Tag Archives: författarskap

Författardrömmen lever igen

Posted on by
Reply

Visst är det i Italien jag ska skriva mina romaner? Inte nödvändigtvis i Siena, åtminstone inte alla men likväl i Italien. Får knappt fram ett ord ens till en bloggpost i nuläget men samtidigt infinner sig känslan av inspiration. Sitter nu på en balkong lite utanför stadskärnan, i skugga och uppskattar varenda vindpust som letar sig in här. Men bara att sitta här får det att klia i fingrarna, får mig att vilja skriva, skriva, skriva..

Om vad? Pja, än så länge är inte det så tydligt som jag önskar det vore, men visst kan jag se mig själv sitta i det här landet månader i sträck skrivandes hur mycket som helst.

Bara tänka sig den här utsikten, det lilla skrivbordet i sovrummet precis vid fönstret och bara låta sig inspireras av utsikten under tiden berättelserna flyter fram ur fingrarna. I nuläget sitter säkert en kvinna i 50-årsåldern just där, vid det där skrivbordet och arbetar på sitt livs historia. Den som hon sedan i onsdags har sagt ska bli en bok, för att det finns så mycket att berätta.

Kanske sitter hon inte där just nu, även om hon borde. Kanske är jag inte säker på att jag verkligen håller med om det senare efter de berättelser jag hört men oavsett det kan jag ändå hålla med om den inspirerande utsikten.

Kanske är det just dit jag borde försöka komma tillbaka nästa sommar. Komma tillbaka tidigare, redan i mitten av juni, fortsätta språkstudierna under förmiddagarna och sedan sitta just där, hela eftermiddagarna och bara skriva, skriva, skriva…

en struntsak för de flesta, men inte för mig

Posted on by
4

Redan som barn, åtminstone från dagarna då jag lärde mig skriva, stava ord, sätta samman meningar,  drömde jag om att någon dag skriva hela böcker. Ge andra människor en inblick i min tankevärld, de fantastiska miljöerna som mitt inre kan forma. Jag vill redan då lämna något av mig kvar till eftervärlden.

Kanske var det därför jag så småningom började skriva dagböcker. Det var förvisso inte därför jag fortsatte skriva dagböcker och skulle någon få tag på och läsa dem nu skulle jag troligtvis tycka de vore pinsamma. Jag har några gånger själv försökt läsa vad tonåringen i mig ville förmedla men har tyckt det har varit för svårt, för nära, för obekvämt. Kanske blir det lättare när jag blir äldre och avståndet något större. Kanske blir det lättare om någon annan läser dem, om sisåsdär sjuttio eller hundra år. Någon som aldrig mött mig.

Drömmen om det skrivna, tryckta ordet, ett format av förevigande har trots det alltid funnits kvar. Även om det känts som smolk i bägaren att nå fram till det i den allt mer digitaliserade verkligheten omkring mig. Än så länge är resan fortfarande lång, åtminstone till målet med ett tryckt verk med bara mina ord. Så många ord, så många av mina tankar att jag nästan blir vimmelkantig av tanken på att det ens vore möjligt.

Men nu har lite, lite mark erövrats i den tryckta världen. Det känns spännande, roligt och framför allt motiverande att försöka nå fram till drömmarnas mål. Ett nätt urval av mina ord finns där, förverkligade i ett beständigt format. Ett litet kapitel i Paul Ronges bok Sociala medier – En halv sekund från ord till handling är klätt i mina färger, med mina ord.

Det enda som kan förstöra dem nu är en omfattande bokbrand där inte ett enda tryckt exemplar av någonting överlever.

idag söker jag inspiration

Posted on by
Reply

Jag hade tänkt baka. Planerade det redan i onsdags och bestämde mig för att helgen var bättre. När jag nu ser köksbänken och kaoset en morgontrött, stressad artonåring lämnat efter sig faller hela idén platt. Det är inte inspirerande att skapa i oreda. Inte ett dugg.

Jag söker inspiration.

En timmes trillande runt på internet sneglandes på hus till salu runt om i länet sätter fart på drömmarna. Drömmar är ett ljuvligt förstadie till inspiration. Vackra hemma, en del mindre vackra hem, men rakt igenom tänkbara hem med stora öppna kök, utan disk och oreda. Den där sortens kök man vill ha framför sig. Där man kan inspireras att slänga ihop en lyxig middag, en färgsprakande lunch eller varför inte en mustig morotskaka.

Så istället för att trängas med disken här ute, disk som jag varken varit delaktig i att skapa eller har något ansvar att ta hand om, och baka den där förbaskade morotskakan jag sett fram emot sedan jag bakade scones här förra söndagen.

På samma sätt satt jag tidigare och bläddrade på Adlibris samtidigt som jag drömde om mitt eget bibliotek i det där huset som jag ännu inte har, men kan tänka mig att bo i om några år.

Rummet med hyllor från golv till tak, den storra murriga mattan, den stora sköna fåtöljen, det lilla runda bordet och läslampan. I ett hörn av alla dessa hyllor finns dessutom en sektion avsedd för mina alster.

De verk jag själv någon dag kommer att ha skrivit. De berättelser jag till sist lyckas sätta ord på och förmedla till världen omkring mig. Det där som jag just nu inte kan göra. Så innan dess kommer det ha gått många år.Nu saknar jag inspirationen att skriva, att känna att jag har något så omfattande att berätta.

Kanske dyker den upp en vacker, regnig dag när jag minst anar det.

Fram till dess är det skönt att drömma. Söka inspiration i den inre värld man alltid bär med sig. I de dimensioner de flesta verkar vifta bort i sin stressade jakt på lycka, välfärd och att passa in i verkligheten omkring oss.

ett tyst begär

Posted on by
2

Det kliar i fingrarna nu. Det kittlar längs ryggraden. Spritter i de små nerverna. Hjärnan går på högvarv. Små idéer börjar ta form. Begäret att forma text börjar växa sig starkare igen. Snart står det likt en grizzlybjörn bakom mig, flåsar mig i nacken och ryter åt mig att det är dags att börja! Eller springa för livet!

Just den grizzlybjörnen skulle jag kunna tänka mig att möta. Den som i sig inte är något annat än ett stort virrvarr av motivation och inspiration att skriva, att forma ord, meningar, stycken. Känslan när fingrarna dansar över tangentbordet. Spänningen! Nyfikenheten över att få läsa, ta del av, orden som rinner ut fingrarna. För många gånger känns det så. Många gånger märker jag inte tankens formulering, förrän efter signalen nått ut i fingrarna och texten visar sig på skärmen framför mig.

Många gånger är det så att jag själv blir min egen första läsare. Inte så att jag redan vet vad det står. Utan att jag är den första som faktiskt läser texten som står skriven framför mig. Stundom undrar jag om det ens är jag som skrivit den. Stundom är det med skräckblandad förtjusning jag slickar i mig orden jag ser, nyfiken på vart texten är på väg. Åt vilket håll berättelsen kommer röra sig, var jag till slut kommer landa.

Det begäret är det som växer sig starkare just nu. Begäret att få uppleva den skräckblandade förtjusningen av vad som ska komma härnäst.

Strosade runt på Åhléns idag, fingrade på en lång rad skrivblock och linjerade böcker som i tysthet viskade till mig. Lockade mig att vilja sätta pennan i dem. Skapa en historia som ryms i en av dem. Idéer började ta form. Jag var så nära att slå till och börja bygga på en av dem innan jag ens lämnat butiken.

Jag lät bli.

Det får bli en annan gång. En gång när jag har en berättelse att dela med mig av. Inte bara lockelsen att skapa med ord.