Det var någon som satte ord på min åkomma idag. Tydligen kallas det för prokrastinering.
Så istället för att få gjort det jag ska och vara taggad och förberedd för tentan imorgon sitter jag nu handlingsförlamad och gråter.
Mer än så lär inte bli gjort idag. Räknar inte ens med att äta något.
Orden “jag vill inte såra dig” har jag någon gång för vad som känns som en evighet sen bemött med; “Det kommer du att göra, någon gång, flera gånger, förr eller senare.. Men jag dör inte av det. Det kommer inte att kunna knäcka mig så hårt att jag dör av.”
Ibland undrar jag om jag med det också sa: “Kör på! Ta i allt vad du orkar, slå så hårt du kan. Vrid om kniven så mycket du mäktar med. Det kommer ändå bara göra dödligt ont, inte mer än så.”
Jag får helt enkelt skylla mig själv när jag i min iver att visa att jag inte går sönder för minsta lilla, att det går att luta sig mot mig när det blåser, också visade alla de sätt på vilka man bryter ner mig till intet.
För ingen, inte ens jag, vill väl bli mörbultad, själsligt sönderslagen, sparkad på, knivstucken, hånad och i det stora hela behandlad som en betydelselös trasa. Finns kanske en och annan udda varelse som vill, ska inte försöka svära bort undantagen här inte, men jag är inte en av dem. Jag har inte den styrkan. Att jag ändå överlever är inte ens synonymt med att jag lever.
Så jag, precis som alla andra, måste hitta en trygg punkt i tillvaron. De flesta (finns t.o.m. forskning som styrker eländet) har sin trygghet i att de inte står helt ensamma när det blåser som hårdast, inte ens om de lever ensamma. Fint att det är så.
För mig finns inte tryggheten i det formatet, minns inte när den gjorde det senast. Några få mindre olyckor har visat att den sociala tryggheten för det mesta bara varit ett skämt. Hur finner man trygghet i det?
Så den enda grundtrygghet jag har? Pja, det är väl att oavsett hur mycket det blåser, oavsett vad skit omvärlden slänger åt mitt håll och anklagar mig för när de själva inte vill ta ansvar, oavsett hur mycket någon sätter i system att göra mig illa eller bara råkar göra mig rejält illa – så överlever jag. Nu kan jag tänka mig flera som vill skrika bitterhet! Må så vara, de som skriker det högst har aldrig varit i närheten av att uppleva det jag talar om.
Så det är väl Det som är min trygghet antar jag. Att även när ingen bryr sig det minsta, så överlever jag. Åtminstone till den dagen jag lägger mig ner och ger upp, väljer att självdö.
En del saker gör mig riktigt ledsen. Sådär så att jag undrar om det är värt att fortsätta framåt på den vägen jag är eller om jag borde överväga att vika av, ta ett annat spår, ta en snårig skogsstig där ingen ens kan följas åt.
Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.
När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).
Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.
Det är då jag ser sveket.
Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.
Jag behöver känna att allt är bra nu.
Det gör jag inte.
Istället faller jag in i gamla hjulspår, de som jag redan har kört. De som jag vet hur de slutar. De där som inte slutar bra, inte på något vis. Istället för att ta steget fram och be om det jag behöver håller jag mig undan för att inte vara krävande. Jag kapitulerar, ger upp, slåss inte för min sak. Inte för att de andra har rätt. Mer för att jag inte fixar striden mot idiotin ensam, fastän jag slåss mot en stor fet lögn. En påhittad kollektiv sanning som inte har någon plats i den verkligheten jag lever i, men med största säkerhet har plats i andras. Jag orkar inte med den sortens strider. Jag behöver inte ens delta, det ska vara ok ändå.
Det som är viktigt i min tillvaro ska ändå vara OK. Ändå känns det inte.
Jag behöver få känna att det är det. Inte bara få höra att det ska vara det.
När huvudet borde vara fullt av tentasvar, årtal, beskrivningar av definitioner är det ganska givet att man trasslar in sig i andra tankar.
Essa skriver om drömmen som tog slut och än mer om vad hon vill i sitt liv. Jag skulle kunna skriva något liknande, åtminstone när det gäller vad jag vill. Men just nu kanske jag inte borde skriva något alls utan istället bara fortsätta kämpa i tysthet. Här om någonstans är min tysthet. Det ekar så tyst att jag med lätthet ser varför jag inte riktigt drömmer längre. Varför jag inte yttrar något av den där innersta hjärtskärande drömmen. Det är som inte riktigt lönt.
Det står liksom redan klart att jag inte riktigt förtjänar det. Det enda som inte är solklart är varför. Hur jag kommer ur det vet jag inte heller. Gemenskap är inget man kan bygga upp ensam.
