min underbara familj

När dagar börjar fel och det mesta går åt helvete redan i samband med att man vaknat finns det få saker som sätter guldkant på tillvaron.

Något som verkligen satte en glimrande guldkant idag var tårta, kaffe, kakor, kramar och ett snorigt barn med glittrande ögon bland presentpapper och leksaker. En lite påminnelse om det som är viktigt även om jag inte (framför allt inte av min egen partner) var inkluderad i just den här gemenskapen mer än möjligen genom fysisk närvaro för att det hörde till god ton.

Familjetid annars är det bästa som finns. Om det sedan är  med den familj jag vuxit upp, den jag blivit invald i som syster och moster till hennes ljuvliga döttrar eller den jag valt själv är det rakt igenom ljuvligt. Underbara människor allihop. Så enkelt är det!

“en liten fågel…

… viskade i mitt öra att du fyller år idag. Så jag sköt ner den innan ryktet hann sprida sig.”

Det är den här sortens humor min kära syster roar mig med och som vi gladeligen delar. Någon gång, något år (när hon minst anar det) kommer hon givetvis få igen. Tack snorunge! Vänta du bara…

det som värmer i höstmörkret

lovebuttonIdag är egentligen vilken dag som helst i de flesta människors liv. Kanske inte mer i mitt heller. Men för min del kommer den med påminnelsen om den totala urskulden till familjen som jag aldrig kommer bli kvitt. Det låter kanske konstigt och en smula tungt och det är det.

De flesta jag pratar med som har barn pratar om vilken välsignelse det är, vilken tacksamhet de hyser över att få vara delaktiga i sina underbara barns liv. Min familj/släkt fungerar inte så och hur mycket jag än önskar och hoppas kommer den aldrig att fungera så. Möjligen kan jag (om jag någonsin får egna barn) bryta mönstret men i dagsläget hyser jag lite hopp om det också.

Utifrån det är det en lättnad att de inte har ringt idag, samtidigt som det är en sorg. Kanske har de ringt, under timmarna jag satt och skrev en tenta. Kanske var det tillräckligt, att jag inte svarade, för att starta ett mindre världskrig än en gång. Om det någon gång ska skrivas mer om det fenomenet så är det inte idag.

Idag vill jag istället, med värme i hjärtat, fortsätta att tänka på och ge åt de som värmer dagen åt mig. Alla ni som rört vid och tagit del av min livsvärld (ett av de ord/begrepp som för övrigt skulle förklaras på tentan idag) om så än inte alltid, eller borde jag säga ännu, fått ta del av min fysiska verklighet. Alltså inte bara de vänner jag har där ute som sett mig i ögonen åtminstone någon gång det senaste året utan även ni som inte gjort det ännu. Ni som trots det ändå lyckas beröra mitt sinne via de sociala nätverk som internet bär med sig.

Tack ska ni ha! Ni betyder mer än ni kanske anar.

i en del strider är alla medel tillåtna

Det händer att jag blir sådär brutalt nere i stövelskaften över att tiden rinner iväg och jag fortfarande inte har barn. Speciellt påtagligt brukar det vara så här års, dagarna runt min födelsedag – den onda påminnelsen om hur fort tiden går, hur fort tiden rinner ifrån mig.

När det händer gäller det att värja sig! Då finns det inga regler. Det brukar heta att i krig och kärlek är allt tillåtet. De mörka tankarna kring det här är definitivt något jag förklarar krig emot. Då skyr jag inga medel! Jag menar verkligen INGA medel! Det effektivaste sättet att slå ihjäl suget efter barn än så länge har visat sig vara det här, funkar varje gång;

Tänka sig, den funkade idag också!

ett sätt att slippa besvikelser

Det är inte ens en vecka kvar nu. I år har jag inte ens bett människor dyka upp, ses någonstans eller på annat vis fira. Förra årets #fail gör fortfarande ont. Svinet som lovade livet jag drömde om lovade också något alldeles extra bara för mig på min 30-årsdag. Hade han inte lovat hade jag planerat min dag annorlunda men, med anledning av det lät jag vännernas firande vänta till dagen efter.

När dagen väl kom fick jag ett besked under eftermiddagen att svinet bestämt sig för (“var tvungen” trots att han enl. utsago alltid är den som bestämmer själv när han var tvungen och inte) att arbeta resten av dygnet och helgen. Men givetvis skulle det kompenseras senare. Jag behöver väl knappast nämna att det aldrig hände. Så min stora dag ägnade jag åt ingenting här hemma i soffan, som om den liksom jag var helt betydelselös på alla sätt.

Jag orkar inte med fler besvikelser. Jag orkar verkligen inte. Det ser bara ut som jag överlever ändå, reser mig och borstar av sanden för att sedan gå vidare som om ingenting har hänt. Men det är just det jag inte orkar längre, att ingenting har hänt.

Så tidigare omtalad önskan kvarstår, men mer orkar jag inte önska. Mer orkar jag inte ens hoppas på längre.

morgonstund är inget för mig

Jag skulle vilja ha en ny väckarklocka. Helst en sån där som kärvänligt viskar att det är dags att vakna och kliva upp, kysser mig i nacken och varsamt buffar mig ur sängen. Om den dessutom har förmåga att servera frukost är det helt klart en bonus. Det som väcker mig nu är fruktansvärt och i längden kommer det vara ohållbart. Men visst borde det väl gå att få tag på en sån jag just beskrev?

Jag fyller ju år hyfsat snart ändå, så det vore en ypperlig present utöver det jag redan önskat.