Idag är egentligen vilken dag som helst i de flesta människors liv. Kanske inte mer i mitt heller. Men för min del kommer den med påminnelsen om den totala urskulden till familjen som jag aldrig kommer bli kvitt. Det låter kanske konstigt och en smula tungt och det är det.

De flesta jag pratar med som har barn pratar om vilken välsignelse det är, vilken tacksamhet de hyser över att få vara delaktiga i sina underbara barns liv. Min familj/släkt fungerar inte så och hur mycket jag än önskar och hoppas kommer den aldrig att fungera så. Möjligen kan jag (om jag någonsin får egna barn) bryta mönstret men i dagsläget hyser jag lite hopp om det också.

Utifrån det är det en lättnad att de inte har ringt idag, samtidigt som det är en sorg. Kanske har de ringt, under timmarna jag satt och skrev en tenta. Kanske var det tillräckligt, att jag inte svarade, för att starta ett mindre världskrig än en gång. Om det någon gång ska skrivas mer om det fenomenet så är det inte idag.

Idag vill jag istället, med värme i hjärtat, fortsätta att tänka på och ge åt de som värmer dagen åt mig. Alla ni som rört vid och tagit del av min livsvärld (ett av de ord/begrepp som för övrigt skulle förklaras på tentan idag) om så än inte alltid, eller borde jag säga ännu, fått ta del av min fysiska verklighet. Alltså inte bara de vänner jag har där ute som sett mig i ögonen åtminstone någon gång det senaste året utan även ni som inte gjort det ännu. Ni som trots det ändå lyckas beröra mitt sinne via de sociala nätverk som internet bär med sig.

Tack ska ni ha! Ni betyder mer än ni kanske anar.