något närmare Newyn » etik och moral

behandla andra som de vill, inte som du vill

newyn — Wed, 09 Jun 2010 14:37:58 +0000

Det var länge sen jag var och bråkade om något i floskelträsket nu. Minns inte ens om jag gjort det någon mer gång sedan september även om jag då hade tänkt att det skulle bli något återkommande. Alltså hög tid att sätta igång.

Jag ser uttrycket “behandla andra så som du vill bli behandlad själv” lite här och var allt som oftast och undrar varenda gång hur folk tänker då de har det som sitt livsmotto. Skulle tro att de flesta svarar att vad de själva menar med det är att behandla andra väl för att själv bli väl behandlad tillbaka. Redan där menar jag att det finns en förutbestämd kollektiv norm för hur människor, individer, vill bli behandlade. Aningens trångsynt skulle man kunna säga.

Det är ungefär här jag räknar med högljudda protester och ett och annat påhopp om hur korkad jag är för att jag säger som jag gör, för inte finns det väl någon som inte vill bli behandlad väl. Säkerligen inte, men det är å andra sidan det jag säger. Vad jag säger är att det säkert finns mängder av människor som inte vill bli behandlade precis så som jag vill bli behandlad, eller som du vill bli behandlad eller som grannen i lägenheten under vill bli behandlad. Att agera så skulle till viss del följa rakt in Kants pliktetik då det skulle ge andra människor tydliga riktlinjer för hur väl/illa de borde behandla dig utifrån hur du behandlar dem, men det är å andra sidan det enda det gör; Ger andra riktlinjer för hur de bör behandla dig, ingen annan.

Andra sidan av det, vilket ändå är den jag ville fokusera på och önskar vi vågade tänka om kring och rätta till är hur vi behandlar andra. Just för att det är långt ifrån säkert att individen framför dig vill bli behandlad exakt som du själv vill bli behandlad bör du snarare undvika det. Med det inte sagt att du ska göra precis tvärtom. Jag menar snarare att det är dags att vakna, var medveten, öppna dina ögon och öron och plocka fram de känselspröt du har som du normalt använder för att känna in din omgivning med. Ta reda på hur individen du möter vill bli behandlad snarare än förutsätt att ditt sätt är det rätta. Så istället för tidigare floskel skulle jag gärna se att en ny används i betydligt större utsträckning, nämligen; “Behandla andra så som de vill bli behandlade (och tillåt andra att behandla dig så som du vill bli behandlad).”

vems bananer äter du?

newyn — Wed, 07 Oct 2009 10:41:00 +0000

Medvetenheten hos människor ökar, det är jag helt övertygad om. Speciellt med de senaste årens tryck på miljöfrågor och liknande både i politiken och många gånger i media. Kanske är det också så att min egen stigande ålder gör att jag uppmärksammar mer och därför ser av en större medvetenhet. Något att fundera på en annan gång.

Samtidigt är jag lite nyfiken på HUR människor är medvetna.Vilka parametrar är det som egentligen tas med i det aktiva valet en människa gör vid t.ex. matinköp, transportval och liknande. Själv går jag i stort sett överallt, har ingen egen bil, borde kanske skaffa en cykel och använder de kollektiva transportmedel som finns när det behövs. När det gäller mat är jag givetvis styrd av min ekonomiska situation, vilket jag tror många andra också är. Men trots det försöker jag ändå göra aktiva val när jag handlar mat.

Ett val som kommer bli betydligt lättare i fortsättningen är att helt enkelt INTE köpa bananer. Ovanpå det är det känns det som att det är läge att välja bort Dole. Jag tror i och för sig inte att jag köper så mycket av Doles produkter i dagsläget men det skadar inte att titta en extra gång på vad jag nu håller i för att vara säker. MAX har valt bort, så plus i kanten för snabbmatskedjan. Inte så att jag äter hos er, eller någon annan snabbmatskedja, särdeles ofta men i fortsättningen ska ni få lite förtur de gånger det händer.

