Tag Archives: ekonomi

Kan ostress måhända öka motivationen?

Jag får lite andrum i höst.

I beslutet från CSN står att läsa: “Normalt prövar vi dina studieresultat när du ansöker på nytt, men vi har gjort ett undantag i ditt fall.”

Det känns förvisso skönt inför hösten och året jag har framför mig men samtidigt lyckas jag inte helt och hållet slappna av i det. CSN tänker vara snälla i höst, förmodar att de väljer att ställa till livet för någon annan istället, och jag får en chans att andas ut, fokusera på studierna och komma ikapp. Jag hoppas att jag kommer kunna landa i den vetskapen relativt snart och sluta stressa över det. Sluta stressa och istället fokusera på studierna och se till att de ger önskat resultat. Det där som inte alls gick att göra med strypta inkomster och det ständiga flödet av räkningar, lustigt att CSN inte hade makt nog att strypa de senare också kan tyckas.

Samtidigt förväntar jag mig givetvis ett bakslag lagom till jul, men det kanske inte är något att haka upp sig på innan dess?

Så nu får vi hoppas att det här undantaget gör sitt för motivationen och de hiskeliga mål jag önskar att jag klarade av under hösten.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Våga se hela bilden och inte bara nuet

När jag var 12 år började jag sjunde klass (fyller sent på hösten). I samband med det förhandlade jag till mig en högre månadspeng. Jag var benhård! Mot att jag fick hela barnbidraget att disponera själv fick mina föräldrar absolut inte köpa några kläder eller annat jag behövde åt mig. De fick snällt hålla sig till mat och tak över huvudet. Det var mina förhandlingskrav. Jag fick som jag ville. Jag var 12 år och levde på 750 kronor/månad utöver mat och husrum.

När jag började gymnasiet fortsatte jag få samma pengar. Inget annat. Möjligen kan det ha varit så att familjen betalade terminskortet för att åka buss fram och tillbaka (om det nu inte var så att det helt enkelt bekostades av skolan), minns inte. Andra året på gymnasiet ville jag slippa åka buss. Jag sökte inackorderingsbidrag, vi bodde precis så långt bort för att det skulle godkännas. Jag fick ytterligare en summa att leva på. Totalt hade jag då 1920 kronor/månad. Med den summan betalade jag själv rummet jag hyrde i stan, maten jag åt och allt vad andra utgifter jag hade.

Året efter bodde jag kvar i stan, levde på samma pengar. Betalade en högre summa för mitt boende men fick å andra sidan maten inkluderad. Oavsett vilket så var det ingen annan som betalade för det här.

Min första vistelse utomlands betalade min familj flygbiljetten hem över jul. Jag såg det som min julklapp och önskade mig inget utöver det. I övrigt var jag så självförsörjande jag bara kunde på £80 (irländska pund) i veckan.

Från den här resan till nästa skapade jag förvisso lite extra utgifter hemma i form av den tidens dyra internetuppkopplingar. Men å andra sidan, utan den hade jag aldrig kommit vidare.

Min andra utlandsvistelse, också Irland, bekostades av mig. Sommarjobbet hade varit tillräckligt för att samla ihop till flygbiljetten, det nödvändiga där omkring och några veckors uppehälle i Dublin. Under den tiden letade jag jobb. Tog ett jobb. Tog ett jobb till. Letade upp ett annat boende än vandrarhem. Betalade själv, alltid. Även flyg, tågresor och bussresan hem i januari året efter då jag bara var över och hämtade hem mina saker. Jag och en 30 kilo tung resväska har åkt buss från Dublin till Göteborg. Det höll på att sluta illa men är i sig ett helt annat äventyr att berätta om.

Efter den resan flyttade jag till Stockholm. Mötte någon som ville bo och leva med mig. Letade jobb fort som attan för att hjälpa till med utgifterna. Adressändrade från föräldrahemmet för gott. Satte gränsen och såg till att kunna själv. Fastnade till slut vid ett arbete och började hamna i bra löneförhandlingspositioner. Trivsamt liv och framför allt ekonomiskt självständigt.

Hamnade till slut i en egen bostad, en del kärlek rostar annan lockar till livsförändring. Fortsatt samma mönster. Kan själv, ingen förväntan att någon annan ska lösa mitt liv, vare sig ekonomiskt eller i övrigt.

