Tänk om det skulle gå vägen

Det pirrar! Inombords har jag svårt att sitta still, ändå sitter jag så still det bara går för att inte visa något. Jag vill så gärna att det här ska gå vägen. Sjukt nervös. Det pirrar. Det spritter. Jag vill så gärna hoppas. Samtidigt har jag strama tyglar på mitt hopp, jag vill inte bädda för en sjukt stor besvikelse. Men ändå.. tänk OM!

Väntan på besked kommer bli jobbig och obehagligt lång. Hur mycket ska man våga hoppas. Hur mycket ska man börja inse att det nog inte gick vägen redan nu för att inte slå sig hårt när beskedet blir ett Nej. Eller fy, nu var jag redan där! Inte NÄR beskedet blir ett Nej givetvis, utan OM beskedet blir ett Nej.

Eller kanske när ändå, för inte ska man väl våga tänka i termer av “om”. För tänk om det skulle gå vägen, tänk om det skulle kunna bli så bra som jag hoppas, önskar och vill. Har hoppats, önskat och velat så oerhört länge. Men så var det det där med att det lika gärna kan sluta med ett Nej, en massa hopp i onödan.

 

Det här kommer bli en lång väntan..

Lika bra att sysselsätta sig med annat från och med nu och fram tills besked kommer. Hur ska jag annars stå ut med mig själv?

Den var visst inte till mig, visade det sig sen.

Jag vet varför jag inte längre ler när du säger dig vilja ge mig saker. Jag vet varför du inte får någon bubblande reaktion när du berättar vad för present du tänkt ge mig. Jag vet varför jag inte längre blir glad när du ställer produkter framför näsan på mig och säger “De här får du av mig!”.

Jag vet varför, men jag är inte säker på att det är rättvist att skriva ner det här. Inte ens om det nu egentligen handlar om att jag blir besviken när jag upptäcker att jag uppenbarligen missförstått orden, missförstått handlingarna och verkligen trott att det varit som du sa.

Att jag inte har förstått att “Det här får du av mig!” tre dagar senare visar sig betyda “Jag vill ge det här till XXXXX (annan kvinnas namn), jag tror hon skulle bli glad då.” om exakt samma föremål som tre dagar tidigare var till mig. Att jag i det blir besviken för att jag trodde det första var sant. Kanske är det konstigt, kanske är det inte så konstigt. Kanske borde jag förstå att du menade att det där var dina saker och jag kunde få dem OM du inte hittade någon annan att ge dem till.

Det är dessutom värre än nästa scenario som jag inte heller förstår, men ändå har lite lättare att acceptera även om det också är svårt.

“Jag tänker/tänkte ge dig xxxxxxxxx!” är så klart inget löfte, inte ens när det är en information som lämnas till drygt 800 andra människor. Den går alltid att avvärja med att pengarna inte räckte, att det inte fanns utrymme osv.  Samtidigt förstår jag i det inte vitsen med att berätta vad jag skulle ha fått om du bara hade tyckt det var värt att spara in på något annat för att ge mig det. Onekligen tyckte du inte det var värt det.

Jag kan förstå det.

Det jag inte förstår är vad du önskade uppnå med att berätta om vad du hade tänkt (om du ansett mig vara värd det). Var det för att visa andra hur givmild du är? Var det för att skapa något för mig att bli glad över? Något för mig att se fram emot? Något jag sen får upptäcka var en illusion. Jag är inte säker på att jag klarar av för många av den sortens överraskningar. Det blir lite som att fylla 30 och få dagen förstörd flera gånger om. Att bygga förväntningar och hopp på de pusselbitar som serveras för att sen upptäcka att allt bara var luft. Jag mår inte bra av att bli så uppspelt av luft och senare få upptäcka att det i bästa fall var fråga om grus i skorna.

Fick jag önska skulle jag avsäga mig alla berättelser av karaktären “Du kommer få… “  Jag skulle hellre bli överraskad med att få något direkt i handen, mötas av upplevelsen direkt om det nu är frågan om det snarare än en produkt. Skulle troligen föredra upplevelsen för att när den väl är utförd är den trots allt MIN, något Du gav MIG!

