både Stockholm och Siena börjar på S

Men ungefär där slutar likheterna de två emellan.

Det blev en lång söndag i Europa, åtminstone för mig.

Uppstigning 3.30 för dusch, pojkvänsmys och slutpackning innan avfärd till Arlandra 04.30. Därifrån flyg till Rom. Incheckning, snabbt och smidigt. Äta frukost i lugn och ro. Höll på att missa planet. Closing Gate när jag väl masade mig dit, i sista minuten med andra ord. Lugn flygresa, lite sömn, ingen direkt service men ingen förväntad utifrån val av flygbolag.

Landar någonstans nära Rom. Köper en tågbiljett. Skönt att engelskan gick hem tillräckligt väl för att tågbiljett till Siena skulle lösas direkt. Byta tåg vid Roma Termini. Kliva på tåg 588 vid plattform 8.

Uhm.

Dörrarna från gången mellan plattformarna upp till just plattform 8 var stängda och låsta.

Frågar personal. Blir hänvisad till plattform 10 och gå över till nästa perrong på ovansidan. Kommer upp. Inser att omvägen till slutet av perrongen för att gå på rätt sätt över till nästa perrong mycket väl kan innebära ett missat tåg. Bjuder in 17 kg resväska till en galopp rakt över spåren. (Han SA ju det! Hur ska jag kunna tolka det på annat sätt?)

Hinner med tåget. Hamnar på fel plats. Får hjälp av äldre italiensk herre att hitta rätt plats. Slipper dra 17 kg resväska genom tåget alldeles själv. Finner rätt plats. Finner rätt station att byta på. Finner norskt par som även de ska med nästa tåg till Siena. Finner små trånga hissar upp och ner mellan perronger onödigt många gånger innan vi landar rätt. Hinner med tåg.

Kliver av tåg i Siena. Känner mig en smula vilse i värmen. Finner slutligen taxi som tar mig till adressen jag delgivits redan i början av veckan.

Nervös.

Ringer på dörren.

Mer nervös.

Möts av äldre italienskt par som kommer utstörtandes ur sitt hem med glada miner, kramar om och pladdrar på så pass att jag inte ens vet om de verkligen är rätt. Det verkar de vara. Finner rum. Blir matat med ost, smörlöst bröd, vin, vatten och ananas. Finner ro. Finner skolkamrater (om än inte i samma klass så iaf i samma bostad i två veckor till). Finner Wi-Fi (bra med kreativa skolkamrater). Finner mer ro. Finner sömn. Finner det här sättet att skriva på bekvämt men säkert jobbigt för resten av världen att läsa.

Inser att det kommer bli mycket pizza. Bestämmer redan nu att det också kommer bli många promenader. Minst en varje morgon på sisådär 35-40 minuter. Språket? Pja, än så länge är jag inte medveten om hur mycket vi missförstår varandra och det i sig kanske är bra. Ser inga större svårigheter att somna ikväll, trots att jag redan sovit bort närmare två timmar sen jag kom hit. Imorgon börjar skolan. Ännu en ny upplevelser, mer människor att ta in, mer ord att försöka förstå, fler tillfällen att försöka göra sig förstådd. Förhoppningsvis blir det här en bra och språkligt intensiv upplevelse så att jag åtminstone om ett par veckor kan göra mig tillräckligt förstådd på egen hand.

Känslan är ändå kluven.

Samtidigt som jag ser fram emot alla upplevelser och nya kunskaper ser jag minst lika mycket fram emot att komma hem – en del stunder t.o.m lite mer.

 

Våga se hela bilden och inte bara nuet

När jag var 12 år började jag sjunde klass (fyller sent på hösten). I samband med det förhandlade jag till mig en högre månadspeng. Jag var benhård! Mot att jag fick hela barnbidraget att disponera själv fick mina föräldrar absolut inte köpa några kläder eller annat jag behövde åt mig. De fick snällt hålla sig till mat och tak över huvudet. Det var mina förhandlingskrav. Jag fick som jag ville. Jag var 12 år och levde på 750 kronor/månad utöver mat och husrum.

