Lite ro i själen, igen…

Nu går det undan.

Vår klass har blivit dubbelt så stor och läxorna följer samma mönster.

Samtidigt är det nu lite, lite mindre än halva tiden kvar vilket känns bra. Har bokat flyget hem för att slippa ha mer ont i magen över det. Borde nog ha gjort tidigare för att hålla kostnaderna nere men ibland blir det helt enkelt inte som man först tänkt sig.

Det mesta känns åtminstone helt ok idag, än så länge. Människan jag knappt står ut med visade sig inte vara på lektionen överhuvudtaget idag. Lätt skönt. Vikten verkar också vara på väg åt rätt håll, så till den grad att jag nog kommer behöva hängslen nr jag åker hem.

A dopo!

både Stockholm och Siena börjar på S

Men ungefär där slutar likheterna de två emellan.

Det blev en lång söndag i Europa, åtminstone för mig.

Uppstigning 3.30 för dusch, pojkvänsmys och slutpackning innan avfärd till Arlandra 04.30. Därifrån flyg till Rom. Incheckning, snabbt och smidigt. Äta frukost i lugn och ro. Höll på att missa planet. Closing Gate när jag väl masade mig dit, i sista minuten med andra ord. Lugn flygresa, lite sömn, ingen direkt service men ingen förväntad utifrån val av flygbolag.

Landar någonstans nära Rom. Köper en tågbiljett. Skönt att engelskan gick hem tillräckligt väl för att tågbiljett till Siena skulle lösas direkt. Byta tåg vid Roma Termini. Kliva på tåg 588 vid plattform 8.

Uhm.

Dörrarna från gången mellan plattformarna upp till just plattform 8 var stängda och låsta.

Frågar personal. Blir hänvisad till plattform 10 och gå över till nästa perrong på ovansidan. Kommer upp. Inser att omvägen till slutet av perrongen för att gå på rätt sätt över till nästa perrong mycket väl kan innebära ett missat tåg. Bjuder in 17 kg resväska till en galopp rakt över spåren. (Han SA ju det! Hur ska jag kunna tolka det på annat sätt?)

Hinner med tåget. Hamnar på fel plats. Får hjälp av äldre italiensk herre att hitta rätt plats. Slipper dra 17 kg resväska genom tåget alldeles själv. Finner rätt plats. Finner rätt station att byta på. Finner norskt par som även de ska med nästa tåg till Siena. Finner små trånga hissar upp och ner mellan perronger onödigt många gånger innan vi landar rätt. Hinner med tåg.

Kliver av tåg i Siena. Känner mig en smula vilse i värmen. Finner slutligen taxi som tar mig till adressen jag delgivits redan i början av veckan.

Nervös.

Ringer på dörren.

Mer nervös.

Möts av äldre italienskt par som kommer utstörtandes ur sitt hem med glada miner, kramar om och pladdrar på så pass att jag inte ens vet om de verkligen är rätt. Det verkar de vara. Finner rum. Blir matat med ost, smörlöst bröd, vin, vatten och ananas. Finner ro. Finner skolkamrater (om än inte i samma klass så iaf i samma bostad i två veckor till). Finner Wi-Fi (bra med kreativa skolkamrater). Finner mer ro. Finner sömn. Finner det här sättet att skriva på bekvämt men säkert jobbigt för resten av världen att läsa.

Inser att det kommer bli mycket pizza. Bestämmer redan nu att det också kommer bli många promenader. Minst en varje morgon på sisådär 35-40 minuter. Språket? Pja, än så länge är jag inte medveten om hur mycket vi missförstår varandra och det i sig kanske är bra. Ser inga större svårigheter att somna ikväll, trots att jag redan sovit bort närmare två timmar sen jag kom hit. Imorgon börjar skolan. Ännu en ny upplevelser, mer människor att ta in, mer ord att försöka förstå, fler tillfällen att försöka göra sig förstådd. Förhoppningsvis blir det här en bra och språkligt intensiv upplevelse så att jag åtminstone om ett par veckor kan göra mig tillräckligt förstådd på egen hand.

Känslan är ändå kluven.

Samtidigt som jag ser fram emot alla upplevelser och nya kunskaper ser jag minst lika mycket fram emot att komma hem – en del stunder t.o.m lite mer.

 

Tyvärr, du är för kort!

Vad sägs om en ståplatsbiljett från London till Dublin? Det är då för väl att Stockholm ligger snett till när Ryanair ger sig in på nya galenskaper. Nu planeras nämligen ståplatser på kortare flygturer. Utifrån illustrationerna verkar det både opraktiskt och obekvämt, åtminstone för resenären. Vem fixar att stå i den där positionen i mer än 5 minuter utan att tycka det är jobbigt? Bolaget å andra sidan anser sig säkert kunna göra en vinst på det. Så när jag någonstans läser

Ståplatserna är endast för vuxna som mäter en viss längd.


drar jag en lättnadens suck. Eftersom jag alltid har varit för kort för att bli flygvärdinna lär jag knappast anses tillräckligt lång för att kvalificera mig för en ståplats på flyget, oavsett vart det bär.