I söndagskväll klev jag ur en bil vid Brommaplan och tåg tunnelbanan hem till mig. Det var sista gången jag öppnade munnen och pratade med något fram till idag. Prata har jag givetvis gjort sedan dess, via tangentbord, textfunktioner i mobilen och framför allt datorn. Men allt det pratande har varit tysta uttryck i min fysiska närvaro. Lite tangentbordssmatter gör inte så mycket väsen av sig.
Än så länge har inte ett ord passerat mina läppar sen i söndagskväll. Jag fixar inte riktigt det där med att prata högt med mig själv i brist på andras öron. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker, det går helt enkelt inte. Så hur mår man efter en veckas tystnad? Frågar du mig blir svaret: Inte så bra.
Att någon enda gång inte ha pratat med någon på närmare en vecka är säkert inget att haka upp sig på enligt de flesta. Jag kan å ena sidan hålla med om det. Å andra sidan vet jag redan att det här inte är ett undantagsfall. Det handlar inte om att någon enda gång inte ha pratat med någon på så länge. Det är helt enkelt ett återkommande inslag i tillvaron, lite för återkommande för att det ska vara ok. För varje dag av tystnad blir det dessutom svårare att finna modet att närma sig någon för något så enkelt som ett vardagligt samtal. Ensligheten växer så enormt snabbt och bygger en skyddande mur i form av folkskygghet.
Någon sa tidigare idag på twitter att det är bra att prata med någon åtminstone varannan dag. Det låter som ett himmelrike tillhörande en värld jag inte känner igen, inte riktigt känner till.
Det verkar vara en av livets alla självklarheter, som jag trots det ändå missar. Det kanske är så som jag är mest rädd för att någonsin behöva upptäcka, att jag inte är värd det.
Det är så enkelt. Jag fungerar inte. Det var länge sedan jag fungerade något sånär. Det var länge sedan jag hade det medmänskliga stödet människor rent generellt tar för givet att de har från sin familj och sina vänner. Jag minns inte när jag senast så där riktigt starkt kände att jag vågar tro på att jag klarar av det här, för att det också reflekteras i att jag känner att andra tror på att jag klarar det här.
Jag är fullt medveten om att någon här kommer säga att det inte är viktigt att andra tror och om det är viktigt så är det fel från början. På ett sätt är det helt rätt och riktigt att döma så. På ett annat är det precis den sortens dom som överhuvudtaget inte hjälper en söndertrasad själ att läka, det river bara sönder ännu mer. Efter att ha sett vårdvetenskapens definitioner av just människa är jag högst medveten om att det inte är jag, inte min bild av mig som isolerad enhet som frambringar välbefinnande och en upplevd hälsa hos mig som människa. Snarare är det så att det är just det, den isolerade varelsen som inte når fram och får stöd av sin omgivning (ens i små doser som de flesta får, tar och ger utan att ens reflektera över det) är det som skapar ohälsa. Så när någon blir snudd på euforisk över något vänligt om än väldigt litet och vardagligt, sådär så att du själv inte ens tänkte så mycket på det som en vänlig gest, är det med ganska stor säkerhet så att det är en människa som vistas större delen av sitt liv i ensamhet.
Så hur påverkar det? Hur påverkas jag? Ensamheten gör mig omotiverad, orkeslös, nedstämd, sömnlös och stressad. Mest stressad över att jag försökt sätta upp mål för mig själv, som i ensamheten trots allt till slut ändå känns totalt meningslösa, som sedan växer sig för stora och istället för att beta av dem ett i taget blir jag stressad över det jag inte kommer hinna med, det jag inte kommer att lyckas med och därmed också låst från att lösa det som är möjligt. Jag lyckas inte fokusera på den uppgiften jag borde göra just nu, lyckas inte skärma av de uppgifter som måste få vänta till sen. Det funkar inte, jag fungerar inte.
Det enda som händer är att tidigare mönster av sömnproblem återuppstår. Kurserna som inte fungerat för mig fortsätter att inte fungera för mig. Vägen ifrån dem verkar försvinna framför mina fötter. Vågar jag ens byta riktning när jag redan vet att jag inte kommer komma upp i tid om morgnarna? Vägen igenom de befintliga kursproblemen är en oändligt tjock betongvägg som jag vare sig kan gå runt eller klättra över, bara stånga mig igenom. Som om jag skulle vara hårdare än betong?
Å andra sidan har jag inte så mycket att välja på. Det här är min röra. Något som resten av världen kan välja bort och inte ens behöva titta på, än mindre stötta. Det är såna här stunder jag mycket väl förstår att människor slutar kämpa, slutar försöka hålla näsan över vattenytan och bara släpper taget – om ALLT.