När jag började gymnasiet fortsatte jag få samma pengar. Inget annat. Möjligen kan det ha varit så att familjen betalade terminskortet för att åka buss fram och tillbaka (om det nu inte var så att det helt enkelt bekostades av skolan), minns inte. Andra året på gymnasiet ville jag slippa åka buss. Jag sökte inackorderingsbidrag, vi bodde precis så långt bort för att det skulle godkännas. Jag fick ytterligare en summa att leva på. Totalt hade jag då 1920 kronor/månad. Med den summan betalade jag själv rummet jag hyrde i stan, maten jag åt och allt vad andra utgifter jag hade.

Året efter bodde jag kvar i stan, levde på samma pengar. Betalade en högre summa för mitt boende men fick å andra sidan maten inkluderad. Oavsett vilket så var det ingen annan som betalade för det här.

Min första vistelse utomlands betalade min familj flygbiljetten hem över jul. Jag såg det som min julklapp och önskade mig inget utöver det. I övrigt var jag så självförsörjande jag bara kunde på £80 (irländska pund) i veckan.

Från den här resan till nästa skapade jag förvisso lite extra utgifter hemma i form av den tidens dyra internetuppkopplingar. Men å andra sidan, utan den hade jag aldrig kommit vidare.

Min andra utlandsvistelse, också Irland, bekostades av mig. Sommarjobbet hade varit tillräckligt för att samla ihop till flygbiljetten, det nödvändiga där omkring och några veckors uppehälle i Dublin. Under den tiden letade jag jobb. Tog ett jobb. Tog ett jobb till. Letade upp ett annat boende än vandrarhem. Betalade själv, alltid. Även flyg, tågresor och bussresan hem i januari året efter då jag bara var över och hämtade hem mina saker. Jag och en 30 kilo tung resväska har åkt buss från Dublin till Göteborg. Det höll på att sluta illa men är i sig ett helt annat äventyr att berätta om.

Efter den resan flyttade jag till Stockholm. Mötte någon som ville bo och leva med mig. Letade jobb fort som attan för att hjälpa till med utgifterna. Adressändrade från föräldrahemmet för gott. Satte gränsen och såg till att kunna själv. Fastnade till slut vid ett arbete och började hamna i bra löneförhandlingspositioner. Trivsamt liv och framför allt ekonomiskt självständigt.

Hamnade till slut i en egen bostad, en del kärlek rostar annan lockar till livsförändring. Fortsatt samma mönster. Kan själv, ingen förväntan att någon annan ska lösa mitt liv, vare sig ekonomiskt eller i övrigt.

For en tredje gång till Irland. Löste det ekonomiska kring min svenska bostad. Löste  situationen så att den fanns kvar att flytta hem till efter ett par år. Hade en ekonomiskt dräglig tillvaro i Irland. Tillräckligt dräglig för att kunna stå för en del kostnader när familjen kom och hälsade på (t.ex. hyrbil och en del mat). Förväntade mig aldrig att bli betalad för där. Kunde gott och väl göra det själv utan att det gjorde ont. Försökte istället ge tillbaka för tidigare små lån vid enstaka tillfällen.

Återvände till Sverige. Höll mig ekonomiskt flytande efter bästa förmåga. Konstaterade att arbetsmarknaden förändrats, att jag själv förändrats. Tog efter många svårigheter att hitta ett beständigt jobb beslutet att hitta en utbildning. Även det ett sätt att hålla sig ekonomiskt flytande. Något som höll och fungerade bra fram till för ett år sedan.

Det höll ett tag, men inte hela vägen.

Då, när allt rasade, fanns en familj där som själv valde att stötta och hjälpa så mycket det gick och så mycket det behövdes. Inte så att jag aldrig mer behövde göra något. Men så att jag åtminstone kunde andas och hitta vägar tillbaka till ekonomisk stabilitet och att klara mig själv. Har ännu inte nått hela vägen, men kämpar. Kämpar och slåss med allt jag har. Försöker hela tiden göra det som krävs och lite till för att fortsätta vara på rätt väg. En ständig kamp. En inte alltid så lätt kamp.

 

En kamp där det nu gör extra ont att mötas av missunnsamhet från någon som har alla förutsättningar i världen att göra så mycket mer – än ingenting.

