Jag går runt och väntar nu. Känselspröten, antennerna, är aktiverade och minsta lilla förändring i atmosfären känns in och analyseras noga. Jakten efter alla små tecken är igång, det där som ska göra att jag i tid hinner upptäcka det som är på väg att explodera innan det gjort det för att sen när det väl händer åtminstone kunna säga; “Vad var det jag sa.”

För nog är det så jag trots allt fungerar. Att upptäcka något i tid innebär inte automatiskt att jag ser till att strypa det i sin linda, eller ens arbetar för att om möjligt undvika katastrofen. Att jag är beredd på att något kommer komma att explodera i ansiktet på mig gör mig just bara det. Beredd på att det kommer att ske.

Så varför denna jakt på förvarningar? Har något redan hänt som antytt att det finns orsak att vara orolig? Egentligen inte. Allt är bara lite för bra just nu. Ni vet den där känslan av att något är för bra för att vara sant. Det vi sedan länge lärt oss är trots allt att verkar något för bra för att vara sant så är det nog också  just vad det är, inte sant. Utbildningen rullar på. Allt känns bra. Lite sådär att jag fortfarande väntar på att vi ska “komma igång”, att utbildningen ska sätta fart och uppnå någon form av intensivt heltidsstudietempo. Det verkar den dock inte riktigt göra, eller så är jag helt enkelt bara van vid en annan hastighet. Kanske kommer den till slut att explodera?

Samtidigt är känslan densamma i alla andra aspekter av livet. Kan det vara så att nästa fallgrop, nästa villfarelse rör något annat än just utbildningen den här gången? Bar tanken som sådan är tillräckligt obehaglig för att jag inte alls ska vilja ta i den, men trots det går den inte att blunda inför. Den finns där. Den nöter, tär och skaver som ett gruskorn i stöveln. Allt är lite för bra just nu, sådär så att det inte går att låta bli att vänta på det där som kommer sluta så fel, så illa. Så totalt katastrofalt att det inte finns något annat sätt att försvara sig mot det än att säga: “Vad var det jag sa.”