For en tredje gång till Irland. Löste det ekonomiska kring min svenska bostad. Löste  situationen så att den fanns kvar att flytta hem till efter ett par år. Hade en ekonomiskt dräglig tillvaro i Irland. Tillräckligt dräglig för att kunna stå för en del kostnader när familjen kom och hälsade på (t.ex. hyrbil och en del mat). Förväntade mig aldrig att bli betalad för där. Kunde gott och väl göra det själv utan att det gjorde ont. Försökte istället ge tillbaka för tidigare små lån vid enstaka tillfällen.

Återvände till Sverige. Höll mig ekonomiskt flytande efter bästa förmåga. Konstaterade att arbetsmarknaden förändrats, att jag själv förändrats. Tog efter många svårigheter att hitta ett beständigt jobb beslutet att hitta en utbildning. Även det ett sätt att hålla sig ekonomiskt flytande. Något som höll och fungerade bra fram till för ett år sedan.

Det höll ett tag, men inte hela vägen.

Då, när allt rasade, fanns en familj där som själv valde att stötta och hjälpa så mycket det gick och så mycket det behövdes. Inte så att jag aldrig mer behövde göra något. Men så att jag åtminstone kunde andas och hitta vägar tillbaka till ekonomisk stabilitet och att klara mig själv. Har ännu inte nått hela vägen, men kämpar. Kämpar och slåss med allt jag har. Försöker hela tiden göra det som krävs och lite till för att fortsätta vara på rätt väg. En ständig kamp. En inte alltid så lätt kamp.

 

En kamp där det nu gör extra ont att mötas av missunnsamhet från någon som har alla förutsättningar i världen att göra så mycket mer – än ingenting.

Leave a Comment

Filed under Newyn

Bara lite stress?

Jag har

– ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

– två tentor kommande vecka.

– en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

– tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

– en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

– en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

– ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

– inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

– ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

– sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

– jag har svårt att koncentrera mig.

– lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

– en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

1 Comment

Filed under Newyn

varför tar det aldrig slut

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna  i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?

Leave a Comment

Filed under Utbildningen

spiken i kistan

Om någon för sisådär ett och ett halvt, närmare två år sedan hade tagit sig tid och förklarat för mig varför man inte ska ansöka till Ersta Sköndal Högskola överhuvudtaget hade det funnits en ganska god chans att jag hade kunnat vara relativt lycklig idag.

Visst, det finns annat i livet som idag gör mig relativt lycklig men samtidigt är det inte något som hjälper ifråga om att ta ifrån mig den stress och ångest jag upplever över att behöva ha med den där skolan att göra överhuvudtaget. Det enda det här har varit är ett slöseri med tid och resurser samt att det satt mig i en ekonomiska kris jag snart inte kan hantera alls och det tack vare att skolans administration är ett skämt.

Ett fruktansvärt tråkigt, jävla skämt är det som i det långa loppet fört med sig att tentor inte funnits att skriva när de gått att anmäla sig till och jag har studerat till dem. Något som gjort andra tentor lidande då jag utifrån rätt information från skolan kunde ha betat av de istället för att samla ihop ett omöjligt berg av examinationer att hantera. Så visst, finns säkert någon dummerjöns som tycker det är mitt eget fel. Hade jag varit administrativt ansvarig på skolan hade jag inte satt vare sig mig eller någon annan i den situationen där jag nu hamnat. Det handlar helt enkelt om dåligt testade nya datasystem, dålig information om dessa och därtill rent administrativa felaktigheter som sopas under mattan med tafatta lögner när man sedan försökt få klarhet från studievägledare och ansvariga för de kurser och den utbildning man läser.

Att den här skolan överhuvudtaget lyckats skaffa sig ett gott rykte är för mig en gåta. Har de mutat sig till det? Den myndighet som har granskat det hela har uppenbarligen inte brytt sig om att titta särdeles noga. Andra studenter jag talat med som tidigare läst vid Universitet med betydligt fler studenter och än mer uppgifter att administrera är rent chockade över hur de bemöts och hur illa det fungerar här i jämförelse.

Själv är jag mest uppgiven, uppriven, ser ingen framtid längre, har ingen motivation kvar att ens försöka ta mig igenom den här utbildningen eller ens att studera överhuvudtaget.

För några år sedan tyckte jag att privata företag var alldeles för upptagna av sitt egna vinstintresse och jag var själv inriktad på att röra mig mot framtida arbete som främst rörde sig kring människans välmående på ett eller annat sätt.