Det är när man inser hur sant det är som världen än en gång börjar skifta i svart. När insikten om att det enda som behövs för att göra en sanning av det är att själv hålla tyst, att själv inte vara den som låter, skriver och gör väsen av sig. Inte för att det har tagit en hel vecka att inse det, men fortsätter det så här så är det en garanterad sanning om ytterligare fyra dagar.
Jag vill bygga fler broar mellan mig och människorna i världen omkring mig.
Jag vill inte gräva fler avgrunder.
Dock verkar det inte så lätt som det ser ut att vara på avstånd. Att observera andras konstruktioner ger inte svar på vilket virke, vilka metoder och vilket tillvägagångssätt som är stadigt och håller i längden.
Vad är hemligheten? Hur många dåligt konstruerade broar, hur många nya avgrunder måste jag ta mig förbi för att lyckas bygga en endaste liten bro till som håller?
Den röda stadsbussen rullade förbi och visade stolt upp sin senaste annons. Det var julbord.nu som ville uppmana stadens medborgare om att det snart är dags. En påminnelse om att det är dags för traditionen kring den stundande årstiden. Det finns säkert många som suckar, stönar och ojar sig över att de ska behöva ägna tid åt ett julbord i år också när det redan är så mycket stress med allt annat. Det finns säkert de som tycker allt sånt är en plåga, som är så inne i karusellen att de inte har en tanke på att den inte är ämnad åt alla. Själv dog jag en smula. För mig är den där annonsen något helt annat.
Det är en påminnelse om vad jag inte är, vilka traditioner jag inte får ta del av och hur jag inte alls hör hemma i den världen. Så känns det nämligen. Det talas ofta om utanförskap hit och utanförskap dit och för det mesta avses minoritetsgrupper, räknade människor på arbetsförmedlingen och andra statistiska grupper som inte riktigt passar in i samhällets vardagsmall. Jag finns inte ens med i den statistiken, vilket känns sådär. Jag tror å andra sidan inte det hade känts påtagligt bättre att finnas med där. Det är trots allt inte i utanförskap jag vill finnas, oavsett om det är fråga om ett statistiskt registrerat utanförskap eller inte.
Det kanske låter tråkigt, oattraktivt och på alla sätt grått, men jag drömmer om vuxenvärldens grå vardag de flesta av mina vakna dagar. Delaktigheten som jag inbillar mig finns i julbord, påskfirande, nyårsfester, kräftskivor och alla de högtider och små traditioner som ger människor ett litet avbrott i den annars grå, monotona vardagen. I dagsläget märker jag inte av de där högtiderna längre.
Jag minns inte när jag senast julpyntade. Jag minns inte när jag senast tog mig an något traditionsbundet kring påsk som ens börjar likna det som fanns när jag var barn. Jag minns inte när jag senast jag firade nyår i något annat än mysbyxor eller annan ouppklädd vardagsdräkt, som om det vore vilken dag som helst. Åren verkar gå ändå men inget av det där som normalt sett gör små avtryck i minnet finns där, vilket gör att jag t.o.m. blandar ihop händelser och årtal.
I övrigt längtar jag efter vuxenvärlden, hur konstigt det än låter och kan tyckas. Ungdomshysterin och vägran att bli vuxen står mig upp i halsen och är varken attraktiv eller lockande, snarare omöjlig att ta sig ur. Själv bor jag i en etta, vilket i sig inte känns som ett fullvärdigt hem utan snarare en ungdomsbostad i väntan på något värdigt, något vuxet, något som bättre lämpar sig för en 30-åring. Jag håller på att ledsna på det här livet, på att ha fastnat i ett ungdomsstadie jag sedan länge borde ha passerat.
Det är t.o.m. så att jag önskar jag hade grått hår och fler rynkor så att jag slipper att eventuella arbetsgivare ifrågasätter min kunskap, mina erfarenheter och min kompetens enkom för att jag “ser ung och oerfaren ut”. Det är tydligen bara jag som under mitt liv haft en negativ erfarenhets- och löneutveckling, vilket var huvudorsaken till att jag gav upp och började läsa in mitt oavslutade gymnasiebetyg. För er där ute som inte har förstått det redan; Det är sånt här som dödar livsgnistan. Det är ledsamt att alltid bli ifrågasatt, att ständigt vara i strid med sin omvärld, eller som det så många gånger känns – motvärld. Så ja, det händer att jag går sönder en smula när jag i undantagsfall träffar er där ute och får höra om era stressiga liv, den jobbiga vardagen och allt ni önskar er en paus ifrån. Det händer, samtidigt som jag gläds över att ni har allt det där och stundom förhoppningsvis kommer ihåg att stanna upp och uppskatta det, att jag blir avundsjuk.