Julkänslan

Jag kan inte påstå att jag hittat den i år. Jag kan å andra sidan inte heller påstå att jag letat speciellt hårt. Valde att inte åka hem till familjen det här året. Valde att inte stressa runt halva stan i veckor i förväg för att hitta julklappar till kreti, pleti och alla däremellan. Valde att inte..

Men bestämde nyss att kanske är den här ändå. Den där förbenade julkänslan. För att spendera dagen med den man älskar måste väl ändå vara det som ger störst behållning en dag som denna? Om inte, så bestämde jag just att det är det oavsett vad resten av världen har att säga om saken.

God Jul!

när olyckan är framme

– Hej, hjärtat! Jag kommer hem sent. En av killarna har kört omkull.

Det är den här sortens besked man inte vill få. Samtidigt (även om det låter hemskt) är jag glad att jag får dem. Det innebär nämligen att Han inte har kört omkull. Det innebär att Han fortfarande är oskadd och har möjlighet att komma hem helskinnad. Bara tanken på att det istället skulle varit han som råkat illa ut och hur länge jag skulle lämnas ovetande räcker för att jag ska börja gråta.

Skulle olyckan vara framme måste jag nämligen förlita mig på att hans syster har sinnesnärvaro nog att meddela mig när hon får reda på det. Hon är den enda i familjen som har mitt nummer. Hon är en av de som kontaktas om något händer, inte jag. Efter att ha sett henne i chocktillstånd en gång (och efter att själv ha upplevt ett par chocktillstånd och veta hur man inte alls tänker logiskt och inte alls ringer vare sig dit man har tänkt eller vet att man borde) är jag inte säker på att jag ens skulle komma att bli underrättad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ett ytterligare scenario. Om något händer när vi är ute tillsammans, då jag åker med honom, vem underrättas då? När vi är ute är det dessutom allt som oftast så att jag bara har min mobiltelefon med mig, inlåst under sitsen, och vare sig identifikation, nycklar eller något annat. Förvisso underrättas hans syster och föräldrar om det händer honom något.

Men vem underrättar då mina nära och kära? Han har inget nummer till någon av dem, inte heller hans familj (som knappt ens har numret till mig). Om något skulle hända och jag själv inte är i skick att förmedla vem jag är, kan han då göra det åt mig? Vet han ens mitt personnummer? Jag vet åtminstone att om det omvända skulle ske, om jag är vid medvetande och han inte kan förmedla sig så kan jag åtminstone tala om vem han är, under vilket personnummer sjukvårdspersonalen kan finna någon som helst information om honom om det skulle behövas.

Allt det här gör så oerhört ont att tänka på, oavsett om det är fråga om en dag när jag inte får veta att det hänt honom något allvarligt, eller min familj inte får veta att det hänt mig något.

Så även om jag i tysthet är tacksam att det inte var Han som rasade den här gången. Även om jag i tysthet ber att killen som råkade illa ut ska klara sig lindrigt undan. Även om… så ber jag mest för att hans kära (om han har någon, vilket jag i nuläget inte vet) redan har fått veta vad som har hänt och är på väg till sjukhuset – oavsett vilka omvägar informationen har behövt ta.

en rörlig pausnotering

Det har inte blivit så mycket tid för eftertanke ännu den här veckan. Mycket beroende på att annat behövt få tiden. Ta sig förbi hinder, starta upp planerade projekt, avsluta pågående projekt och knyta samman lösa trådar som inte sett ut att leda någon vart. Det är långt ifrån klart men nu känns det åtminstone som om mer är på väg i rätt riktning.

För stunden är jag själv påväg i en helt annan riktning. Tar en kort paus från hemmet, vardagstrasslet och röran som hör till. Snabbvisit hos familjen. Ensamma resor och fokuserat umgänge med de jag ser så sällan till vardags. Hinner kanske t.o.m. reflektera lite mer när jag väl är där.

Vi får se.

inte så självklart

Just nu gör livet en smula ont igen.

59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.

Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.

Varför?

Hur kan jag säga så?

Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.

Så varför händer det inte?

Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!

Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.

Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.

Jämt ska det va, annars får det va!