Produkter kan ju trots allt ges bort igen, till någon annan, även efter jag fått dem. Det har hänt förrut. Det kommer ta lång tid innan jag slutar vara rädd att det händer igen.

 

Men det kanske inte är så konstigt att jag inte längre vågar bli glad?

den gränslösa girigheten

“Det blev femtio tusen!”

Programledaren försöker med sitt käcka tonfall och sin påklistrade glädje släta över den tryckande besvikelsen som expanderar i studion. Hulda, 83 år, ler stramt och kläcker ur sig något om att det inte alls är illa och är pengar det med och allt vad floskler hon kan hitta i just det ögonblicket. Besvikelsen går inte att ta fel på. Den tränger fram ur porerna på henne och laddningarna i atmosfären är så påtagliga att det känns även på min sida om TV-rutan. Jag finner det påtagligt fastän jag inte ens är i studion. Det krävs verkliga skådespelartalanger för att dölja den besvikelsen, något hon inte har. Besvikelsen över att det BARA blev femtio tusen kronor när det kunde ha blivit flera miljoner.

~~~~

“Hade du svarat Jonathan Swift hade du haft 500’000 kronor.”

Rickard Sjöberg har än en gång gjort sitt. Han har lyckats trissa ännu en människa till girighetens brant och sett till att densamme “förlorat” 250’000:- genom att ta chansen på en fråga han egentligen inte kunde svaret på. Livlinorna var slut sen länge. Det enda som fanns kvar var alternativen att chansa eller att känna sig helt nöjd med 350’000 kronor. Men inte kunde man väl vara nöjd när det var så nära till en halv miljon? Klart det blev en chansning! Besvikelsen går inte att ljuga bort. Det är en förlust. Tanken på att faktiskt vara 100’000 kronor rikare än för en halv dag sedan når inte riktigt fram till mottagaren. Allt grumlas av tanken på den där ytterligare kvarts miljonen som han hade alldeles nyss, eller de fyrahundra tusen han kunde ha fått men aldrig egentligen hade en chans på. Men nog har han glömt att han kom dit tomhänt. Det är där famlandet för att döva besvikelse börjar. Återigen hör vi samma ramsa av floskler som Hulda, 83, använt vid beskedet att hon bara fick med sig 50’000 kronor hem.

~~~~

För visst är det så egentligen. De där fem miljonerna på triss, eller den där miljonen på postkodlotteriet var inte dina än, även om du tyckte det. Du har verkligen inget av det förrän spelet är slut, om du dessutom haft tur (eller i det senare fallet också en smula skicklighet). Däremot ska du gärna känna att du har minst det, och kanske rent utav orimligt mycket mer, redan innan spelet börjat. Onekligen är det vad många som får chansen redan gör, ser hur de har den där maxvinsten långt innan de ens fått chansen att spela om den. Det är det som ger oss de där obetalbara, dåligt överslätade, besvikelserna i direktsändning. Det är det som ger oss alla lärdomen att vi inte ska vara nöjda med det vi faktiskt får, oavsett hur lite vi hade från början.

Fan ta den som faktiskt skulle vara överlycklig för något så futtigt som 50’000 kronor. Fan ta den som inte vill visa upp sin girighet i TV i jakten på miljonerna! Fan ta mig helt enkelt!

Jag skulle nämligen bli smått euforisk över femtio tusen kronor på ett bräde. Den summan har jag inte sett och haft möjlighet att spendera sen strax innan jag flyttade hem från Irland, vilket var 2005.

Jag vet att jag en gång i tiden sa att det enda jag skulle ställa upp på som innebär att synas i TV-rutan skulle vara att skrapa en sån där gigantisk Trisslott. Nu vet i tusan om ens det gäller längre. Jag skulle gladeligen ta 50’000 kronor ute i kulisserna, helt enkelt för att slippa bli uppschasad i ett tillstånd av förväntningar som sen inte kan leda till annat än en väldigt illa dold besvikelse. För inte ens jag är en bra skådespelare.

Men så är det kanske också som @BabyLarva säger; “Girigheten är en ful jävel, och människan blir aldrig nöjd.”