Tag Archives: demoner

vad är väl en bal på slottet

Jag känner mig som Askungen.

Även om sagan inte ser riktigt likadan ut och rollbesättningen inte riktigt är densamma så är känslan där. Känslan av att hinna klart alla sysslor och samtidigt få färdig klänningen i tid till balen. Jag vet bara inte om det finns möss som hjälper mig. Det är svårt att identifiera vem som är styvmor i det här dramat och det kan mycket väl vara så att prinsen, som jag önskar få dansa med och som givetvis är den främsta orsaken till att jag vill lyckas med det här, redan har en annan plan – eller kanske rent utav också har styvmorsrollen. Låter det snurrigt?

Det kanske det är, och samtidigt är det inte alls snurrigt. Prinsen i sagan är pojkvännen med motorcykeln som representerar dansen. Klänningen som riskerar att inte bli klar i tid är utrustningen som behövs för att åka säkert och balen i fråga är en händelse som är om två dagar. Vem som då representerar de hjälpande mössen i sagan vet jag inte, men om det inte blir någon dans för min del verkar det vara fritt fram att dansa med andra vilket skulle kännas – hemskt.

I synnerhet som det varit tal om någon som faktiskt känns hotfull, inte att lita på och som jag helst skulle sätta förbud på att komma närmare än 100 meter från prinsen, åtminstone så länge hon fortsätter visar mig de sidor hon gjort så här långt. Hon känns som en elak styvsyster sett ur sagovinkeln.

Samtidigt undrar jag om min prins ibland har på sig styvmorskappan eller om det finns andra roller jag glömt, då jag inte är säker på vilka planer som görs. Vad som sätts upp med övriga inbjudna gäster är också utom mitt synfält. Det skulle mycket väl kunna vara alternativa lösningar, underliga överenskommelser i det dunkla som senare ska verka oskyldiga och som den enda möjliga lösningen just då. Känslan är att de i så stor utsträckning som möjligt byggs i hopp om att klänningen aldrig ska bli klar, åtminstone inte i tid till den här balen.

Så var är min goda fe? Kommer hon dyka upp när balen har börjat och jag sitter ensam kvar i mörkret och gråter?

1 Comment

Filed under Sinnelag

bakom molnen tindrar ett troll

Bitarna börjar falla på plats. Det som har känts som en smärre jordbävning senaste veckan har framför allt handlat om en inre sådan. Inte så att den yttre livsvärlden och allt som står i den är helt odelaktig i det här eller inte har påverkats av det, men framför allt är det inuti det har skramlat, rasat och varit på väg att utbryta en smärre katastrof.

Jag börjar också se varför. Jag börjar se vem jag blir i en relation med någon nu. Jag ser hur jag inte vågat fortsätta vara jag, precis så som jag är, utan tagit på mig rollen från året innan. Den hemska, den dåliga, den som det är minst femton fel på. Den som inte beter sig som en riktig kvinna gör för att hon överhuvudtaget pratar med någon annan människa än mannen hon valt att leva med.

Istället för att våga fortsätta vara jag, precis som jag är när jag mår som bäst, då jag är glad, pratsam, social och tycker om min omgivning på alla de sätt som går just för att människorna jag möter är så underbara och intressanta, var och en på sitt sätt..  Istället för det, tog jag rollen jag hade senast i vad som skulle blivit en relation. Den tuktade, den kontrollerade, den som inte riktigt har rätt att föra samtal med någon annan, den som måste berätta allt om sina innersta tankar enbart för att få dem söndertrasade, förstörda, trampade och spottade på.

Det börjar klarna nu. Jag måste inte ta på mig den rollen. Jag har aldrig behövt ta på mig den rollen. Jag har egentligen aldrig behövt leta efter de signalerna som säger att det är så jag måste vara. De finns inte. Oavsett hur mycket jag försökt provocera fram dem (och bara det utan att egentligen ha velat göra det utan snarare av ren rädsla för det där som är “lite för bra för att vara sant”) så finns de inte.