Vill jag egentligen ha något sagt med det här? Visst, Dole struntar säkert i om jag inte köper deras bananer. Poängen är väl att om INGEN gör det så måste de till slut bry sig. Visst kan man vända på det och mena att man inte ger arbetarna på andra sidan världen bättre förhållanden genom att bojkotta, men att välja bort behöver för mig få handla om att inte stödja det jag tycker är fel. Finns det alternativ där människor behandlas väl, även om det kostar oss generellt sett rika knösar till västerlänningar några kronor mer, så väljer jag hellre det och hoppas att det valet ger fler möjligheter för arbetare där borta att få en plats hos det företaget.

Men det där tar en hel avhandling att nysta ut så istället ska jag nu fokusera på en lunch bestående till störst del av gotlandsodlade rödbetor.

Ranelid svarar ALLA – utom mig

newyn — Sun, 13 Sep 2009 08:54:00 +0000

I början av maj dök Björn Ranelid upp i min TV-ruta. Jag minns faktiskt inte vem som då förde samtal med honom, kan ha varit Kattis, kan ha varit Malou, spelar inte jättestor roll. Det jag där emot minns är hur den skrytsamma skåningen med vida dramatiska rörelser satt och skrytsamt berättade att han minsann svarar ALLA som tar kontakt med honom, brev, mail osv. Alla minsann? Alla för mig exkluderar inte någon, inte ens mig själv.

Den 14 maj fick jag ett av mina spontana infall och just i det här fallet en extra stark ingivelse att testa sanningshalten i hans skrävlande, storartade uttalande. Jag mailade honom. Jag berättade t.o.m. vad som fått mig att ta kontakt med honom. Imorgon är det 5 månader sedan. Jag har fortfarande inte fått något svar. Inte ens ett sån’t där automatiserat svar som säger “Tack för din uppmärksamhet, den är nu mottagen.. ” osv. Han kanske borde börja med det, för att inte verka fullt lika uppblåst och falsk.

Så endera är gubben en lögnhals eller så betyder alla något annat än just ALLA.

det där med att träna bort kräkreflexen

newyn — Fri, 11 Sep 2009 07:06:00 +0000

Ämnet dök upp igår innan eftermiddagens litteraturseminarium. I sitt sammanhang fanns det dessutom ett resonemang i det som varken handlade om ätstörningar eller sex, men då twitter inte är så generös med omskrivningar blev min formulering av det hela där betydligt mer kortfattad.

Samtidigt var det ett medvetet drag just för att jag finner det intressant att se vilken innebörd och vilka tankar och värderingar andra lägger i en del begrepp. Det som tydligt kom fram var ett det endera borde handla om sex (och då kunde det kanske var en bra sak) medan om det istället handlade om att kräkas på kommando var det uppenbart tal om en ätstörning och rakt igenom sjukt. Det faller inom ramen för hur människor tror att andra förväntar sig att de ska tänka och resonera. Dock hade inget av det någon relevans i min utgångspunkt.

Den egentliga diskussionen (med andra blivande sjuksköterskor) handlade om att undvika att reflexmässigt kräkas, eller ens se ut att vara på väg att kräkas, utifrån åsynen av sån’t som får en att må illa. Vi pratade alltså en hel del om blod, olika former av slem, spyor och annat omysigt och för en del av oss innebar det en lätt reaktion i svaljet av blotta tanken på väl valda delar.

Alltså finns det en konkret orsak och därmed ett behov av att träna bort den där kräkreflexen som i dagsläget står på överkänslig. Det vore direkt respektlöst mot den patient man möter om man visade sig må illa utifrån något man såg där. Det är i den rollen trots allt något viktigt att inte klampa på en annan människas värdighet.

Det gäller att gräva på rätt ställe!

newyn — Sun, 23 Aug 2009 14:30:00 +0000

Det kan ju vara bra att gräva på rätt ställe, åtminstone när man begraver någon. Det jag inte begriper och det som mest av allt förvånar mig i situationen är hur det har kunnat gå till. Det borde rimtligtvis ha uppmärksammats vid själva begravningen.

