Det görs framsteg. Det sker små, små genombrott hela tiden och gränser flyttas. Dessutom känns det riktigt bra. När jag sedan, ovanpå det, gör små upptäckter som kanske inte vare sig säger så mycket eller spelar så stor roll för omvärlden men som hjälper mig och självkänslan på traven är det extra skönt.
Dagens shoppingrunda blev bättre än förväntat och helt i linje med vad jag tidigare önskat. Underkläder skulle kunna vara bland det roligaste som finns att köpa, även om jag själv oftast får ångest av tanken. Att köpa en snygg bh när man inte har någon byst att hälla i den är en av många saker som fått mig att vilja avstå från all dylik shopping.
Men idag vände det.
Med tålmodigt sällskap och en order att parkera sig i en provhytt medan logistiken sköttes automatiskt upptäcktes att fröken gör sig bäst i C-kupa, snarare än vadderad B eller möjligen A som jag varit så säker på de senaste 15 åren av mitt liv.
Jaha?
Vad var det med då?
Det var säkert ingenting med det för den som har ett rejält bystomfång men för mig och mina utstampade Läkerol till bröst var det lite av en segerkänsla i att fylla ut en C-kupa.
För där någonstans går gränsen. A-kupa har alltid känts som ett hån i sig, något som säger att “du BORDE ha en byst där uppe att täcka så vi ger dig lite tyg för att upprätthålla normen”. B-kupa har förvisso lite status ifråga om att berätta att där finns en antydan till bröst men samtidigt är den också trevande och ger mest intrycket av ett mindervärdeskomplex. Behöver man dessutom vaddera för att få ihop den så är man nästan nere på känslan av A-kupa. Det innebär någonstans att C-kupa är den första acceptabla kupstorleken, den som säger “visst finns det bröst här!” utan att överdriva (som DD och de som kommer efter).
Så dagens C-kupa känns klart triumferande. Så pass att jag ser fram emot att komma hem nästa vecka och shoppa mer underkläder – eller åtminstone drömma om det fram till lönen kommer.
Det där som bara går att reda ut genom en evighetslång kamp av rycka, slita och dra. Jag är dessutom håröm. 
Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.
