Tågbiljetterna är bokade och betalda. På fredag och söndag får vi se hur bra SJ och VEOLIA lyckas samarbeta med varandra. Jag ska för ovanlighetens skull lämna ön jag bor på. I Hultsfred är det marknad och någonstans i ryggraden finns en familjetradition som baseras på att närvara. Framför allt bor mormor där och det blir lite av en inofficiell släktträff när så många som möjligt råkar försöka närvara samtidigt. Marknad kan tyckas larvigt. Marknad i sig är ganska larvigt. Det var spännande som barn, det var fortfarande lite roligt i början av tonåren och i vuxen ålder har det bara varit samma gamla knallar och samma bråte år ut och år in. Det enda jag ser fram emot där är Mariannelundskaramellerna.
Samtidigt känns marknad som en helt ok ursäkt att slita sig från stan och hälsa på mormor. Min underbaraste mormor i hela världen. Jag vet att jag inte säger det så ofta, men jag är så innerligt glad att hon finns och så oerhört tacksam över att hon alltid funnits där under min uppväxt. Jag har så många minnen redan nu kring mormor, så många tidpunkter då jag fått ha mormor alldeles för mig själv och så många tillfällen när jag fått känna mig speciell just med mormor.
Kopplingen har alltid varit stark och funnits med redan från ett tidigt stadie. Det var i mormors kök jag åt mina första hårspolar. Det var hos mormor jag var ett flertal veckor varje sommar, utan mina föräldrar och en del år även utan min bror. Det var i mormors knä jag kröp upp och gömde mig på julafton när tomten visade sig vara alldeles för läskig. Det var ute i Berget (huset där mormor är född och uppvuxen) med omgärdande skog, ett par mil utanför Hultsfred, vi spenderade mycket tid med vad som än behövde göras och passade årstiden. Oavsett situation så kändes det alltid som det var MIN mormor mest av allt.
Hon är så underbar min mormor och jag kan inte annat än beundra hur hon lyckats förmedla det i kaoset av fem egna barn, en uppsjö av barnbarn och latmasken till morfar jag hade som mest satt och rökte och inte gjorde mer än nödvändigt hemma. Inget ont om morfar egentligen, han gjorde säkert det han kunde utifrån den förmågan han hade, men nu är han borta och mormor är kvar. Barnen är dessutom vuxna, barnbarnen är så gott som vuxna allihop (en och annan sladdis som har några år kvar till dess) och det finns några små redan i nästa generation.
Lite chockad blev jag då hon kort efter morfars begravning, en helg när jag var där, suckade och slängde ur sig; “Nä du, skaffa inga ungar. Det är bara en massa elände ändå!” Kort därefter förstod jag vad hon menar och upprörs emellanåt av det fortfarande. Förhoppningsvis har de lugnat sig sen dess, men det lär jag bli varse om i helgen.
Det jag upprörs över är trångsyntheten hos mormors barn, alltså min egen mor, mostrar och morbröder både biologiska och även en del ingifta. Just synen på vad gamla människor bör göra, hur de ska bete sig och vad de ska ägna sin sista tid i livet åt. Man kan tycka att mormor inte ska behöva serva och lobba alla dessa människor längre, nu när de vuxit upp och är fullt kapabla att klara sig själva. Hon har dessutom inte längre någon grinig gubbe till make som håller henne tillbaka. Dessutom är hon fortfarande klar i huvudet och har ork att göra saker, kanske inte lika mycket som förr, men ändå ork och inga större utsvep av ohälsa som skapar hinder. Alltså gör hon saker hon vill och har velat i flera år. Hon reser. Jag jublar!
Resten av hennes familj klagar. De gnäller, surar och “fattar inte vad hon ska ut å ravla för”. Mormors ravlande har så vitt jag har hört handlat om lite bussresor ut i världen, utflykter hon aldrig tidigare gjort då hon fick sitt första barn 19 år gammal och varit “fast” sedan dess, var behjälplig i lokala pensionärsföreningens kaffestuga under evenemang och en del middagar med sina egna systrar (de som fortfarande är i livet). Hade jag kunnat förmå henne att flyga hade jag tagit med henne ännu längre ut i världen, men hon vill inte, tycker inte om flyg och jag kan bara acceptera att så är det. Jag tjatar inte, hon förtjänar den respekten, att slippa tjatet.
På fredag tänker jag krama om henne ordentligt. Just bara för att hon är MIN allra underbaraste mormor.
Plötsligt vill jag bara släppa allt, sätta mig i ett hörn och börja virka. Virka en hel uppsjö av hjärtekatter. Små söta katter till de hjärtsjuka barn som vistas på sjukhus längre tid. En liten katt med stort hjärta till varje litet hjärtebarn att kunna få ta med sig hem.
Men livet drog i den stora bromsen åt mig, på ett långt ifrån behagligt vis. Att ligga nerbäddad i sängen med fem stygn i bakhuvudet och en omskakad hjärna var en ganska så rejäl inbromsning. Så med det som facit har jag nu för stunden all tid i världen att virka katter.
Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.