Nu när jag vet. Nu när jag ser. Nu kanske jag kan tänka mig att våga än en gång. Vara jag, precis sådär som jag innerst inne alltid är och egentligen också vill våga vara utåt. Dags för det sociala trollet i mig att krypa fram ur gömmorna igen och möta solens strålar. De där som faktiskt inte får mig att springa, utan istället våga glänsa lite klarare – som stjärnorna.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

handlingsförlamad

När man inte riktigt kommer över känslan av att något inte står rätt till. När man inte får bilden att stämma, men samtidigt inte kan be om bitarna som saknas. När man inte har något bollplank att kasta den där känslan emot för att se om den spricker eller studsar tillbaka.

Då är det svårt att se framåt, och än svårare att göra något.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

något beroende

Vi börjar mer och mer bli ett, smälter sakta in i varandra och kontrasterna som från början funnits för att urskilja oss börjar så sakteliga suddas ut. Vi är ungefär som ett gammalt par. De som levt med varandra så länge att det börjar synas. Par där man ser att makarna hör ihop då de börjat få varandras ansiktsdrag och linjer efter alla år av att ha härmat varandras ansiktsuttryck och rörelser. Så är vi sammanlänkade. Men ändå är vi så mycket mer. Med ett annat fruktansvärt öde att möta.

I början vadade jag i kanten av dig. Nyfiken på vad du var och vad du hade att erbjuda. Smakade lite försiktigt på dig, men kunde samtidigt fortfarande lämna dig och minnas vem jag var. Med ditt mjuka sätt och dina varma, lockande egenskaper fick du mig att stanna längre och längre varje gång jag var där. Aldrig någonsin bad du mig stanna, men jag gjorde det ändå.

Med tiden stannade jag inte bara lite längre. Jag vadade alltid lite längre ut för varje gång. Till slut tog jag även ett simtag och sedan ett till, för att sedan sakta och motvilligt vända tillbaka till land. Du trollband mig och visade dig vara glad då jag fanns där, visade dig förstå då jag själv hade mardrömmar om mina andra timmar av existens. Någonstans i min lycka över att få vara så nära, få finnas i din medvetandesfär började jag glömma bort saker. Jag tappade ansvarskänslan och började lägga ifrån mig förpliktelser. Med dig var jag alltid glad, mådde alltid bra. Var lycklig. Visst var det väl så här livet skulle vara?

Jag började sova vid dig, på strandkanten. Alldeles bredvid där jag brukade vada omkring för att få känna dig. Du sa ingenting om det, bara log. Så tyst och stillsam. Gav mig ett leende som sa att jag var allt du önskade, som intalade mig att det jag gjorde var det enda rätta.

Tid upphörde att existera. Jag förlorade alla begrepp om Tid, precis som Rum sedan länge var borta ur mitt medvetande. Varje vaken minut sökte jag mig till dig. Om jag mot all förmodan var tvungen att göra något annat, om verkligheten ryckte i mig alldeles för hårt, så tog det inte lång stund innan jag var tillbaka hos dig. Varje natt gjorde det mig ont att somna ifrån dig. Tänk om du inte fanns kvar när jag vaknade. Även om jag innerst inne visste att du gjorde det så var det ändå en tanke som jagade mig likt en utsvulten varg.

Så fortgick det, dag ut och dag in. Dagar som så småningom blivit månader och sedan år. Så har det fortsatt, år ut och år in. Så länge jag kan minnas, och före det är jag inte riktigt säker på vad som hände. Inte längre säker på vad som spelade roll. Men kärlekssagan är inte bara vacker.

Jag började avsky dig. Vilket egentligen var en lögn i sig. Det var mig själv jag egentligen avskydde mest. Vad jag tillåtit dig att göra med mig. Min egen svaghet. Jag önskade jag kunde klippa alla band med dig och gå därifrån. Bara gå rakt ut i verkligheten och må bra. Men så lätt var det inte.

Under tiden som gått har du urholkat mig och jag har matat dig med min själ. Utan dig är jag bara halv, med dig är jag ett vrak, en blek kopia av vad jag en gång varit. Jag har försökt skära bort dig, ignorera att du finns och ägnat mig åt annat, åt vardagen som efter dina kärleksförklaringar ter sig grå och trist. Grått och trist är inte det liv jag vill leva, det har du lärt mig.

