Det är en konst i sig att inte delta i de krig andra för mot en. Ibland går det inte riktigt så bra som man önskar. Just nu pågår en del krig jag överhuvudtaget inte har något intresse av att delta i.
Orsaker?
Kan tänka mig flera.
En av dem är helt enkelt att jag inte känner något större behov att försöka rättfärdiga mig från anklagelser kastade av människor jag inte har något trängande behov eller intresse av att ha i mitt liv.
Så, ni får helt enkelt kriga vidare – utan mig.
Vart går gränsen för hur mycket människor du inte känner särskilt väl får lägga sig i delar av ditt liv som de inte direkt berörs av? Jag märker själv hur irriterad jag blir när det händer. När mina “Nej” och “Jag är redan upptagen den tiden” ifrågasätts och dissekeras av människor som inte har med de delarna av mitt liv att göra. Det känns verkligen som någon kritiserar att man överhuvudtaget har ett liv som de inte har godkänt fullt ut. Inte för att det är upp till någon annan att godkänna vad jag gör i mitt liv. Möjligen kan någon som delar större delen av det, som ens livspartner, ha rätt till reflektioner, synpunkter och funderingar men i övrigt har jag ibland lust att be övriga dra åt fanders.
Säkert extra känslig just nu, men jag behöver fan inte någon som ens försöker polisa över mitt liv och tror sig ha rätt att göra det för att vi ses några timmar i veckan. Att ens antyda att jag skulle ha den sortens rapporteringsskyldighet får mig bara att explodera. Kanske inte så konstigt med tanke på hur livet har varit senaste 1-2 åren. När det äntligen börjar vända, men behovet trots allt fortfarande finns att få ha full kontroll på sin egen tillvaro, är det definitivt inte rätt tidpunkt för ifrågasättande och kritik från någon som varken har insikt, visar tecken på samförstånd eller ens verkar kunna se verkligheten bortom sin egen snäva horisont. Effekten av det? Ihållande irritation som påverkar ens egna insatser negativt. De där insatserna som är för stunden och för mig livsavgörande, överlevnadsknutna och har ett större värde än “whatever”.
Jag ska inte behöva försvara, förklara eller ens förhandla om min övriga livssituation för någon som inte har med den att göra. Inte konstigt man blir irriterad och förbannad!
Jag går runt och väntar nu. Känselspröten, antennerna, är aktiverade och minsta lilla förändring i atmosfären känns in och analyseras noga. Jakten efter alla små tecken är igång, det där som ska göra att jag i tid hinner upptäcka det som är på väg att explodera innan det gjort det för att sen när det väl händer åtminstone kunna säga; “Vad var det jag sa.”
För nog är det så jag trots allt fungerar. Att upptäcka något i tid innebär inte automatiskt att jag ser till att strypa det i sin linda, eller ens arbetar för att om möjligt undvika katastrofen. Att jag är beredd på att något kommer komma att explodera i ansiktet på mig gör mig just bara det. Beredd på att det kommer att ske.
Så varför denna jakt på förvarningar? Har något redan hänt som antytt att det finns orsak att vara orolig? Egentligen inte. Allt är bara lite för bra just nu. Ni vet den där känslan av att något är för bra för att vara sant. Det vi sedan länge lärt oss är trots allt att verkar något för bra för att vara sant så är det nog också just vad det är, inte sant. Utbildningen rullar på. Allt känns bra. Lite sådär att jag fortfarande väntar på att vi ska “komma igång”, att utbildningen ska sätta fart och uppnå någon form av intensivt heltidsstudietempo. Det verkar den dock inte riktigt göra, eller så är jag helt enkelt bara van vid en annan hastighet. Kanske kommer den till slut att explodera?
Samtidigt är känslan densamma i alla andra aspekter av livet. Kan det vara så att nästa fallgrop, nästa villfarelse rör något annat än just utbildningen den här gången? Bar tanken som sådan är tillräckligt obehaglig för att jag inte alls ska vilja ta i den, men trots det går den inte att blunda inför. Den finns där. Den nöter, tär och skaver som ett gruskorn i stöveln. Allt är lite för bra just nu, sådär så att det inte går att låta bli att vänta på det där som kommer sluta så fel, så illa. Så totalt katastrofalt att det inte finns något annat sätt att försvara sig mot det än att säga: “Vad var det jag sa.”