Jag är förvisso ingen begravningsexpert, har bara varit med på tre begravningar vad jag själv kan minnas. Men i samtliga tre fall har processen varit densamma och det har inte varit fråga om att alla skett i samma församling. Det har börjat med en ceremoni i kyrkan, följt av en liten promenad ut till gravplatsen där kistan sänkts ned och familjen, släkten och vännerna tagit ett sista farväl. Efterföljande kaffe och annat känns mindre viktigt att nämna, men just det där att man faktiskt stått vid platsen där kroppen begravs.

Om det dessutom är en familjegrav kan man ju kanske tänka sig att det funnits orsak att besöka den flera gånger innan den nu givna situationen för att hedra tidigare avlidna familjemedlemmar. Det borde i sig innebära att man redan vet var den ligger, och då direkt vet om man står vid fel ställe och vet om kistan är nedsänkt i fel grav.

Sen kan väl tyckas vettigt att kyrkoförvaltningen kollar en extra gång så att även namnet på familjegraven stämmer och inte bara gravplatsnumret, men det framgår såklart inte om de olika familjerna hade samma namn. Men just det där att inte slarva, inte låta gravplatsnummer bli en rutin som kan råka gå fel är något jag tycker är så viktigt ur ett etiskt perspektiv.

Å andra sidan kanske de har lite annorlunda begravningsceremonier i Göteborg, vad vet jag.

Vågar du vara snäll?

newyn — Wed, 15 Jul 2009 19:15:00 +0000

Det här med att på ett eller annat sätt visa uppskattning i en situation när man blivit glad, oavsett orsak, är tydligen AJA BAJA! Åtminstone om man jobbar som jurist. Samma sak gäller små sporadiska gester av omtänksamhet, även om det är riktat till människor man inte känner. Så det där med att bjuda på möjligheten till kaffebröd för utarbetad, stressad personal ska man nog akta sig för.

Utöver det verkar många, förvånansvärt nog stingsliga över att bli visade uppskattning. Själv, som student med den minimala budgeten det innebär (tror inte ens det räcker upp till gränsen för levnadsminimum enligt statens mallar) kan jag konstatera att jag faktiskt uppskattar att bli bjuden på middag, eller försedd med möjligheten att slippa äta nudlar. Men som synes är det inte en allmänrådande inställning. Så vad du än gör, se till att hålla rätt på dina matpengar. Det verkar onödigt kostsamt om de hamnar i fel händer!

Dessutom lovar jag att skära ner på mina små spontana utspel av uppskattning. Det har faktiskt hänt att jag skickar en blomma till någon bara för att, eller köpt saffransknutar på lunchen till en kollega bara för att hon var sugen på det osv. För se betala en massa dryga böter, det har jag garanterat inte råd med!

Även små lampor skänker ljus ibland

newyn — Fri, 29 Aug 2008 14:00:00 +0000

Idag har merparten av min dag gått åt till att lyssna på TVs sammanfattningar från det demokratiska partikonventet i USA. Det är först på senare tid politik överhuvudtaget har intresserat mig. Kanske är det en åldersfråga ändå.

Jag ska väl erkänna att jag fortfarande är måttligt intresserad av vad som händer på andra sidan Atlanten men för första gången på många år tycker jag mig se något därifrån som kan ge något positivt. Det är sällan jag tycker så om något som är USA-relaterat. Men lite hopp i världsdepressionen och det globala mörkret kan inte vara fel, ens när det kommer därifrån. Hade jag varit amerikan hade han fått min röst, den där Obama.