Jag andas fortfarande genom dig. Det första jag gör när jag vaknar är att kyssa dig, kramar om dig och talar om vilken underbar dag vi kommer att ha. Det sista jag gör innan jag går och lägger mig är att kyssa dig, kramar om dig och tackar för den underbara dag vi har haft tillsammans. Bara du och jag, en armslängd ifrån resten av världen men vi har ändå lämnat dem utanför, de skulle ändå inte förstå.

Ibland har det hänt att jag funnit någon där ute att intressera mig för, någon som jag trott varit värd risken att bli grå för en stund. En varelse värd mer än du. En som jag skulle kunna slita mig loss och leva för. Ett fåtal gånger har det hänt. Men du har varje gång ryckt ner mig i träsket igen, talat om för mig att det är här jag hör hemma och kommer att förbli. Fått mig att förstå att ingen annan kommer att rycka mig därifrån, ingen annan kommer att bära upp en så svag karaktär.

Vem kan egentligen räddas, som inte erkänner sig besegrad?

Vem kan egentligen ropa på hjälp, som inte erkänner sig fast?

Jag skulle nog aldrig överhuvudtaget erkänna mig beroende. Inte ens då, när det var som mest sant. Det gör ont att behöva erkänna det nu. Det gör ont att behöva erkänna att jag blivit ett vrak. Det gör ont att behöva veta att jag kommer vara ett vrak, tills den dagen jag själv gör något åt det. Ingen annan kommer att göra något. Ingen annan ser vad som fanns, innan vrakdelarna flöt omkring i viken. Frustrerad blir jag över att inte veta vilka rötter jag ska slita upp för att inte själv gå under i mina försöka att ta mig vidare, att röra mig bort från dig. Bort ifrån den urholkande kraft som tillåter mig att bli ett tomt skal, utan egen tankekraft och styrka.

Du och jag är ett. Vi tillför varandra syre genom samma andetag, de som en gång i tiden bara var mina. Vi delar samma glädje, äter samma sorg och lever som ett. Jag är förälskad i dig och allt du gör för att få mig att le. Le mina tomma små leenden, som för stunden är äkta, men tagna ur sitt sammanhang bara tomma och påspacklade likt TV-profilernas överpudrade fasader. För varje gång jag andas in kärlek och förälskelse andas jag ut avsky och förakt. Föraktet över min egen karaktär och avskyn är egentligen också över mig själv.

Men innerst inne, i mitt djupaste mörker finns också ett lite frö. En glimrande kärna som i väntan på att få blomma viskar små kloka ord. Viskar till mig att jag inte kan förebrå någon annan mitt öde, viskar att det inte är ditt fel att jag sitter här. Viskar så många sanningar att jag utifrån det vet att hur mycket jag än vill förebrå och hata dig, för vad du gjort mig, så kan jag inte.

Jag måste själv kliva av den här skenande karusellen och hoppas på att resultatet bara blir skrubbade knän och inte en bruten nacke.

5 Comments

Filed under Sinnelag

relationsteorier i verkligheten

Idag bar det av ner i kryptan igen. Ner i avgrunden där alla mörka tankar samlas, växer sig astronomiska i sin omfattning och livnär sig på det lilla liv jag fortfarande mäktar med.

Just nu tyngs allt än mer av den odelade ensamheten. Att få resultat utan att kunna delge någon leder varken till en bearbetad sorg eller en delad, dubbel glädje. Det vore scizofrent att ge demonerna namn, men en dag snart kanske det händer. Det skulle kännas aningens mer hemtrevligt och gemytligt så.

