Kan det vara så att medvetenheten om vilka som läser påverkar självcensuren så till den grad att jag inte förmår lämna tankarna fria längre? Det vore tragiskt på många sätt om det är så, men samtidigt inte särdeles förvånande.

Många av de tankar som mal nu vill jag helt enkelt inte föra vidare, t.ex. till familjen, just för att de inte är färdiga och där inte finns några klara beslut kring dem. Samtidigt skulle de verkligen behöva ventileras för att jag ska komma något sånär rätt i livet och kunna må bra av det dessutom. Det blir dubbelt, kluvet, inklämt, bakbundet och på sikt något som gör mig mer eller mindre deprimerad.

Samtidigt har jag underbart stöd i min direkta närhet oavsett vilken väg jag väljer att ta framöver, vilket i sig är skönt. Samtidigt vill jag inte gnata sönder det stödet med mina tveksamheter, funderingar, överväganden och ångesttillstånd över obeslutsamhet enbart p.g.a. ventilationsbrist. Så vad är egentligen problemet! När gav jag bort kontrollen över mina egna tankar och ord?

Det är där jag är beredd att låta mig besegras av den. Det är den kärleken jag har att dela med mig av. Det är den kärleken jag vill dela med mig av. Den som lyfter upp, känns fri och ger god energi.

Det är det här jag är beredd att slåss för, med alla de medel som finns.

Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken. Så heter det och så är det säkert också. Det finns få saker jag är beredd att kämpa för så mycket som kärleken, relationen och all glädje som kan födas och finnas i den. Samtidigt är jag inte blind nog att slåss för den i tron om att den finns där när det mesta omkring mig vittnar om motsatsen.

Det leder mig istället närmare den kärleksfulla befrielsen, något jag vill skriva mer om när jag finner mer tid och ro. Inte som nu när jag strax måste rusa iväg till jobbet, till de människor vars ensamhet jag ägnar all min kraft under tiden jag är där att hålla på avstånd. Men jag lutar mer och mer åt att frigöra.

För när jag inte ens vet att kärleken finns där, när jag inte ens vet att det finns något att kämpa för, då är det fel av mig att hålla någon kvar vid min sida. Det enda jag kan göra med kärleken jag hyser, den enkelriktade sorten, är att befria. Jag önskar verkligen det vore annorlunda. Jag önskar att jag visste att det fanns något att kämpa för. Men att önska verkar inte ge svar på något alls.

Så visst övervinner kärleken allt – men bara om den finns.

Jag pratar nu om kvinnor som “råkar” bli gravida och sedan använder det som slagkraftigt argument, vapen, trumfkort (kalla det vad du vill) för att binda en partner till sig. För visst är det väl fortfarande lite skamligt för män att lämna kvinnan de gjort på smällen och än mer så det lilla barnet. Det som inte ens bett om att få bli till men som skulle bli utan en förälder om de bara struntade i allt och lämnade kvinnan att klara sig själv? Eller är det kanske något som bara fungerade när mamma var ung? Nja, så var det nog.

De ränderna verkar väl vara på väg att gå ur, yngre generationer män verkar inte ha ett lika naturligt förhållande till det resonemanget som man kan anta att äldre generationer har haft. Men jag har ändå förstått att det fortfarande finns kvinnor som resonerar sig fram till att det borde fungera utifrån vad de vet om mäns dåliga samveten. Jag har aldrig lyckats med det. Varken resonera eller agera. Jag har aldrig kunnat vara tillräckligt respektlös i fråga om att beröva en annan vuxen människa sin frihet för att stanna hos mig, och definitivt inte på det sättet.

När jag sedan inser att frihetsberövandet är det som fått mig att verkligen inte ens gå nära tanken inser jag också att det är just det jag är mest rädd för själv. Att bli berövad min frihet. Att bli sittandes med rapporteringsplikt till en annan vuxen människa, som om jag själv inte vore vuxen eller har rätt att välja vad jag själv använder mitt liv till, vilka vägar jag går hem, vem jag väljer att prata med om vad osv.

Om jag som nu sätter ord på det så här är det inte svårt att se varför jag är ensam. Det är inte ens nära otolkbart. Jag är livrädd när det gäller just det, att förlora min frihet. Min frihet att själv få välja och bestämma över mitt eget liv. Min frihet att få göra saker utan att behöva försvara, förklara och argumentera med någon om varför jag gör, eller om jag ens borde få göra som jag gör. Någonstans har jag alltså fått för mig att i en tvåsamhet får jag inte längre bestämma, min autonomi hotas.

Korkat! Så vitt jag vet, om jag utgår ifrån sunda resonemang, fungerar det inte så. Tvåsamhet är något annat än ägande, inte en fråga om att en har makt eller äganderätt över den andre. Tvåsamhet är ett aktivt samarbete. Men min rädsla ser inte det där. Min rädsla går inte att resonera med på det sättet.

Så kanske är det så att det bara finns ETT enda alternativ kvar. Någon får ta till det där respektlösa, urusla knepet som kvinnor använt sig av i tid och otid för att snärja någon i en relation. Någon får helt enkelt se till att göra mig på smällen.

Då kanske jag fattar att jag måste våga finnas kvar i relationen – ett tag i alla fall.

Jag vill inte behöva dig. Jag vågar inte behöva dig.
Jag kommer aldrig någonsin kunna ställa mig upp och säga:
“Se mig! Det här är JAG!”
Inte så länge jag behöver dig. Inte så länge jag “behöver” någon.
Så snäll du, var inte bitter och ledsen över att jag inte behöver dig
Gläds istället
då jag finns hos dig av en så enkel orsak som egen fri vilja.
Var glad att jag finns hos dig
och vet att det är för att jag VILL.
Vet att det är för att jag älskar dig.
Inte för att jag känner mig tvingad att vara här,
utan för att jag själv har valt det.