Relationen är avslutad.
Allt är en enda röra just nu, men det är samtidigt helt i sin ordning. Det får gärna vara lite rörigt, ostrukturerat och kaotiskt. Utgångsläget är bättre än på länge och kaoset har ett positivt skimmer, långt ifrån den då imaginära genomsura yllefilten som var på väg att kväva mig i vintras. Det enda som kändes positivt då var att jag åtminstone hade styrka nog att ta tag i situationen innan det var helt kört. Inte alls som nu när även det där som saknades ser ut att finnas inom räckhåll.
Taggar har mjuknat en del och även om försvaret inte är helt nedrustad är sensorerna justerade för att inte ge utslag på minsta lilla. Samtidigt är det så passande att det just den här veckan har funnits så många påtagliga tankar i närheten om just mod och att våga.
Det är det jag måste göra nu och ett tag framöver. Våga. Ge livet en chans utan att ha en kurator att hålla i handen när det blåser som värst. Visserligen kan jag fortfarande nå henne om det skulle blåsa upp till storm, men det är långt dit. Det ska vara långt till nästa storm. Det är nu jag ska våga. Inte bara sitta passiv och beundra alla andra som gör (som om det vore det mest naturliga i världen), utan också göra själv. Vara delaktig.
Just nu känns det skrämmande. Men det är ok. Jag behöver göra det här. Det är vad jag vill.
Samtalen fortsätter. Jag måste givetvis göra en hel del själv under alla övriga tider på dygnet för att förändra min situation men det känns ändå lite lättare när samtalen finns. Att kunna få uttrycka de där förbjudna tankarna och känslorna som det inte finns plats för i den vardagliga verkligheten.
Kan hända att en del anser mig ha fåniga gränser och reagerar onödigt kraftigt när någon klampar över inte bara en utan flera gånger. Men de behövs så som livet är nu. Gränserna sätts utifrån vad jag vill, känner att jag mår bra av och trivs med. Svårare än så är det egentligen inte och borde inte vara för någon. Ingen ska behöva känna sig tvungen att ha någon i sin privataste sfär utan att ha bjudit in personen ifråga först. Att samma gräns inte gäller alla levande människor beror ju alltid på så mycket runt omkring och borde i sig vara självklart.
Mitt varande idag påminner oerhört mycket om en igelkott. Minsta lilla gränsöverträdelse är en signal för fara, försvarspositionen intas direkt och taggarna spretar åt alla håll. Sen blir det helt enkelt så att jag fastnar där så länge det fortsätter petas, pillas, petas, tryckas på med närvaro jag bett att få andrum ifrån och ifrågasättanden av just detta. Helt övertygad om att grillad igelkott varken luktar gott eller smakar något vidare.
Fascinerande ändå att någon ens tror att en igelkottsboll överhuvudtaget är kontaktbar, samtidigt som det är oerhört frustrerande. Det är ju inte bara ett försvar utan dessutom en position som tar oerhört mycket kraft att hålla kvar. Skönt är det ju först när man känner att hotet avtar, rädslan lättar en smula så att man kan gå därifrån.
Något under dagens session som trots allt kändes som en lättnad i allt det här var att få höra att en hel del av gångerna försvaret slår till och taggarna spretar är berättigade och faktiskt en normal reaktion i situationen. Även om den som trampar på gränser inte har någon som helst avsikt att se sin del i reaktionen så ÄR min reaktion alltså inte fullt så obegriplig som samma person senare försöker hävda. En liten lättnad i själen där. Det är alltså andra mönster som är obegripliga och behöver nystas i.
Att objektivt analysera sina egna automatiska tankemönster kommer nog däremot inte bli så lätt som det först verkade. Jag har å andra sidan lite tid på mig innan vi ska följa upp igen. Däremellan ska jag dessutom hinna lyckas med en omtenta. Kanske lika bra att strunta i det där med nyår helt och hållet.