Tag Archives: drömmar

Tänk om det skulle gå vägen

Det pirrar! Inombords har jag svårt att sitta still, ändå sitter jag så still det bara går för att inte visa något. Jag vill så gärna att det här ska gå vägen. Sjukt nervös. Det pirrar. Det spritter. Jag vill så gärna hoppas. Samtidigt har jag strama tyglar på mitt hopp, jag vill inte bädda för en sjukt stor besvikelse. Men ändå.. tänk OM!

Väntan på besked kommer bli jobbig och obehagligt lång. Hur mycket ska man våga hoppas. Hur mycket ska man börja inse att det nog inte gick vägen redan nu för att inte slå sig hårt när beskedet blir ett Nej. Eller fy, nu var jag redan där! Inte NÄR beskedet blir ett Nej givetvis, utan OM beskedet blir ett Nej.

Eller kanske när ändå, för inte ska man väl våga tänka i termer av “om”. För tänk om det skulle gå vägen, tänk om det skulle kunna bli så bra som jag hoppas, önskar och vill. Har hoppats, önskat och velat så oerhört länge. Men så var det det där med att det lika gärna kan sluta med ett Nej, en massa hopp i onödan.

 

Det här kommer bli en lång väntan..

Lika bra att sysselsätta sig med annat från och med nu och fram tills besked kommer. Hur ska jag annars stå ut med mig själv?

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Jag bygger luftslott.

Det finns alltid en risk för stora besvikelser när man bygger enorma luftslott kring sina förhoppningar. Förhoppningarna som sedan aldrig får utrymme att växa till sig i verkligheten. Stora besvikelser när man någonstans inser att det man hoppades på aldrig kommer att hända. När man märker att det inte finns där framför en bara för att man så väldigt gärna vill.

Klart man blir besviken. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt kan man bli så mycket mer än så. Att ta sig förbi besvikelsen är nästa steg. Att inse vem som har ansvaret att förändra luftslotten, att förverkliga dem. När insikten väl slår en, då är det plötsligt inte så farligt att bygga luftslott. Med insikten att det är jag själv som beslutar och agerar för att förverkliga mina drömmar är det lättare att drömma, att bygga luftslott. Istället för att bädda för en besvikelse blir de en behaglig form av framtidsplanering.

Så visst bygger jag luftslott. Sen är det MITT ansvar att se till att fylla dem med materia, så att de inte förblir luft.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

här i tystnaden vilar orden

När huvudet borde vara fullt av tentasvar, årtal, beskrivningar av definitioner är det ganska givet att man trasslar in sig i andra tankar.

Essa skriver om drömmen som tog slut och än mer om vad hon vill i sitt liv.  Jag skulle kunna skriva något liknande, åtminstone när det gäller vad jag vill. Men just nu kanske jag inte borde skriva något alls utan istället bara fortsätta kämpa i tysthet. Här om någonstans är min tysthet. Det ekar så tyst att jag med lätthet ser varför jag inte riktigt drömmer längre. Varför jag inte yttrar något av den där innersta hjärtskärande drömmen. Det är som inte riktigt lönt.

Det står liksom redan klart att jag inte riktigt förtjänar det. Det enda som inte är solklart är varför. Hur jag kommer ur det vet jag inte heller. Gemenskap är inget man kan bygga upp ensam.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Dumma lilla krumelur, jag vill visst bliva stur

Den röda stadsbussen rullade förbi och visade stolt upp sin senaste annons. Det var julbord.nu som ville uppmana stadens medborgare om att det snart är dags. En påminnelse om att det är dags för traditionen kring den stundande årstiden. Det finns säkert många som suckar, stönar och ojar sig över att de ska behöva ägna tid åt ett julbord i år också när det redan är så mycket stress med allt annat. Det finns säkert de som tycker allt sånt är en plåga, som är så inne i karusellen att de inte har en tanke på att den inte är ämnad åt alla. Själv dog jag en smula. För mig är den där annonsen något helt annat.

Det är en påminnelse om vad jag inte är, vilka traditioner jag inte får ta del av och hur jag inte alls hör hemma i den världen. Så känns det nämligen. Det talas ofta om utanförskap hit och utanförskap dit och för det mesta avses minoritetsgrupper, räknade människor på arbetsförmedlingen och andra statistiska grupper som inte riktigt passar in i samhällets vardagsmall. Jag finns inte ens med i den statistiken, vilket känns sådär. Jag tror å andra sidan inte det hade känts påtagligt bättre att finnas med där. Det är trots allt inte i utanförskap jag vill finnas, oavsett om det är fråga om ett statistiskt registrerat utanförskap eller inte.

Det kanske låter tråkigt, oattraktivt och på alla sätt grått, men jag drömmer om vuxenvärldens grå vardag de flesta av mina vakna dagar. Delaktigheten som jag inbillar mig finns i julbord, påskfirande, nyårsfester, kräftskivor och alla de högtider och små traditioner som ger människor ett litet avbrott i den annars grå, monotona vardagen. I dagsläget märker jag inte av de där högtiderna längre.

Jag minns inte när jag senast julpyntade. Jag minns inte när jag senast tog mig an något traditionsbundet kring påsk som ens börjar likna det som fanns när jag var barn. Jag minns inte när jag senast jag firade nyår i något annat än mysbyxor eller annan ouppklädd vardagsdräkt, som om det vore vilken dag som helst. Åren verkar gå ändå men inget av det där som normalt sett gör små avtryck i minnet finns där, vilket gör att jag t.o.m. blandar ihop händelser och årtal.