Ibland blir jag lite trött på världen. Jag är för jämlikhet, absolut! Men än mer är jag för att låta individer leva sina liv som de trivs och mår bra av utifrån de villkor och förutsättningar de har. I praktiken innebär det att jag som studerande inte köper iPhone eller iPad, inte springer på vaxningar och andra skönhetsbehandlingar var och varannan vecka och inte äter på dyra lyxrestauranger var och varannan dag. Jag lever utifrån mina förutsättningar som de är just nu.

Så att läsa om lagstiftande hit och lagstiftande dit som då är tänkt att ska leda till jämställdhet i samhället gör mig mest trött i fötterna, hårrötterna och allt där emellan. När vi lagstiftat om att män ska föda barn minst lika ofta som kvinnor kan vi gott börja lagstifta om resten också – men börja där!

min underbara familj

När dagar börjar fel och det mesta går åt helvete redan i samband med att man vaknat finns det få saker som sätter guldkant på tillvaron.

Något som verkligen satte en glimrande guldkant idag var tårta, kaffe, kakor, kramar och ett snorigt barn med glittrande ögon bland presentpapper och leksaker. En lite påminnelse om det som är viktigt även om jag inte (framför allt inte av min egen partner) var inkluderad i just den här gemenskapen mer än möjligen genom fysisk närvaro för att det hörde till god ton.

Familjetid annars är det bästa som finns. Om det sedan är  med den familj jag vuxit upp, den jag blivit invald i som syster och moster till hennes ljuvliga döttrar eller den jag valt själv är det rakt igenom ljuvligt. Underbara människor allihop. Så enkelt är det!

släkten är värst

Jag vill gärna skriva en post om mina syskon. Jag vill gärna skriva en post om gårdagens kaos, det komiska i det hela och hur det placerar vår lilla syskonskara i utkanten av släktens förnäma grenar. För det är så oavsett min släkt har en anledning att vara fisförnäm eller inte (vilket den givetvis inte har) – vi passar inte in. Hur vi än skulle vara och bete oss för att få ett accepterande av kusiner, mostrar, fastrar, farbröder osv. så skulle det i bästa fall möjligen vara ett spelat medgivande, aldrig fullkomligt och hjärtligt.

Å andra sidan gör vi inte speciellt mycket för att passa in. Varken jag eller mina syskon är särdeles drivna av att göra avkall på identiteter och det som vi ser som viktigast för vår egen trivsel för att “upptas i familjen” vi redan borde tillhöra för att vi är biologiskt knutna till den.

Svarta får, hopplösa fall, avstickare, sånna man får skämmas över, dryga jävlar… listan av påhoppsinspirerade namn har varit lång. Det enda de haft att basera den på är dessutom okunskap, rädslan att se någon tanke som avviker från den de fått lära sig att släkten ska ha. Det gör inte så mycket. Ingen av oss är rädd att se världen utanför den lilla bubblan släkten består av. En liten bubbla där det ständigt tävlas om vem som har bäst jobb, vackrast hem på bäst plats, flest barn, smartast barn osv. Det anses t.o.m. prestigefyllt att (för min fars generation) ha barnbarn och den som inte har det tappar en del av sitt värde. Det gör i sig lite ont. Det gör ont att det skadar min far att han inte ställer, och aldrig har ställt, den sortens krav. Det gör ont att han får “ta stryk” för att vi har fått möjligheten att få vara oss själva och fortsätts tillåtas den möjligheten.

Min lilla familj där jag är uppvuxen kan säkert ses som trasig på många sätt. Samtidigt ser jag ändå att det är den hälsosammaste grenen i släktträdet jag sitter på och jag är innerligt tacksam att jag hör till den och inte till resten där det råder rotröta, majoriteten visar sig vara döda grenarna och löven som ändå lever är så besprutade av bekämpningsmedel, för att hålla ohyra borta, att de inte längre är vackra att beskåda – inte ens på avstånd.

Det här blev lite svammel, men detta är å andra sidan istället för texten jag ville ha skrivit. Så varför skrev jag den inte? Enkelt. Det vore att utsätta mig för risken att förstöra vår lite sena julklapp till våra föräldrar. Jag vet nämligen inte om någon av dem läser och det vore dumt att chansa.