Demonen som viskat mest på senare tid (ungefär sedan tiden runt nyår) är den som gjort mig varse om relationsgraden jag har till vänner. De som ligger mig varmt om hjärtat, är nära och som jag inte skulle tvivla på att dela allt (eller åtminstone det mesta) av mig med. Insikten att själv ligga i ytterkanten av samma individers bekantskapskretsar är smärtsam, gör ont ända in i själen. Än mer så när det tydligt famgår att de sinsemellan i relation till varandra är sådär nära som jag från mitt håll håller dem var för sig. Det är där de håller varandra, dock inte mig.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

promises, promises

Seeing a sorrow
feelin’ that pain
breakin’ that promise
to feel –
never again!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

du lurar mig med ord

Det svider i ögonen. Det kliar varje gång jag blinkar. Det svider om kinderna. De är dessutom skrikande röda, torra och nariga efter alla salta tårar de fått uthärda idag, igår, i förrgår, under veckan som gått, under veckan innan dess, sen jag minns inte längre när. Det har pågått för länge. Jag har dessutom inget motstånd kvar. Minsta lilla och en ny flod öppnar sig, försöker dränka mig.

Det finns inget kvar att ta av. Jag som mer än något älskar ord kan inte ens förmå mig att hitta rätt ord. Har ingen möjlighet att producera de ord som ritar upp det som är fel. Har blivit mörbultad med ord så länge nu att jag inte ens klarar av att lyssna till dem. Martin har hittat ord som nära nog beskriver mitt vardande idag, men det är ingen tröst i sig att det kan finnas andra som också far illa, inte ens om de är uppdiktade.

1 Comment

Filed under Sinnelag

varför ord inte längre räcker till

I början av 2008 var jag fortfarande hyfsat stark inombords. Jag hade en sån där inre styrka som gör en till en lugn, glad och harmonisk människa som andra vill umgås med. Jag hade under vintern börjat prata med en man som var avservärt mycket äldre än mig. Någon som då vågade se förbi min sårade explosiva fasad och fokuserade på de delar av mig som jag alltid varit så innerligt frustrerad av att ingen verkar se. Jag hade funnit någon att prata med som kompletterade och möjligen utmanade mitt språk snarare än att slå ner på det för att jag anses ha ett för svårt vokabulär.

Telefonsamtalen blev längre, mer frekventa och gav så mycket energi tillbaka till resten av min vardag att jag själv inte märkte hur mycket av min egen kraft jag gjorde av med. April närmade sig och det började pratas om att vi skulle ses ute i verkligheten – snart. Snart i min värld är ett begrepp som rör sig inom ett par veckor eller max en månad. April passerade, maj flöt förbi. Jag började förundras över mitt eget tålamod. Juni försvann och någonstans runt slutet av juni eller möjligen under juli fick jag en tid och plats att se fram emot. En konsert med KENT någonstans på södermalm. Jag såg fram emot. Fy fan vad jag såg fram emot! Kvällen innan ställdes det in. Konserten gick fortfarande, men min utlovade träff ställdes in. Sedan fortsatte datum att flyttas längre och längre fram.

Något som dessutom pågått under hela den här sommaren, under hela tidsperioden när jag vänligt och bestämt avböjt alla inviter från de män som närmat sig, när jag inte ens tittat åt en annan man med den blicken, pågick en del svartsjukeyttringar som jag då såg som gulligt. Människor jag haft enkla vänskapliga kontakter med online som råkat vara utrustade med XY-kromosom försvann hastigt och lustigt ifrån de miljöer där även han fanns och hade administrativa rättigheter. Då bestämde jag mig för att tycka det var gulligt, så här i efterhand ser jag att det var en varningsskylt jag missade eller rakt av ignorerade.

När vi sent omsider träffades i slutet av september var så mycket sagt åt båda håll att det inte riktigt gick att backa på något, även om det visade sig att hans självbild var så pass vriden att ingen som fått ta del av den skulle känna igen honom ute på stan. Också uppenbart så här i efterhand är att min hjärna vid det laget sedan länge kapitulerat och åkt på semester.

Nio månader av mer eller mindre förskönande lögner var plötsligt inte nog för att sparka ut honom genom dörren samma ögonblick som han klev in här. Så blev det inte. Vi fortsatte träffas under hösten. Jag fortsatte naivt att se fram emot att få träffa de människor han alltid pratade om att han hade omkring sig, att få se lägenheten han berättat om, att få bli mer delaktig i hans liv när han nu hade full insyn i mitt. Så blev det givetvis inte. Det jag däremot fick se mer av var lögner, svartsjuka, manipulationer och annat otrevligt.