Den här upplevelsen har fått mig att helt och hållet ändra uppfattning i den frågan. Jag är inte det minsta intresserad av att ta något socialt samhällsansvar och få in en fot där myndigheter värnar om människan, för det gör de inte. Myndigheter är tvärtom värre än egenföretagare (som iaf genom sitt eget vinstintresse har ett intresse av att ev. anställda mår bra för att det är gynsamt för företaget) och den här sortens maktmissbruk när det trots allt är fråga om myndigetsutövning ger inget annat än avsmak. Istället är det bara ironiskt att skolan trycker så hårt på vikten av etik och moral i utbildningen när de samtidigt kontinuerligt visar upp påtagliga brister inom detsamma.

Så till den som överhuvudtaget funderar på att läsa något alls på skolan jag nämnt här i början säger jag bara:

TÄNK OM! Det finns garanterat bättre alternativ, vilket annat alternativ som helst är helt enkelt bättre.

Leave a Comment

Filed under Utbildningen

Jag vill flytta, helst igår.

Det finns en del saker i tillvaron som faktiskt gör mig ledsen och slutligen också förbannad. Elbolaget Fortum är en sån sak, utsugarna på intrum justitia är en annan. De två arbetar mycket nära varandra och det skulle inte förvåna mig om de satt den här sortens agerande i system. Att den senare även har ett namn som språkligen för tankarna till rättvisa får mig bara att vilja kräkas.

I början av december ramlade det in en påminnelse från Fortum i min brevlåda. En obetald faktura. Fine! Sån’t händer, även om det inte har för vana att hända med just hyra, el och bredband (märks vad som prioriteras?). Dock visar det sig att jag inte fått den originalfakturan jag då fick påminnelse på och även att förfallodatumet var en vecka innan jag överhuvudtaget skulle få in några pengar. Uppenbarligen sätter företag idiotiska förfallodatum för att ha en orsak att krångla ännu mer och kunna kräva ytterligare påhittade avgifter av folk. Oavsett vilket så betalades fakturan när pengar fanns att tillgå och där ungefär borde det här ha varit ur världen.

Icke!

Veckan efter det kom en inte-så-jävla-GLAD överraskning på posten i form av ett kärleksbrev från intrum justitia på (som ni säkert redan räknat ut) just den där påminnelsen, vars originalfaktura aldrig nått fram, med ytterligare hitte-på-kostnader på 160 spänn. Precis lagom till jul! Så vad händer då eftersom den där jävla fakturan faktiskt redan var betald?

Lagen säger tydligen att jag trots det måste sponsra intrum med 160 spänn för att de utfört ett onödigt jobb och vem man än pratar med så finns det varken empati, utrymme att lösa något på ett bra sätt eller något som helst vänligt tillmötesgående. Varför kallar de det överhuvudtaget för kundtjänst?

Så vad är det för jävla lagar vi har egentligen?! Att intrum sedan skickar ytterligare påminnelser med förfallodatum samma-dag-som-påminnelsen-landar-i-brevlådan gör att jag undrar om de börjat hitta på sina egna lagar. Men tack hursomhelst för jävligt ont i magen lagom till julafton och nu ytterligare en gång lagom till nyår!

Vart ska jag skicka mitt krav på ersättning för åsamkad sveda och värk i det här ärendet? Någon som vet.

Oavsett vilket bolag som sticker huvudet i sanden för att slippa kännas vid en sån typ av ersättning har det här bara resulterat i en sak utöver allt magont, illamående och olustkänslorna. Jag vill flytta. Så länge jag bor kvar här kommer jag nämligen aldrig slippa Fortum oavsett om jag väljer el från någon annan. Tydligen är det så att asgamarna “äger” ledningarna som går in i kåken jag bor i och de kommer fortsätta fakturera för att “bära fram någon annans el” i all evighet. Så länge kommer jag inte orka behöva ha med dem att göra.

Man undrar plötsligt varför Fortum ca två veckor innan påminnelsen skickade ut ett UTBETALNINGSKORT på ungefär det där beloppet som endera skulle kosta 25 eller 50 kronor att lösa in beroende på var man valde att göra det.

Ps: Ursäkta språket.

Edit:

Kan även tilläggas att handläggaren jag pratade med den 30 december 2010 kl. 16.57 då sade “Det här skulle ha varit inbetalt idag samtidigt som det på brevet från dem som jag just då hade i min hand stod senast 110106 vilket nog också säger en del om deras tidsuppfattning samt var de finner sina “ursäkter” att godtyckligt lägga på ytterligare “förseningskostnader”.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Hur rättvisemärkt är du?

Jag är inte så säker på att jag förstår det där med millimeterrättvisa. Den verkar överhuvudtaget inte hållbar och dessutom fullkomligt omöjlig att förhålla sig till.

Varför det ens fastnade i tanken hänger ihop med att en bekant som hyr en etta i andrahand just fått nys om priset och avgifterna på en till ytan dubbelt så stor trea i samma hus. Han anser att skillnaden är för liten och det därmed är orättvist och inte alls rimligt att han behöver betala det han gör (notera än en gång att det är fråga om en andrahandshyra och BR-innehavaren inte tagit mer än vad som täcker boendekostnaden för lägenheten). När det här först kom upp var min åsikt att det enda han egentligen behöver ta ställning till i det här är om han anser att summan han har fått att betala för att bo där han gör och på den ytan det är fråga om är skälig, oavsett vad resten av världens alla människor betalar för sina bostäder. Jag fick ett medhåll men med invändningen att det inte är ok om någon blir lurad i det här. Det här skulle tas upp med styrelsen, redas ut och krävas klara besked på.

http://matildahammar.blogg.se

Senaste jag hörde i ärendet var att tydliga besked hade lämnats från föreningsstyrelsen och andelstalen var det som styrde kostnaderna till de nivåer de låg på för respektive lägenhet. Resultatet av det har blivit att han letar efter ett annat boende för att det anses orättvist. Själv blir jag mest trött, förbryllad och ifrågasätter hur människan tänker. Det påtalades att jag måste se hela bilden, vilket jag tyckte att jag gjorde (bor ju själv i BR och har varit med att fördela andelstalen i ombildningen så helt borta är jag inte).

Så vart ska man dra gränsen för vad som är rättvist och inte? Den som säljer ettan tenderar att få ett högre kvadratmeterpris än den som säljer trean. Att tycka att det är orättvist eftersom den totala summan blir ungefär den samma? Tja, är det verkligen orättvist. Det är inte direkt så att man kan jämföra lägenheter rakt av ändå, även om de ligger i samma hus. Jag kan inte ens göra en millimeterrättvis med de lägenheter i mitt hus som har samma yta som min egen. Ska jag kanske skrika att det är orättvist att grannen har snyggare tapeter i sin, nyare parkett eller bättre läge i huset och därmed kommer kunna få ut mer för sin för att han dessutom väljer att sälja den vid rätt tillfälle?

Inte för att sånt spelar jättestor roll i det här. Bekantskapen ifråga äger inte ens lägenheten, utan hyr den i andrahand. Att den egentligen är för liten och det därmed är läge att leta något större skulle vara en orsak jag inte ens reagerat på. Men när det nu kokats ner till att det inte är rättvist för att trean bara har marginellt större avgift till föreningen fastän den är dubbelt så stor så börjar jag istället ifrågasätta vad som försiggår i just den där hjärnan. Tankarna går väldigt snabbt till de moralfilosofiska grunderna, Kants teorier och utilitaristernas ytterligheter men det skulle bli alldeles för långt att dra in det i det här just nu. Samtidigt känns det väldigt tydligt att det bara finns rop på millimeterrättvisa när det visar sig att andra har ett bättre utgångsläge.

Varför är det så sällan som någon som har det bättre ställt än de flesta ropar efter just den där rättvisan?

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

fem orsaker till tystnad

Det finns dagar när orden slutar flöda. Det finns tider när det inte finns något att säga. Det finns dessutom tider när det finns hur mycket som helst att säga, men orden kommer inte. Det finns stunder i de här tiderna när det inte finns någon motivation att ens leta efter dem. Här är några orsaker till varför just nu är just så..

– CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

– mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

– ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

– den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

– motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.

8 Comments

Filed under Allmänt

ett dött får att begrava

Äntligen!

Om någon hade talat om för mig, då jag rasade över det här i januari, att de fasta kostnaderna som jag skulle tvingas betala om jag övergav Tele2 i förtid skulle uppgå till hela 273:- hade jag kanske tänkt att det vore dumt och lika bra att vänta ut tiden. Samtidigt var det så väldigt många som sa att det var bättre att vänta till nya iPhone skulle släppas i slutet på sommaren. Inte för att jag nödvändigtvis vill ha nyaste iPhone med allt krångel som ingen ännu upptäckt, men fine(!) det hör visst till människans natur att förutsätta att alla vill ha samma sak.

Hade någon å andra sidan talat om för mig att jag skulle betala ytterligare drygt 3300:- till Tele2 innan jag gjort mig av med skiten hade jag gladeligen tagit det första alternativet. Idioter som påstår att Tele2 är billigast och slår ALLT är idioter som överhuvudtaget inte lyssnar på vad för behov användaren har, många av dem jobbar dessutom på Tele2’s kundtjänst.

Jag ringde redan förra sommaren för att se när jag kunde avsluta abonnemanget/flytta numret till en mer passande operatör och blev därmed påprackad något som skulle vara bättre än det jag hade, men nu med facit i hand har visat sig kosta det dubbla mot det jag försökte göra mig av med.Att Tele2 dessutom har tjänster att erbjuda (tilläggstjänster som man enligt deras egen information kan koppla till/från med en månads varsel) och sedan vägrar gå med på att lägga till dem på ens befintliga abonnemang är enbart DÅLIG SERVICE och rent hyckleri. Men det är givetvis så som telefonförsäljaren nere i centrum sa “Varför ska de vilja erbjuda något som är bättre för dig? Du är en av de personer de tjänar pengar på.” och givetvis har han rätt. Tele2 skulle aldrig kunna “flasha” med att vara “billigast” och annat som låter bra om de inte drog in de pengarna någon annanstans – d.v.s. mjölkade befintliga kunder vars behov de inte har något intresse att möta då de tjänar bra på att låta bli.

Så nu, 5260:- (totalt lär det ha landat på 5600:- innan allt är över) fattigare (vilket jag kunde spenderat bättre, på en trevligare operatör, på en bättre telefon, på något annat) hälsar jag nu min nya operatör välkommen och betalar gladeligen den fastna kostnaden för hastigheten då ingen annan på marknaden har förstått vad FRI SURF borde innebära. Man kan också se det som en operatör som förstår att möta ett kundbehov, snarare än att erbjuda en “bra deal” som inte alls passar abonnenten enbart för att de inte ska byta. Dessutom kommer detta belönas med en ny spännande telefon, och faktiskt inte en iPhone4.

Att pojkvännen fått ett liknande uppvaknande (med Tele2’s generösa kostnader) bara över en helg och förhoppningsvis också ber operatören fara å flyga är inte mer än rätt. Det svarta fåret har verkligen förtjänat sin plats i listan över saker jag ALDRIG någonsin kommer att rekommendera till någon, tillsammans med bl.a. Trygg Hansa vilket i sig är en helt annan historia.

2 Comments

Filed under Allmänt

Idag ska jag leva farligt!

Inte så att jag tänker hoppa ut från en balkong på åttonde våningen, åka inlines efter en lastbil eller ens naken åka snowboard nerför ett grustag. Någon (troligtvis min kära mor) har välsignat mitt konto och trots lönehelg och den tillhörande trängseln tänker jag bege mig ut och göra det jag hatar mest. Shoppa!

Målet är att komma hem med ett par jeans. Ett par som sitter snyggt och är i rätt längd. Det är snart fem år sedan jag köpte jeans senast. Knappast så att jag  använder jeans längre, helt enkelt för att jag inte har några. Har  ett ynka par kvar som jag möjligen kan ha, men de är så trånga att de ger mig skavsår över höftbenen. Så nu är det sannerligen på tiden! Skräcken börjar redan komma krypande.

Inte bara så att shopping är det värsta som finns, därutöver är trängsel ännu ett fenomen jag rakt igenom hatar. Köa, trängas med folk och att dessutom i slutändan behöva betala pengar för det. Kombinationen är oslagbart fruktansvärd! Tanken på att föda barn känns plötsligt som en dans på rosor i jämförelse. Börjar redan nu fundera på om det här inte är mer tortyr än äventyr trots allt.

Nåväl, jag kommer inte behöva ta mig igenom det ensam. Det finns någon att hålla i handen. Det finns någon som inte kommer begripa varför jag ger upp, bryter ihop och kommer börja gråta mitt i alltihop. Men det gör inget. Det räcker att han finns där. Det är tillräckligt för att jag ska kunna se den här självvalda tortyren som en enklare mer avancerad form av terapi.

Så, önska mig lycka till!

4 Comments

Filed under Köpångest