I övrigt längtar jag efter vuxenvärlden, hur konstigt det än låter och kan tyckas. Ungdomshysterin och vägran att bli vuxen står mig upp i halsen och är varken attraktiv eller lockande, snarare omöjlig att ta sig ur. Själv bor jag i en etta, vilket i sig inte känns som ett fullvärdigt hem utan snarare en ungdomsbostad i väntan på något värdigt, något vuxet, något som bättre lämpar sig för en 30-åring. Jag håller på att ledsna på det här livet, på att ha fastnat i ett ungdomsstadie jag sedan länge borde ha passerat.

Det är t.o.m. så att jag önskar jag hade grått hår och fler rynkor så att jag slipper att eventuella arbetsgivare ifrågasätter min kunskap, mina erfarenheter och min kompetens enkom för att jag “ser ung och oerfaren ut”. Det är tydligen bara jag som under mitt liv haft en negativ erfarenhets- och löneutveckling, vilket var huvudorsaken till att jag gav upp och började läsa in mitt oavslutade gymnasiebetyg. För er där ute som inte har förstått det redan; Det är sånt här som dödar livsgnistan. Det är ledsamt att alltid bli ifrågasatt, att ständigt vara i strid med sin omvärld, eller som det så många gånger känns – motvärld. Så ja, det händer att jag går sönder en smula när jag i undantagsfall träffar er där ute och får höra om era stressiga liv, den jobbiga vardagen och allt ni önskar er en paus ifrån. Det händer, samtidigt som jag gläds över att ni har allt det där och stundom förhoppningsvis kommer ihåg att stanna upp och uppskatta det, att jag blir avundsjuk.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

jag vet när jag gjort fel

Det finns en blomma jag älskar över allt annat. En stark, envis och vild varelse som jag i tysthet svor att skydda redan innan hon föddes. Kanske är det därför jag skäms så oerhört över att inte ha funnits där, inte haft möjlighet att skydda henne så som jag velat eftersom jag ständigt slagits och kämpat för min egen överlevnad. Någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte kan skydda någon annan om jag inte överlever själv.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

Leave a Comment

Filed under Familjeliv

hur tvingar man sig att fortsätta andas

Kan man kalla det kris? Den där stunden i livet när man ser alla sina önskningar, förhoppningar om livet och framtiden smulas sönder och försvinna iväg med sommarbrisarna. För inte har det väl undgått någon att jag länge drömt om en alldeles egen familj, önskat möta någon att skapa den med. Inte har det väl varit svårt att läsa sig till att jag hoppas på att få uppleva tryggheten jag vet finns, men som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.

2 Comments

Filed under Barnlösheten

det händer

Det händer att jag önskar mig en saga. Ett sånt där liv som man bara kan drömma om, där perfektion är så till den milda grad perfekt att man antagligen skulle tröttna på det inom kort. Det händer. Så händer det att jag lika snabbt tröttnar på just den sortens önskan och inser vad jag faktiskt önskar mig mest;

En väl fungerande vardag. Precis just en sådan där skärva av livets stora glasbord som de flesta verkar ha.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

inte så självklart

Just nu gör livet en smula ont igen.

59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.

Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.

Varför?

Hur kan jag säga så?

Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.

Så varför händer det inte?

Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!

Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.

Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.

3 Comments

Filed under Barnlösheten

när är det dags?

För mestuffingar som jag, som vill våga låta livet ha sin gång och låta saker och ting också få ha sin gång och hända när de väl händer och sker men samtidigt inte vill riskera att äventyra det som är bra, är det lätt att bli rädd. Just nu är jag livrädd, men det lutar mer och mer åt en uppgivenhet. Det är nämligen så svårt att veta när tiden är rätt, när man vågar låta livet hända – precis som det är. Dock verkar det inte vara nu heller, inte ens i det lilla formatet.

Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser, Barnlösheten

idag söker jag inspiration

Jag hade tänkt baka. Planerade det redan i onsdags och bestämde mig för att helgen var bättre. När jag nu ser köksbänken och kaoset en morgontrött, stressad artonåring lämnat efter sig faller hela idén platt. Det är inte inspirerande att skapa i oreda. Inte ett dugg.

Jag söker inspiration.

En timmes trillande runt på internet sneglandes på hus till salu runt om i länet sätter fart på drömmarna. Drömmar är ett ljuvligt förstadie till inspiration. Vackra hemma, en del mindre vackra hem, men rakt igenom tänkbara hem med stora öppna kök, utan disk och oreda. Den där sortens kök man vill ha framför sig. Där man kan inspireras att slänga ihop en lyxig middag, en färgsprakande lunch eller varför inte en mustig morotskaka.

Så istället för att trängas med disken här ute, disk som jag varken varit delaktig i att skapa eller har något ansvar att ta hand om, och baka den där förbaskade morotskakan jag sett fram emot sedan jag bakade scones här förra söndagen.

På samma sätt satt jag tidigare och bläddrade på Adlibris samtidigt som jag drömde om mitt eget bibliotek i det där huset som jag ännu inte har, men kan tänka mig att bo i om några år.

Rummet med hyllor från golv till tak, den storra murriga mattan, den stora sköna fåtöljen, det lilla runda bordet och läslampan. I ett hörn av alla dessa hyllor finns dessutom en sektion avsedd för mina alster.

De verk jag själv någon dag kommer att ha skrivit. De berättelser jag till sist lyckas sätta ord på och förmedla till världen omkring mig. Det där som jag just nu inte kan göra. Så innan dess kommer det ha gått många år.Nu saknar jag inspirationen att skriva, att känna att jag har något så omfattande att berätta.

Kanske dyker den upp en vacker, regnig dag när jag minst anar det.

Fram till dess är det skönt att drömma. Söka inspiration i den inre värld man alltid bär med sig. I de dimensioner de flesta verkar vifta bort i sin stressade jakt på lycka, välfärd och att passa in i verkligheten omkring oss.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag