Inre vs. yttre

Vad är egentligen viktigast? Hur mycket kan vi egentligen tänka oss att försaka det ena till förmån för det andra? I mitt eget sökande efter någon att dela vardagen, livet och möjligen skapa familj med har jag ofta framhävt, och gör fortfarande, att inre kvalitéer är viktigast. Varför? De är helt enkelt de svåraste att korrigera i efterhand. För att vara lite krass, fördomsfull och vad annat som kan tänkas passa in så är yttre skönhet något som går att fixa så länge man har råd med det. Det inre är däremot betydligt svårare att efterkonstruera.

Nyligen bytte jag tankar med en man som levde upp till den inre skönheten, charmen och det som ändå känns viktigt i livet. Samtidigt kändes det som han tyckte att jag levde upp till det han sökte i just den kategorin. Det som sedan kändes mer tveksamt var hans uttryck i fråga om att kvinnor som är överspacklade osv. ändå visar att de bryr sig om sitt yttre också, man borde inte behöva välja antingen eller. Han kanske har rätt, man behöver nog inte välja antingen eller. Frågan är bara var man drar gränsen om vad som är tillräckligt när det gäller det yttre, är det vid ett vårdat yttre med bra hygien eller är det vid plastikkirurgi?

Jag är ännu inte säker på var han drar gränsen, kanske får jag aldrig veta, men jag vet å andra sidan var jag drar min. Min gräns går där kassan skriker i vånda och talar om att jag endera har mer räkningar att betala eller faktiskt behöver äta något nästkommande tre veckor för att inte tuppa av. Under dagen som just passerade spenderade jag inte mindre än 21% av min månadsinkomst på mitt yttre. Jag köpte kanske inte upp en hel arsenal utan bara några produkter jag hade slut på, men resten gick till direkta skönhetsbehandlingar. Det är ganska krasst när man lever på gränsen till existensminimum (tror jag lever en bit under den egentligen, har inte kollat) att fokusera så mycket på det yttre när det finns annat som en tänkade människa troligen skulle anse viktigare. Det som egentligen gjorde ont var nog mannens antydningar om att jag inte brydde mig om mitt yttre, just för att jag inte talade högt om det. Bara för att man inte basunerar ut exakt mängd smink, antirynkkrämer, vaxsessioner, manikyrer man använder sig av när man fokuserar lite mer på att söka efter en TÄNKANDE människa så betyder det väl ändå inte per automatik att man skiter i allt sånt? Kanske i din, och möjligen hans värld men inte i min!



Vart är världen på väg?

Idag ids jag inte ens leta upp något att länka och hänvisa till, jag är mest trött på världen omkring mig. Ju äldre jag blir desto oftare stöter jag på de där egenskaperna hos andra som jag inte tycker om, aldrig har uppskattat och redan i tonåren tagit avstånd ifrån för egen del. Människor är egoistiska, småsinta, avundsjuka, missunnsamma och framför allt lömska jävlar. Nä, ALLA är inte så! Det kan du väl inte säga! sitter säkert någon och skriker nu. Visst, alla är inte så men det täcker i mångt och mycket den stora majoriteten. Det verkar numera handla om att vara så elak som möjligt. Det verkar finnas någon enorm njutning i att göra andra människor illa, gå över lik för att få som man själv vill och finns det inga lik så ser man till att leja soldater och peka ut offer att skörda längs vägen så att man har något att trampa på.


Jag kan inte på något vis förmå mig att förstå den mentaliteten. Egoism till en viss del, ja. Men på hur stor bekostnad av andra egentligen? Har det sunda förnuftet helt försvunnit? Finns det inga gränser längre? Det ter sig inte så om man tittar på samhället idag. Många gånger slutar det inte ens där, utan missunnsamheten tar vid när den egna vinningen inte blir som de tänkt sig; “Får inte jag så ska fan ingen annan heller få!” Det verkar bli en allt vanligare inställning. Får inte jag njuta så ska jag åtminstone njuta av nöjet att förstöra för alla andra och se till at de plågas och mår sämre än jag.

De av oss som inte tänker så? De av oss som faktiskt kan unna någon annan lycka även om vi inte personligen är delaktiga i den, vart har vi tagit vägen? De människor som kan göra något för någon i all välmening, för visst skänker det en glädje inombords att faktiskt se någon annan må bra. Åtminstone gör det fortfarande det för mig. Visst är vi få, och kanske håller vi oss i bakgrunden och tysta av en väldigt enkel anledning. Syns vi så är det vi som får lida, vi som blir de där liken att gå över.. Helt enkelt för att vi inte tror på vare sig hämnd eller njutning genom att se andra lida.

Diverse tankebollar..

Det blir inget sammanhängande alls här ikväll. Hjärnan verkar inte ha fått rikig kontakt med medvetandecentralen, vet bara inte varför. Kanske behöver sova lite mer, kanske behöver våga leva lite mer eller kanske bara behöver bli osynlig för omvärlden.

Stod ut med ett personalmöte efter stängning ikväll men protesterade högljutt inför det nya kontraktet. Mertid må hända går för sig, men att lite fult försöka skala av 20kr per timme och hoppas att man inte upptäcker det är fulare än jag accepterar. Blir det ingen ordning på det så får de helt enkelt leta upp ny personal och CSN får göra en ny bedömning än en gång.

Imorgon får alla eventuella utflykter göras till fots. SL-kortet hade sin sista dag idag och jag tycker det verkar korkat att köpa ett nytt bara för att ha ett, kan ta det om en knapp vecka när det behövs igen istället. Jag borde nog se till att klippa mig förresten, och antagligen färga håret också. Har fortfarande svårt att lita på frisörer i den här stan, den senaste fick mig att se ut som en mespropp. Snacka om att inte vara det minsta lyhörd för kundens önskemål eller personlighet. Det var iofs 3½ år sen, men en del ränder går aldrig ur.

Det skulle dessutom vara skönt att se lite riktigt folk igen snart, men oddsen att det kommer hända känns obefintlig. Enda gången någon verkar det minsta öppen till att ses är om de doftar en möjlighet till sex i det hela. Jag kan inte låta bli att vara trött på den sortens människor som tänker med kuken. Nog för att sex tar upp den största delen av folkets tankeverksamhet (den som försöker påstå något annat ljuger) men det finns ändå en del andra element som kan vara bra att fokusera på FÖRST! Sån’t där som får människor att känna sig omtyckta för vad de är..

En vacker dag, när jag blir stor..

För några veckor sedan tog jag en del av min sparsmakade budget och inhandlade en kostym. Jag hittade först en blus jag hade kunnat känna mig kvinnlig i men tyvärr fanns den inte i rätt storlek, så det fick bli en ‘nästan lika rätt’ variant som ändå passade kostymen.

Sent en eftermiddag klädde jag ut mig till vuxen och gick på det då viktigaste mötet jag kunde tänka mig ha haft i mitt liv. På ytan såg jag först ut att kunna ha passat in i sällskapet, men efter en stund märkte jag hur kostymen bara blev större och större omkring mig. Det kändes som något jag sett i en film. Lite grann som en pojke i 7-årsåldern i en vuxen mans kostym. Enda skillnad må hända var att det nu istället var en blyg liten flicka med en önskan om flätor och knästrumpor (som hon i verkliga livet aldrig fått ha när hon var liten) som satt där.

Det var bara att inse att jag behöver träna på att vara vuxen i mindre sammanhang innan jag kliver in och fungerar ibland jättarna. Det är trots allt ett ganska stort steg från flätor och flanellpyjamas med Nalle Puh-motiv till affärskvinna med stram frisyr och en hållning som indikerar ett visst ägande av auktoritet.

Kostymen är vacker och finns kvar. Det är den absolut första jag någonsin ägt. Tänk hur länge man faktiskt kan klara sig utan en kavaj. Jag kommer att växa i den här, förr eller senare. Jag kommer att vara precis den jag är och vill vara i den. Bara inte just nu.

Kanske en annan gång..