Energin har förbrukats på annat, mest idioter och deras förödelse. Gått åt till att upprätthålla minsta lilla gnutta av jaget i dagar av blåsväder och sökandet efter överlevande i den själsliga tsunami som dragit fram här. Jag är fortfarande inte säker på vem eller om ens någon överlevt.

Jag skulle behöva en energikälla, sinnesro, en möjlighet att återhämta och läka. Men det lär väl inte hända.

Idag var visst en sån dag. Jag konstaterade att han ville leka martyr. Konstaterade att han fortfarande inte fixar att säga som det är, att han inte har något intresse, aldrig haft och egentligen inte bryr sig – för så ska man enligt alla konstens regler inte vara om man är en snäll människa. Han får fortsätta leka martyr om han vill, i sina kretsar. I mina kretsar är det färdiglekt. Jag tänker inte hålla kvar en människa som för drygt två månader sedan gjorde klart att han inte vill ha mig i sitt liv. Jag tänker inte tvinga på någon min närvaro när den är oönskad, vare sig honom eller någon annan.

Så enkelt är det.

Så enkelt kommer det alltid att vara.

Hur kan man vara så rädd för att något verkligen ska bli bra? Hur kan man vara så grym mot sig själv att man inte ens tillåter sig en chans, en ynka liten chans, när möjligheterna ser ut att finnas. Jag förstår det inte, men jag lyckas inte heller knäppa med fingrarna och ändra på det. Jag vågar inte.

———————————————————-

I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.

Ibland springer jag på energier, gjutna i mänsklig form, som skickar iväg mig i en omloppsbana runt Neptunus. Det är energier vars skepnader jag vill se mer av, omfamna, fläta samman med mina egna – åter igen. För någonstans vet jag att vi redan varit sammanfogade, i en annan tid.. Kanske i en annan värld.

Problematiken ligger först och främst i inställningen. Jag vill “ha gjort” i betydligt större utsträckning än jag är entusiastisk att faktiskt “göra” och vara delaktig i den processen. Det är något som hänger i sedan jag var barn. Drömmarna då om vad jag ville ha gjort, vad jag ville kunna berätta om för mina barnbarn när jag blev gammal var milsvida och så gott som gränslösa. Av allt det där kan jag säga nu att jag inte ens gjort en bråkdel och jag börjar närma mig medelåldern, hälften av min beräknade livslängd. Jag har inte ens barn, vilket gör hela barnbarnstanken än svårare.

Projekten som pågår just nu är jag dessutom inte helt entusiastisk över, inte på det sättet jag var när jag planerade dem. Vilket också leder vidare till nästa del av problematiken. Jag har inget jag kan säga att jag brinner för.

Han brinner för motorcyklar och allt vad som har med dem att göra. Andra jag känner brinner för musiken, ett liv fullt av husdjur eller något annat. De flesta har något som verkligen tar all den där extratiden, men som samtidigt ger dem mer energi att tycka det är värt det just för att de brinner för det de gör.

Att jag inte kan sätta fingret på det jag verkligen brinner för gör det hela mycket svårare. Hade jag kunnat det hade jag åtminstone kunnat välja projekt med glöd och bara genom att tillsätta lite mer syre få igång den där lågan som gör att jag förblir entusiastisk över genomförandet snarare än över tanken på att ha gjort. Men hur tar man sig dit?

Någon som känner igen sig och har lyckats hitta nyckeln? Lyckats med att gå från att hitta glädjen i att ha utfört till att hitta glädjen i själva utförandet? Hur gick det i så fall till?

De inre konflikterna ges minst lika mycket utrymme som de yttre gavs under veckan som gick, åtminstone i mitt inre. Samtidigt letas energi, nya vägar, nya infallsvinklar för att nå känslan som den var tidigare – den utan rädsla.

Allt det här tar energi. Jag orkar inte tänka en enda klar tanke till ikväll. Jag vill inget hellre än att ta en dusch, krypa ner i sängen, krypa ihop i en trygg famn, få somna där och känna kärleken. Jag vill inget hellre…

Men så hör det inte till vanligheterna att jag får som jag vill.

Allt är en enda röra just nu, men det är samtidigt helt i sin ordning. Det får gärna vara lite rörigt, ostrukturerat och kaotiskt. Utgångsläget är bättre än på länge och kaoset har ett positivt skimmer, långt ifrån den då imaginära genomsura yllefilten som var på väg att kväva mig i vintras. Det enda som kändes positivt då var att jag åtminstone hade styrka nog att ta tag i situationen innan det var helt kört. Inte alls som nu när även det där som saknades ser ut att finnas inom räckhåll.

Taggar har mjuknat en del och även om försvaret inte är helt nedrustad är sensorerna justerade för att inte ge utslag på minsta lilla. Samtidigt är det så passande att det just den här veckan har funnits så många påtagliga tankar i närheten om just mod och att våga.

Det är det jag måste göra nu och ett tag framöver. Våga. Ge livet en chans utan  att ha en kurator att hålla i handen när det blåser som värst. Visserligen kan jag fortfarande nå henne om det skulle blåsa upp till storm, men det är långt dit. Det ska vara långt till nästa storm. Det är nu jag ska våga. Inte bara sitta passiv och beundra alla andra som gör (som om det vore det mest naturliga i världen), utan också göra själv. Vara delaktig.

Just nu känns det skrämmande. Men det är ok. Jag behöver göra det här. Det är vad jag vill.

Om jag minns rätt så var det min bror som gav mig den här.

Det måste ha varit i mitten på 90-talet. Jag bodde då fortfarande hemma och letade efter alterntiva tolkningar av verkligheten på den tiden. Misstänker att han snappade upp att den föll rakt ner i en av dessa synsätt, något jag kunde förlika mig med och sträva mot.

Så vitt jag minns är den menad att fungera som en talisman, något som kanaliserar positiva energier i fråga om en viss del av livet. Misstänker att det var något som rörde pengar med tanke på att skaldjuren sitter på en hög med mynt.

Jag har dock slarvat bort det lilla informationskortet som följde med. Kanske är det någon som vet. Kanske någon, precis som jag, har galet mycket fantasi och kan komma på något lämpligt. Någon liten affirmation som de här rackarna kan stå för…

För mig ser det i dagsläget ut som en direkt kopiering av beteendet jag redan sett från psykopaten jag frigjorde mig ifrån under våren. Jag orkar inte med fler.

När jag vaknar (och faktiskt ofta redan kvällen innan) har jag en plan för dagen, saker som borde göras, måste göras och ibland också en bonuspost med det jag vill göra. I planen finns också en tidsuppfattning, ibland beroende på schemalagda saker i livet som involverar andra och mitt aktiva deltagande (de funkar bäst), många gånger för att jag behöver tidsmarkörer för att få fart på mig själv.

När sedan dagen är igång får jag plötslig alzeimers, akut synfel när jag tittar på klockan eller något annat passande som gör att hela dagsplaneringen faller. Som idag. Hade jag gjort det jag tänkt NÄR jag tänkte göra det så hade jag varit klar nu. Som så många andra dagar. Jag har inte tålamod nog för det här.

Jag blir så innerligt trött på mig själv.