“Jag vet inte ens om jag vill bli förälder.”
“Jag tror nog inte jag vill gifta mig alls.”
Från klara framtidsvisioner till den vändningen på mindre än fyra månader. Det är inget som ger någon som helst känsla av kärlek och samhörighet. Inte ens lite grann. Ovanpå det tar det hårt på självkänslan, åtminstone på min. Kanske lika bra jag slutar ringa också.
Mycket tankar just nu, om allt möjligt. En hel del om det där jag önskade att jag gjort för flera år sedan, men aldrig hade möjlighet till då. Jag har ställt frågan tidigare och funderar fortfarande på den – när är det tänkt att man ska skaffa barn?
Läget verkar aldrig vara det rätta.
Hur jag än gör och vad jag än tar mig för så är det inte ens nära idealiskt, åtminstone inte när det är möjligt. Samtidigt blir det inte längre bättre av att vänta.
För det mesta känns det som om jag redan väntat för länge. Som om tåget redan har gått och jag får skylla mig själv som valde att stå kvar på perrongen den gången. Efter 35 känns som en ålder när det inte ens är att tänka på att börja med graviditeter och barn. Men innan dess verkar inte vara läge av alla andra praktiska orsaker man möjligen kan tänka sig.
Ibland får jag lust att bara lägga mig ner och ge upp. Nu är ibland.
Gräv ner mig är du snäll!
Jag ställde frågan, i tysthet.
Jag blundade.
Jag bläddrade.
Stannade upp just precis där och öppnade boken.
Jag fick svaret.
Bilden i KRISTALLKULAN är klar – gå vidare med dina planer.
Nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen.
De fanns där igår. Vi körde förbi i bilen. Vi var på väg till hans mor och den (snudd på) traditionella söndagsmiddagen. De gick där på trottoaren och höll varandra i handen. De var närmare och säkert runt 80 år, båda två. Men poängen var ändå just att de gick där, tillsammans, hand i hand.
Han påtalade det samtidigt som vi körde förbi. Han påpekade hur gulligt det var att de gick där och höll varandra i handen. Hur väl de måste känna varandra efter så många år tillsammans. Han fick mig så smått att börja våga tänka framåt.
Han fick mig att våga tänka tanken; Kanske går vi där en dag, kanske är det Han som sitter här bredvid mig. Han som fortfarande känner mig om femtio år, känner mig bättre än någon annan någonsin, tar de där söndagspromenaderna med mig och pratar med mig om livet vi har haft. Kanske är det så. Vem vet.
Stundom tar jag mod till mig och hoppas det, att det är så.
Vad gör man sen?
När bäst-före-datumet på drömmarna man hade med råge har passerat och man inser att inget av det hände, inget av det fick en möjlighet att inträffa. Vad gör man då? Hur lever man sen?
Hur tar man sig framåt när drömmarna är förbrukade och de inte ersatts av nya? Vad siktar man på när det inte längre finns ett mål där borta i horisonten?