Just nu ryms så många tankar som vill ut att det vore vansinne att klämma in dem i en och samma post. I bästa fall blir det rörigt och det går inte att få klarhet i någon tanke.

Många av tankarna föds ur små diskussioner på twitter, yvigt uppblandade av tidigare minnen och erfarenheter i det lilla liv jag levt fram till idag. Något som återkommer lite då och då på twitter är yttranden om olycklig kärlek. Ett begrepp jag funderar en del ibland.

När är kärlek olycklig?

Vad gör kärleken som sådan till något olyckligt? För att ens kunna göra den definitionen måste man någonstans bestämma sig för vad kärlek är. Något människor försökt sig på i alla tider och med mer eller mindre lyckade resultat. För mig är kärleken som sådan något osjälviskt, något ömsint och i väldigt många avseenden att vilja en annan människa väl. Då har jag samtidigt skalat ner begreppet väldigt hårt, mycket av det där kan man säkert klara av utan att definiera det som kärlek. Oavsett det har nog de flesta en idé om att kärlek är allt det där på ett djupare plan, att älska någon är att vilja allt det där för den andre på alla sätt det är möjligt.

Samtidigt verkar kärlek ha en besynnerlig och egoistisk baksida. Skulle jag ställa frågan om vad människor anser är olycklig kärlek skulle nog de flesta snabbt svara att den är obesvarad. Alltså min kärlek till någon skulle göra mig olycklig för att den inte bemöts av en liknande nivå av känslor, omtanke och välvilja? Tja, kanske kan man se det så. Inte så att det på något vis behöver vara fel sätt att se på saken, men det behöver inte heller alltid vara rätt. Jag ser det inte så.

Min kärlek till någon är inte beroende av ett gensvar, den finns och lever ändå. Den dör inte enkom av att inte besvaras. Den ges förvisso inte möjlighet till alla de uttryck som kan ta plats när jag får möjlighet att ha den jag älskar nära, men den dör inte av det. Försöker jag då säga att det inte existerar olycklig kärlek? Verkligen inte!

Det skulle jag aldrig få för mig att hävda eller ens tänka, då den uppenbarligen finns och är påtaglig på alldeles för många håll. Däremot ser jag inte den obesvarade kärleken som automatiskt olycklig. Det finns något som känns betydligt värre än så. Något jag skulle definiera som den missbrukade, utnyttjade kärleken. Framför allt för den som inhyser den och får ta smällarna från den som drar fördel av och utnyttjar sin ställning i det här.

För visst är det så, om min kärlek till någon bygger på välvilja och omtanke om den personens välbefinnande är jag inte rätt person att ifrågasätta vad som får den människan att må bra. Det i sin tur leder till en utsatthet, där han/hon som har tillgång till kärleken och själv vet vad som skapar hans/hennes välbefinnande också har makten att kräva, be om, begära allt möjligt och ibland omöjligt för att uppnå sitt välbefinnande. Något som i det läget oftast innebär att kärleken som sådan inte är besvarad med samma villkorslösa handling utan snarare är villkorsbaserad.

I den situationen blir kärleken som sådan på något plan osund och riskerar att bli olycklig, just för att den gör en människas behov av behaga till något som samtidigt gör honom eller henne olycklig. Samtidigt försöker jag någonstans säga att en obesvarad kärlek (om det nu är där man landar) inte behöver vara självutplånande. Vilket inte heller en besvarad kärlek borde vara. Å andra sidan skulle man i det läget också kunna påstå att all besvarad kärlek (som inte är millimeterjämn i hela tiden) är ohälsosam och gör en olycklig, vilket också är konstaterat att så inte alltid är fallet.

Jag känner istället att jag nått en punkt där jag i resonemanget slagit knut på mig själv. Så var hittar jag svaret? Kanske är det så enkelt att jag inte borde grubbla så hårt och bara finna mig i det som får mig att må bra. Att göra sig själv olycklig med hjälp av kärlek är inget jag tänkte anstränga mig för att uppnå i dagsläget ändå.