Plötsligt vill jag bara släppa allt, sätta mig i ett hörn och börja virka. Virka en hel uppsjö av hjärtekatter. Små söta katter till de hjärtsjuka barn som vistas på sjukhus längre tid. En liten katt med stort hjärta till varje litet hjärtebarn att kunna få ta med sig hem.

När jag började skriva den här posten hade jag inte tid. Måste jobba för att nästa räkningshög ska bli hanterbar. Måste plugga, lämna in artiklar, klara tentor för att CSN ska vara vänligt inställd till mig från nu och framöver. Alldeles för mycket gjorde att jag inte kunde dra i nödbromsen.

Men livet drog i den stora bromsen åt mig, på ett långt ifrån behagligt vis. Att ligga nerbäddad i sängen med fem stygn i bakhuvudet och en omskakad hjärna var en ganska så rejäl inbromsning. Så med det som facit har jag nu för stunden all tid i världen att virka katter.

Det jag däremot inte har är garnet, virknålen (beroende på garnet) eller stoppningen och inte heller  möjlighet att införskaffa det. Om jag så hade möjligheten hade jag inte ens råd i dagsläget om jag ska vara helt ärlig.

Mentalt har jag redan börjat virka. Jag hoppas därför att alla de som har möjlighet, tillgång till material och förmågan snart hittar tid (på ett mindre smärtsamt sätt än jag fann tid) att virka åtminstone en liten katt var.

Det jag reagerade på var morgonnyheterna kl. 9 i TV4. På en inte så många minuter lång sändning har åtminstone två större fnitterattacker utbrutit hos de tre som läser upp nyheter, ekonominyheter och sporten. En tredje fnitterattack höll på att förstöra även vädret men lyckades avvärjas hyfsat av den äldre mannen med tveksam hårväxt.

Är det ens något att reagera på? Pja, kanske kan vara  och samtidigt inte. Nyheter, oavsett kanal, har för mig från barnsben varit något seriöst och till en början relativt tråkigt inslag i TV-tablån. Om den tråkiga känslan av det avtagit med åren har jag trots det ändå sett nyheterna som ett allvarligt och seriösare inslag i all övrig skit med tveksamt underhållningsvärde som TV-stationerna förmedlar. Det finns alltså någon egen önskan att även de som arbetar i sändning förmedlar den seriositeten som just nyheter representerar.

Så vad blir effekten av dessa fnitterattacker, små klyschiga skämt och avslutningsord som används när det passas över mellan de olika nyhetsuppläsarna? Kanske blir det ingen effekt alls. Kanske tycker en del att nyheterna blir lite roligare att titta på? Kanske undrar en del, som jag, om det ens finns något att ta på allvar i de nyheter som åtminstone (än så länge) läses upp.

Har det blivit så här för att en generation som inte är så intresserad av det som händer i världen börjat nå vuxen ålder? Är det en effekt av att det finns så många sociala nätverk och andra mediaformer där nyheter kan sprida sig och de som får mest utrymme där också når de flesta människor. Har nyhetskanalerna börjat ifrågasätta sin egen roll, sin trovärdighet och vikten av sitt arbete?

Så många frågor och jag kan inte säga att jag har svar på en enda. Däremot kändes det mest tråkigt att inte ens nyhetsuppläsarna verkade intresserade av att ta sitt uppdrag på allvar. Flamsa och tramsa gärna före och efter sändning, men jag önskar ändå det fanns någon form av yrkesstolthet som hjälpte dem upprätthålla en proffessionalitet åtminstone under sändning.

Det rör sig trots allt bara om ett par minuter i taget.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.

Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.

Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.

Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.

Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.

Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.

Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.