inte är millimeterjämn i hela tiden) är ohälsosam och gör en olycklig, vilket också är konstaterat att så inte alltid är fallet.

Jag känner istället att jag nått en punkt där jag i resonemanget slagit knut på mig själv. Så var hittar jag svaret? Kanske är det så enkelt att jag inte borde grubbla så hårt och bara finna mig i det som får mig att må bra. Att göra sig själv olycklig med hjälp av kärlek är inget jag tänkte anstränga mig för att uppnå i dagsläget ändå.

Ett och annat tankenystan

En del dagar går lite för fort, andra verkar inte ta slut på en evighet. Idag var snarare än av den tidigare sorten än den senare. Bara att inse att förberedelserna varit bristfälliga, resultatet kommer bli därefter och däremellan finns bara jämna plågor – eller åtminstone någon form av plågor.

Fortfarande en del tankar som sätter sig på tvären och ställer till det i den mest privata sfären men inget jag känner att jag kan dryfta så här, eller ens ta upp där det skulle behövas utan att det kommer bli fel direkt. Kanske bättre att bara ge upp?

Kvällen kunde gärna spenderas i sällskap, men så ser inte ut att bli fallet så i slutändan kommer det handla om vilken säng jag intalar mig är skönast att sova i åt precis vilket håll som helst. Måtten är desamma, bara madrassen som är olika hård.

låt bli mina diagnosbefriade tankar

Jag skulle egentligen skriva det här som en kommentar på ett ljuvligt förklarande inlägg av ADHD, men så blev det så långt och så insnärjt i sig självt att det kändes som om det gjorde sig bättre i en egen bloggpost. Kanske för att det var mer av en egen frustrerad tanke än en egentlig kommentar till inlägget. Det började med..

Det kanske är dumt att säga, men jag känner igen det där alltför väl. Samtidigt har jag aldrig sett det som en “deffekt” eller något som behöver en diagnos utan det är helt enkelt mitt sätt att vara.

Känns därför lite tröttsamt att det i allt mer stegrande grad händer att jag råkar ut för människor (som oftast själva har ADHD) som i stort sett skriker åt mig att jag har ADHD då jag någon enstaka gång förklarat att jag i min frånvarande blick just följt med en tanke jag tyckt var intressantare än det pågående samtalsämnet (ungefär här blev det något annat än en kommentar på inlägget och dags att flytta på texten). Känns lite tråkigt att man inte ska kunna få använda de hjärnceller man har utefter den förmåga de besitter utan att någon behöver sätta en diagnos på det och tala om att det skulle vara fel. Sen tillhör det också sanningen att bara för att jag gör så ibland, drar iväg på mina egna tankebanor och letar efter en intressantare infallsvinkel för att fånga upp det jag har framför mig då den nuvarande tråkiga förpackningen inte tilltalar mig, så är det inget som säger att jag alltid gör det.

Det finns minst lika många stunder när jag trivs bäst med att bara vara. Struntar i att lyssna till en enda tanke som pockar på och vill ha min uppmärksamhet. Stunder då jag är supernöjd med att fokusera på känslan av filten som ligger över mina fötter, eller bara synar strukturen i grässtrået jag har framför mig när jag ligger och bara är på en solig gräsmatta.

Om det sedan är ett drag av ADHD att inte orka bry sig om att låtsas vara intresserad av något bara för att blidka sin omgivning, eller på alla andra sätt  vara inställsam för att göra omvärlden nöjd med att man inte tänker på någon av de stora existentiella frågorna som om de vore på samma nivå som “Vad ska vi äta till middag idag?” för att de själva inte skulle våga andas i närheten av…

Om det nu är så, då är det nog inte värre än att omvärlden egentligen är ganska trasig. För min del handlar det enbart om att jag vågar känna av att jag lever, både när det är tungt, jobbigt och nattsvart likväl som när de ljusa stunderna tar vid och förgyller varje andetag. Att aktivt välja att inte vara en dussinmänniska kan inte vara samma sak som ADHD.

Jag går helt enkelt inte med på det.

taskig livsplanering

Mycket tankar just nu, om allt möjligt. En hel del om det där jag önskade att jag gjort för flera år sedan, men aldrig hade möjlighet till då. Jag har ställt frågan tidigare och funderar fortfarande på den – när är det tänkt att man ska skaffa barn?

Läget verkar aldrig vara det rätta.

Hur jag än gör och vad jag än tar mig för så är det inte ens nära idealiskt, åtminstone inte när det är möjligt. Samtidigt blir det inte längre bättre av att vänta.

För det mesta känns det som om jag redan väntat för länge. Som om tåget redan har gått och jag får skylla mig själv som valde att stå kvar på perrongen den gången. Efter 35 känns som en ålder när det inte ens är att tänka på att börja med graviditeter och barn. Men innan dess verkar inte vara läge av alla andra praktiska orsaker man möjligen kan tänka sig.

Ibland får jag lust att bara lägga mig ner och ge upp. Nu är ibland.

Gräv ner mig är du snäll!

en öppen fråga om tillit

En enkätstudie visar att 2 av 3 personer i Sverige litar på andra människor. Själv kan jag inte låta bli att undra i vilket sammanhang det i så fall gäller.

Hur ska man egentligen definiera tillit? Vad är viktigt i resonemanget? Varifrån kommer tillit? Vad hör hemma i begreppet? Hur resonerar jag själv kring det egentligen. Hur resonerar du kring just tillit? Berätta gärna.