Tag Archives: förtydligande

att verka dölja ingenting

Posted on by
Reply

När något helt säkert är på ett visst sätt gör man generellt sätt bäst i att visa upp det precis med sådan säkerhet och bestämdhet som motsvarar att det helt säkert är just så och ingenting annat.

Det sparar in både missförstånd, demonmatande och annat onödigt, för att inte säga otrevligt. Svårare än så är det inte.

Genom att däremot tassa runt ett ämne (för att man vet att det kan vara känsligt) som katten runt het gröt, linda in det i bomull och luddigheter istället för att bara dra upp rullgardinen och visa hur det ser ut gör man sig själv mest en otjänst. För i allt det där tassandet, luddandet och annat oklart lämnar man utrymme för spekulationer. Oklarheter som i någon otillräckligt informerad mottagares processor omvandlas till tydliga tecken på just de där demonerna som ligger rädslan närmast. Det sker på mindre än en nanosekund. Instinktivt. Finns ingen möjlighet att hindra det. Inte en chans att stoppa frågorna om Varför något framställs så luddigt, som om det ligger något bakom som måste bevaras hemligt.

För om det inte fanns något att dölja fanns inte heller någon orsak att i något led agera som om det gjorde det! Eller hur?

Spekulationer är livsfarliga. Mest för att de har sådan oerhörd destruktiv kraft och kan ta död på det mest underbara på nolltid. Skapa stora kratrar i en tidigare obefläckad yta. I och för sig blir kratrarna än större om där sedan tidigare fanns rispor i ytan.

Men också desto större anledning att hålla sig till den seriösa, bestämda, trygga och sakliga vägen som visar att det inte finns något att dölja.

att kalla saker vid sitt rätta namn

Posted on by
Reply

När saker och ting ser ut att vara något det egentligen inte är handlar det i 11 fall av 10 om kommunikativa missförstånd. För att överhuvudtaget komma någonstans i fråga om att lösa den sortens issues måste man först och främst kunna se det. När det väl är uppenbart, pja då behövs egentligen inget mer än öppen kommunikation i alla riktningar (beroende på hur många som är involverade) för att nå fram till och bryta ner missförståndet.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Med det sagt är det också så enkelt att jag inte har något som helst problem att konstatera och erkänna när misstolkanden har skett och försöka arbeta därifrån.

DÄREMOT innebär inte det att man kan slänga ur sig anklagelser (få SITT sagt) och sedan skära av kommunikationskanalerna och därmed anse sig ha RÄTT i ALLT vad det än är för skit man kommit dragandes med! Att överhuvudtaget inte ge andra möjlighet att kommunicera tillbaka. Den sortens beteende är inget annat än respektlöshet, från första början. När jag möter den sortens beteende har jag ingen som helst lust att vare sig reda ut misstag eller ens ödsla grundläggande mänsklig respekt på vederbörande. Spelar ingen roll vem det är och hur situationen ser ut, klarar man inte av att bli bemött efter att man bemöter andra (vilket då oftast är ett dåligt bemötande) så borde man inte yttrat sig till att börja med.

Svårare än så är det inte.

att blanda äpplen, päron och surkål

Posted on by
4

Igår twittrade jag och berättade vid ett litet tillfälle om ett beteendemönster jag en gång haft. Något jag gjort vid flera tillfällen och senare insett effekten av och därmed slutat med.

Jag tror att det var det som sen startade en längre diskussion full av missförstånd och blandade begrepp som egentligen inte står för samma sak och egentligen inte ens var relevant till det jag först twittrade. Redan igår fanns det mängder av ord jag ville skriva, mängder av delar i det där jag ville utveckla långt över 140 tecken och samtidigt hade jag ingen lust. Oavsett ordval var det ofrivilliga tåtrampandet redan uppenbart.

Trots det vill jag ändå skriva ner några tankar som jag känner mår bra av att förtydligas. Detta då det ter sig vara så att oavsett vad jag skriver på twitter, oavsett vad jag berättar tolkas det till något som i det närmsta är en oändlig snyftarhistoria vilket de flesta av gångerna inte ens är i närheten av dess avsikt.

Igår berättade jag om tidigare kvällar och helger i mitt liv då jag spenderat timmar med hår, smink, klädval och allt det där andra som många, framför allt kvinnor, kanske gör inför en utekväll. Flera timmar av det för att sen inte gå ut någonstans överhuvudtaget. Inte ha bestämt någon tid och plats med någon och inte heller gå ut till något som verkar vara ett trevligt uteställe alldeles ensam, för att inte alla dessa timmars pysslande ska vara till intet. Istället har det fått vara till just det – intet.

Jag konstaterade även att jag sen länge har slutat med just det beteendet. Orsaken till det kom aldrig fram, men det som tolkades vitt och brett var att jag ansåg att ingen älskar mig, vilket också var det jag började reagera på. Det tolkades alltså in saker som jag överhuvudtaget inte hade skrivit, eller ens antytt. Något som inte har ett dyft med saken att göra.

