Korten på bordet.

Jag visste att jag borde ha låtit bli.

Jag visste redan innan jag tänkt klart tanken att det var en dum idé.

Jag måste helt enkelt lära mig att lyssna på den tanken oftare. Inte bara lyssna, utan även agera efter den. Låta bli när den säger åt mig att låta bli istället för att ge efter för känslan som impulsivt manar mig framåt – utan eftertanke. Hinna trycka på mitt inre nödstopp!

Nu är det hursomhelst gjort.

Det finns ingen återvändo. Jag kan fövisso försöka bortförklara, hitta ursäkter till varför och liknande, men det förändrar ingenting av det som redan hänt. Det som är nu är. Det går inte att göra det ogjort.

Istället får jag leva med att jag nu vet varför en del saker är som de är, saker jag känt av men inte kunnat sätta fingret på tidigare.

Det enda som återstår är att åtgärda dem. Inget jag ser fram emot alls, men nu måste det göras.

 Det är det här jag måste sluta med helt enkelt..

att inte vara alls

När jag inte når fram.

När varje ord som kommer ur min mun tas emot av mottagaren som om jag just utdelat ett knytnävslag i ansiktet.

När jag blir kritiserad över det jag säger.

När det enda jag kan göra för att inte missförstås och ofrivilligt skada någon är att vara tyst.

När min tystnad kritiseras och ges innebörder den inte själv håller.

När jag anses göra fel oavsett vad jag säger, inte säger, gör, inte gör.

När det enda jag har kvar är ett tvång att agera utifrån andras mallar på förväntade reaktioner i olika sammanhang.

När det är så.

Då vill jag helst av allt bara försvinna. Sluta existera så att jag med alla säkerhet inte kan förstöra någon annans liv, ens av misstag.

Ne omittas solum ambulantem

“Glöm ej den som vandrar ensam”

Vilket är ungefär det enda omvärlden gör.

Jag sover inte längre. Kroppen domnar bort ibland och kräver sitt. Det får den inte. Möjligen får den någon udda timme, tills jag har återhämtat mig tillräckligt för att bekämpa den igen.

Tre kilo har försvunnit sedan vi återvände från Gotland. Eller snarare åttio kilo i runda slängar har försvunnit, men bara tre av dem var det jag bar på min kropp.

Jag fixar inte den egoistiska synen på livet som genomsyrar Stockholm och människorna som bor här. Förvisso stannar det inte här men det finns en gråzon ju längre härifrån man lyckas ta sig.

Antagligen är det därför jag vandrar ensam.

Inte för att jag inte är tillräckligt egoistisk, utan för att alla andra är det.

Varför ens bry sig, ingen annan gör det uppenbarligen.

Jag gillar’t inte…

Så enkelt är det bara. Behöver dessutom spy ur mig det här för att slippa gå runt och få ont i magen av det resten av våren och sommaren. Jag gillar inte när det görs en deal, den inte hålls och den som brutit den får fortsätta med sitt och ges möjlighet att lova mer saker hen ändå inte har för avsikt att hålla.

Man kan säkert kalla mig elak då jag säger att de senaste tillskotten på löfteslistan inte kommer hållas men jag har åtminstone något att basera det på. Ytterst lite, faktiskt ingenting, tyder på att det kommer bli så.

Att sedan de begynnande incitamenten för en fortsatt deal helt och hållet raderats gör faktiskt ingenting bättre, snarare tvärtom. Det skickar bara vidare signaler till den som inte håller avtalen att det här kan hen säkert komma undan med fler gånger. Vilket också kommer leda till ett agerande som redan nu går att förutse.

Hade hen haft någon som helst avsikt att lösa sin situation hade det inte alls varit så svårt att inget kunde ha gjorts de senaste drygt tre månaderna. Det här gick att få fram på mindre än 5 minuter:

Jagvillhabostad.nu

Andrahand.se

Bostaddirekt.se (en tjänst jag dessutom vet fungerar bra sedan tidigare)

Sen går det givetvis att ta sig en egen tour på google och se vad mer Stockholm har att erbjuda. Något som hade fungerat minst lika bra i samband med att det skulle ha gjorts för tre månader sen som det kommer fungera bra nu.

Några saker är åtminstone tydliga för mig. “Kommer troligen inte vara här så mycket i sommar” är INTE samma sak som kommer inte vara här något i sommar. Inte lönt att leta nu eftersom hen inte vet var hen ska vara i höst är mer skitsnack än något annat. Att det kom upp nu p.g.a. att relationsslut som åter igen visar sig inte vara så värst slut när OK om fortsatt boende landat, är enligt all moral jag läst bara respektlöst. Kommer ha flyttat ut i samband med höstterminen men vet inte vart beroende på vad det blir, kan lika gärna betyda blir kvar här och “börjar leta då” (antagligen på samma sätt som det letats nu). Löften baserade på tidigare icke-infriade löften är faktiskt inga löften att ta på något större allvar.

Varför det här stör mig? Det drabbar mitt privatliv. Det komplicerar min tillvaro, min möjlighet till närhet och intimt umgänge med kärleken. Det äter upp och rakt av förstör förälskelseperioden som man aldrig riktigt kan få tillbaka.

Behöver jag fler orsaker till att inte gilla läget?