Nyligen mötte jag honom. Mannen jag bytt en del ord med på nätet. Mannen som i text, till viss del, fängslat mig. Mannen som trots våra olikheter i livsstil och umgänge delar mina tankar om mycket, då främst önskan om framtidens form.

En och annan bagatell höll på att resultera i att vi aldrig skulle komma att träffas. Men då jag anser att bagateller är det man verkligen ska se förbi för att istället fokusera på det som känns viktigt i ens liv såg jag till att åtminstone få träffa honom. För mig var det viktigt. Jag behövde få sätta en verklig person på identiteten jag lärt känna. Jag behövde få se hela bilden istället för att låta mina vildaste fantasier skapa en egen som ingen levande människa på något vis kan leva upp till i verkligheten.

Vi sågs i all enkelhet. En liten promenad, lugna gator, varvade tystnad med några få ord om ditten och datten. Några små frågor om vad som hänt sedan vi sist talades vid och hur det såg ut framöver. När jag berättade att jag blivit antagen till en tre år lång utbildning på heltid och att jag avsåg att fullfölja den såg jag framför mig, även om det bara var något han tänkte, hur han mentalt strök mig från sin lista över någon att möjligen skapa en framtid med.

Orsak? Mannen är några år äldre än jag, lever som en ungdom fortfarande, vill slå sig till ro och bli pappa. Det är något som framgått samtidigt som jag ibland i tysthet undrat om han verkligen är redo för det. Den tydligaste känslan var att 3 års ytterligare väntan på föräldrarskap inte ingick i hans plan, att den säkert kan ta honom lika lång tid till att hitta rätt och komma till skott må så vara. Jag är inte ens säker på att han kommer vänta till det att han har hittat rätt.

För min egen del är det inte ens svårt. Visst drömmer jag om familj, gränslös kärlek, barn som är lika odrägliga som jag själv var (nej då, jag var en ängel hela tiden) och den där tråkiga vardagen som de flesta suckar över. Men nyckelordet i mina drömmar är kärlek, vilket i sig är farligt och något man kan stirra sig blind på. För visst är det lätt att man blir så kär i kärleken att man väljer att inte se efter så noga vem man applicerar den på? Jag har lyckats, men jag har också lyckats vakna tidigt nog för att kunna lämna det. Det är så mycket lättare att vara efterklok.

Så visst hoppas jag att jag någon gång möter någon som blir lika förtrollad och fängslad av mig som jag blir av honom. Sen, när vi fastnat i varandras nät så kanske det kan vara så väl att resten av drömmen också får liv.

Jag hoppas också att det egentligen är så den här mannen också resonerar innerst inne. För om det bara är konceptet han söker och vill åt är jag inte säker på om vare sig han eller övriga som kommer ingå i det kommer att bli lyckliga. För hans egen lyckas skull önskar jag att han vore mindre fartblind. Jag hade lust att fråga honom; “Hur tänkte du hitta kvinnan du älskar, när du inte ens ser på henne utan bara kollar om hon passar in i mallen?”