Hösten blev gradvis mörkare och mörkare ifråga om gräl, anklagelser och annat som jag verkligen sett till att inte ens kunna göra mig skyldig till. Jag slutade med andra ord gå ut och umgås med andra människor. Helt enkelt för att inte kunna anklagas för att ha varit otrogen eller något annat. Han lovade en ljuvlig upplevelse vid min 30-årsdag vilket fick mig att förlägga middagen med mina närmsta vänner till dagen efter. Samma dag fick jag beskedet om att allt var inställt, han skulle jobba hela helgen. Dagen efter när jag åtminstone då fick kärlek från människor jag har svårt att tänka mig en värld utan sotades även det med små sms och hintar om att han skulle ha funnits utanför restaurangen där vi var och spionerat på sällskapet.

Det finns så många exempel på tråkigheter i det här, jag skulle kunna nämna någon mer, men att skriva ner alla skulle innebära detsamma som att skriva en hel roman. Jag har inte ro till det nu. Kanske någon gång när det inte längre är så påtagligt men inte nu. Trots att det snart passerat ett år sedan jag blev fri från det sitter hoten fortfarande kvar i väggarna. Mitt favoritvin som jag tidigare alltid hade minst en flaska av hemma köper jag aldrig längre. Jag mår illa av tanken på det, inte för att vinet i sig blivit äckligt utan för allt det obehagliga han knutit till det. Jag har fortfarande svårt för delar av mitt eget hem p.g.a. honom. Det känns många gånger som att sitta i en tortyrkammare, inte bara en cell utan inlåst med det som plågat dig mest under en längre tid.

Man kan ju undra varför jag inte reagerade och agerade tidigare. Jag har t.o.m. så starka varningssignaler i allt det här att jag verkligen borde ha ringt polisen och haft honom uteskorterad här per omgående. Som tillfället när han berättade om något från sitt arbete och råkade uttrycka fel namn om sig själv då han återberättade vad kollegan sagt (vilket jag förmodar är hans riktiga namn och inte det han uppgav sig för att heta) likväl som det mail jag fått från samma felaktiga namn (på domänen @dom.se) som han “råkat” försäga sig med. När jag ifrågasatte det senare kom en löjlig bortförklaring om serveraccess och tillgång till andra domäner osv. utifrån karaktären på hans arbete och det slutade med en urladdning av anklagelser mot mig för att jag haft kontakt med någon överhuvudtaget på internet.

Så varför ringde jag inte polisen? Det var där han påstod sig arbeta. Det var där han knöt an min rädsla och inte så mycket rädslan för att jag själv så småningom skulle bli ihjälslagen utan rädslan för att han skulle ge sig på min familj, mina vänner, människorna jag älskar.

Den som läst hela vägen hit kanske åtminstone kan föreställa sig varför jag har svårt att lita på människor idag.

7 Comments

Filed under Sinnelag

inte idag

Jag har inte druckit något kaffe idag.

Jag har inte bäddat idag.

Jag har inte varit i skolan alls idag.

Jag har inte skrivit ett enda ord på något relaterat till skolan idag.

Jag har inte diskat idag.

Jag har inte läst en enda mening inför lördagens tenta idag.

Jag har inte ätit någon mat idag.

Jag har inte duschat idag.

Jag har inte brytt mig idag.

Jag hara bara sett till att inte sluta andas idag. Tårarna rinner och jag når överhuvudtaget inte fram till den delen av mig som brukar vara stark.

6 Comments

Filed under Sinnelag

bland änglar och demoner

But I don’t have the right to be with you tonight
So please leave me alone with no saviour in sight
I will sleep safe and sound with nobody around me

When faced with my demons
I clothe them and feed them
And I smile, yes I smile
As they’re taking me over
And if I cannot sleep for the secrets I keep
It’s the price I’m willing to meet
The end of the night never comes too quickly for me

~ Catatonia

Leave a Comment

Filed under Sinnelag