Beteendet som sådant var helt enkelt ett sätt att bygga upp falska förhoppningar och senare också stora besvikelser. För någonstans då tänkte jag att om jag bara gjorde mig tillräckligt vacker, var tillräckligt mycket på partyhumör, skulle någon spontant höra av sig (eller svara och vara på väg ut om jag hörde av mig och frågade) och allt det där skulle leda till en riktigt rolig utekväll. Förväntan när jag nått så långt som till hårspray (något jag aldrig använder annars) och mascara var så hög att känslan är svår att beskriva. Kanske så att någon som för första gången blivit inbjuden till en nobelmiddag har en liknande känsla i kroppen. Men att då ha den känslan och sedan inse, ännu en gång, att inget var på väg att hända..

Den här sortens besvikelse är inget annat än att göra våld på sig själv. Men samtidigt var det bara det som det här handlade om, att bygga höga, falska förväntningar och gräva stora, djupa besvikelser åt sig själv.

Det handlar överhuvudtaget inte om huruvida någon älskar mig eller inte. Det handlar inte ens om huruvida någon tycker om mig måttligt eller inte.

Det handlade bara om en stor önskan, gigantiska egentillverkade luftslott och en rejäl slägga som lyckades göra glassplitter av det som egentligen inte varit mer än luft. När jag insåg det var ungefär då jag slutade med den processen helt och hållet.

Allt det där andra, om huruvida alla är älskade av alla och om det ens är relevant i förhållande till människorvärde, är ett helt annat kapitel och kanske får se ljus i ett annat inlägg, om jag orkar.

fem orsaker till tystnad

Posted on by
8

Det finns dagar när orden slutar flöda. Det finns tider när det inte finns något att säga. Det finns dessutom tider när det finns hur mycket som helst att säga, men orden kommer inte. Det finns stunder i de här tiderna när det inte finns någon motivation att ens leta efter dem. Här är några orsaker till varför just nu är just så..

- CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

- mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

- ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

- den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

- motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.

Jag är tyst…

Posted on by
7

Jag är inte tyst för att jag är blyg.

Jag är inte tyst för att jag har tråkigt.

Jag är inte tyst för att jag inte har något att säga.

Jag är inte tyst för att jag är ledsen eller på dåligt humör.

Jag är inte tyst för att jag tycker du är omöjlig att prata med.

Jag är inte tyst för att jag tycker dina vänner är svåra och jobbiga att umgås med.

Jag är inte tyst för att det ni pratar om är ointressant och helt bortom mitt kunskapsområde.

…   …   …   …

Jag är tyst för att jag är fullkomligt livrädd för att säga fel saker, till dig och även i sällskap av dina vänner.

ventilationsprincipen

Posted on by
3

Jag förstår mycket väl att jag får frågor som “Men varför är du kvar då?” eller “Varför gör du inget åt det om det är så illa?” utifrån mina små ventilpys på 140 tecken som kommer lite titt som tätt.

Men just därför.

För att de bara är ventilpys.

Inget annat än små fragment av min osäkerhet som letar mark där det inte borde finnas någon. Som letar signaler som man kan tolka till det värsta om man vill eller bara har bestämt sig för att det nog är så illa. Det är just precis vad det handlar om. Osäkerheten tolkar för att den kan, inte för att det nödvändigtvis är genomgående sanningar. Ventilpyset är en vinkel, från en av osäkerheten tolkad (och därmed också extremt subjektiv och vriden) version. Just därför är svaren inte så enkla som man kan tycka när man bara ser frågorna.

Det som inte pyser ut genom ventilen finns fortfarande där, även om det inte är utlagt i solen för allmän beskådan. Som värmande, kärleksfulla svar på frågor (gårdagens diskussion om utökat sex för att bevara världsfreden gav upphov till den sortens svar t.ex.). Ibland i form av pussar, på vägen till/från kylskåpet eller passerandes diskbänken eller var jag nu har gömt mig för stunden. Andra gånger i form av smeknamn, endera riktade direkt till mig eller som beskrivningar av mig under samtal med andra. Jag har en plats bakom honom, nära intill, iklädd alla de skydd som anses lämpliga, på en tvåhjuling som ibland går så snabbt att jag inte ens vågar fråga om hastigheten.

Det finns fler saker att ta upp, men inget av det har något i ventilens filter att göra. Just för att poängen med att ventilera är att få ur sig, lägga ifrån sig, det som stör så att det inte en dag exploderar i ansiktet på en. Rensa undan det som inte hör till för att på ett bättre sätt ta tillvara på och uppskatta det där som är bra, som gör det hela värt någonting.

Verkar det någonstans logiskt för någon mer än mig själv?

omprioriterad tillvaro

Posted on by
Reply

Det blir inte lika mycket texter här i nuläget. Emellanåt är det helt enkelt för att jag inte hittar något att formulera en text kring, andra gånger är det för att jag behöver skriva något på annat håll som för stunden har högre prioritet än det här. Men en hel del gånger är inte det heller sant.