Vad gör vi när vi inte längre kommer ha råd att bo.. ?

newyn — Wed, 27 Aug 2008 07:34:00 +0000

Människor som har stora belopp att röra sig med verkar ofta ha sålt sin hjärna någonstans längs vägen. Åtminstone får jag den känslan när jag läser hur de resonerar. Stefan Fölster menar att invandrare och låginkomsttagare samlas där det går att få en bostad. Jag vågar till och med hävda att de samlas där det går att få en bostad de faktiskt har råd att betala. Så långt har han uppenbarligen inte tänkt. Så visst är förslaget han kommer med genialt. Höj hyrorna där folk har råd att bo så att de inte har råd att bo överhuvudtaget.

Var ska de då ta vägen? Ut i landet? Det kan kanske vara bra för att inte befolkningen helt ska försvinna från resten av landet, men vad ska de i så fall leva på? Sociala bidrag? Jag ser inte alls hur det där resonemanget ska få bort segregationen, snarare bygger det på den ytterligare. Samtidigt kan jag inte låta bli att det är så dessa människor, de som har ett oerhört välbestånd omkring sig och har råd att leva, egentligen vill ha det. De vill helst inte beblandas med fattiglappar som jag själv. För den sortens människa som jag representerar kan ju omöjligt ha något värt att ta tillvara på.

Problemet för de är bara att det i dagens samhälle är oacceptabelt att klart uttrycka att man vill ha ett tydligt klassamhälle med hårda kontraster mellan skikten. Alla kan inte leva i toppskiktet, så enkelt är det. Men att tro att de som lever i toppskiktet skulle vilja gör avkall på någon av sina bekvämligheter för att de som kämpar för sin överlevnad nere i botten ska ha en dräglig tillvaro… Det måste man vara naiv för att ens kunna börja intala sig.

Jag har egentligen inte råd att bo där jag bor. För att klara av det får jag göra avkall på annat som de flesta tar för givet. Jag vet inte ens hur jag ska kunna bo kvar med tanke på stundande förändringar. Oavsett vilken form de tar så kommer det bli näst intill omöjligt. Samtidigt har jag inte råd att flytta. Det här måste helt enkelt lösa sig, och jag föredrar om herr Fölster låter bli sina nästa drag. Åtminstone tills jag nått en dräglig tillvaro.

Begrav mer folk i TV!!

newyn — Sat, 10 May 2008 13:20:00 +0000

“SVT sänder gudstjänster, varför inte en begravning?” Så skriver Johan Croneman på DN idag.

Nåja, varför inte dra saken till sin spets då och sända fru Johanssons begravning, och var och varannan gemene mans också för att avdramatisera det lite till. Eller det kanske inte är sådär tilltalande när media inte har varit inblandad i deras liv tidigare.

Att ens försöka påstå att det här skulle vara ett anständighetskrav att sända just den här begravningen i TV är inte mer än sandlådefasoner. Uppenbarligen visar frågeställningen (i skrivandets stund) att 72% av läsarna inte alls tyckte att det här hade i TV att göra. Det säger väl en hel del bara det. För egen del kan jag inte annat än misstänka att familjen, trots sorgearbete och allt det där, ändå är lika kåta på att synas i media som de flesta andra av släktet medelsvenssons i dagens samhälle. Orsak till en sån tanke? Det fanns flera exempel på det av grannar/bybor redan vid skallgångstillfället, så varför skulle familjen i sig vara annorlunda?

En tjej i tonåren som var med vid skallgången, fick kameran i nyllet och mikrofonen uppkörd i näsan såg mer ut att njuta av det än verkade direkt angelägen om att faktiskt vara där för att finna flickan. Nog för att orden hon sa var något i stil med “Jo, men man måste ju visa att man bry sig lite åtminstone.” men det jag läste av kroppsspråket sade snarare “Om jag får synas i TV så är väl det här en väg jag får ta för att hamna där.”

Men nog om det nu, det börjar gå lite för långt ifrån grundtanken. Så om vi nu redan har visat EN begravning i TV på en egentligen okänd person, så är det väl lika bra att SVT fortsätter – om inte annat så åtminstone för att hålla god min – och hädanefter visar fler begravningar på människor som vi annars aldrig hade hört talas om.