En hel del gånger är jag helt enkelt för upptagen med att hålla i mig (så att jag inte ramlar av) för att kunna skriva en enda bokstav, vare sig på datorn eller mobilen. Men just då gör det mig inget, jag har tillräckligt roligt där jag är.

Dina attacker får du igen för, trefaldigt.

Posted on by
Reply

På tal om tidigare text om bristande självinsikt. Det är snudd på förvånande hur vanligt det är.

Att någon sätter i gång och jävlas med en bara för att hen kan är inte bara obegripligt utan rent ut sagt tröttsamt. Oftast går det att ignorera bort, men med en del idioter funkar inte det. Enda kvarvarande alternativet blir då att spegla de angrepp hen använder sig av så att de faktiskt riktas mot hen själv. Ett annat uttryck för det är att bita sig själv i svansen. Ironiskt nog leder egna svansbett av den karaktären till sura miner och panikartade rop på att bli lämnad ifred.

Visst! Idiot – som du faktiskt är! Lämnad ifred blir du!

På ett väldigt, väldigt enkelt sätt.

Så fort du själv slutar med dina löjliga angrepp och låter bli att lägga näsan i blöt i andras liv, där du inte har något att göra överhuvudtaget, då slutar det. Direkt! Det är nämligen bara dina egna attacker som studsar och biter dig själv i det feta arslet du annars sitter på!

Att de sedan biter dig hårdare än mig är inte ens konstigt! Det är dina dåliga sidor du slåss med och slås ner av, inte mina. Jävla idiot!

Har jag rört vid dig?

Posted on by
5

Jag är en rörig person. Alltså jag är en rörande person. Vad jag menar är att jag är en person som rör till det. Eller nej, jag menar att jag är berörande. Meh, jag är en människa som rör ihop det. Äsch! Va fanken! Jag rör vid människor! SÅ! Nu var det sagt!

Det blev lite mer uppenbart igår, ibland människor och när jag försökte förklara det lät det bara sådär fel fastän det inte var illa menat. Man skulle kunna säga att det hänger ihop med grundtrygghet.

Beröring, fysisk kontakt med andra, om så bara i de enklaste formerna är så oerhört viktigt. Finner jag en människa i min omgivning som jag känner mig trygg med är det mer vanligt än ovanligt att jag rör vid henne eller honom. Alltså helt enkelt tar på personen. En hand på en arm, på ett ben, på en skuldra, stryka ett finger över kinden eller klappa lite på magen helt beroende på positioner och vad som känns spontant mest rätt där och då.

Det handlar inte om att ragga på (även om jag vet att många osäkra själar skulle vilja att det bara var det som gällde så att de skulle få ha något att vara arga över) utan snarare bara om en enkel visad affektion.

Så skulle du ha råkat ut för det, att jag har rört vid dig, är det uppenbarligen så att jag tycker om dig. Men det som är än mer avgörande faktor är att jag känner mig trygg i din närhet.

Vad styr dina val?

Posted on by
Reply

Jag läste Mias text om utanförskap, en känsla jag så väl minns och känner igen. Jag minns hur det var att aldrig riktigt räknas, men att åtminstone duga ibland. Jag minns t.o.m. hur jag till slut förutsåg tendenserna, kunde räkna ut hur många dagar det var kvar tills jag inte längre dög och hur lång tid det tog ungefär tills jag skulle duga igen.

Jag minns också någonstans att jag under den här tiden lade grunden till vad som är jag. Hur jag resonerade för att överleva. Vad jag till slut bestämde mig för verkligen var viktigt i livet, i mitt liv. Det var inte vad andra tyckte. Det var inte vem jag fick vara vän med för stunden när ingen annan som ansågs bättre var tillgänglig (tack Johanna!). Jag bestämde mig istället för att det som var viktigt i livet var mina val, de val jag själv mådde bra av oavsett vad andra ansåg om dem.

Religiös har jag aldrig lyckats vara i någon större usträckning. För mig skulle det innebära att min egna vilja egentligen inte är min, utan någon annans. Jag köper inte det. Vilket också gör att jag egentligen inte köper att vad andra anser om mig och mina handlingar är vad jag i grunden måste rätta mig efter för att vara en bra människa.

Jag är en bra människa när jag mår bra. När jag (i och med att jag mår bra) också har förmåga att se till att andra mår bra, oavsett om det är för stunden eller på lång sikt. Samtidigt anser jag att livet är det som händer just nu. Att älta gamla synder gör ingen lycklig. Att undvika det goda och njutbara med att leva nu för att undvika framtida anklagelser och synder, kanske passar en del, men skulle för mig innebära detsamma som att inte leva.

Jag vill, i så många avseenden det går, välja att leva oavsett vad andra har för åsikter om det.