Tag Archives: brister

finns alltid någon som har det värre

Posted on by
3

Ibland känner jag mig som en otacksam jävel och då har jag oftast inte mer än vaknat.

Jag borde faktiskt uppskatta mina fyra väggar, fönstret jag stirrar ut igenom mest hela dagarna. De gångerna som jag direkt far illa av då jag inte hört min egen röst (och än mindre någon annans) på flera dagar.

Men visst borde jag uppskatta. Det finns ju så många som har det värre.

—      —      —      —      —

Mantrat känns igen sen barnsben.

Visst borde jag uppskattat den lilla uppmärksamhet jag fick av klasskamraterna då. Att den kom med knytnävsslag och blåmärken spelade ingen roll för det fanns ju så många andra i världen som hade det värre än jag.

doesn’t make it right

Posted on by
2

Ibland undrar jag hur det skulle vara att bara ge upp. Inte bara ge upp sina drömmar och harva på bäst det går ändå, utan mål. Menar att ge upp helt och hållet. Sluta försöka. Låta livet omkring en förfalla helt och hållet. Inte längre anstränga sig för att ha ett drägligt liv. Inte längre bry sig om att räkningar ska betalas, mat behöver ätas eller något annat. Jag har aldrig riktigt förstått hur man gör det, hur man helt och hållet slutar upp att ens försöka, men kanske vore det lika bra att lära sig. För sanningen är den att så länge man försöker själv och kämpar vidare anses man stark nog att inte behöva något stöd utifrån. Tråkigt men sant.

en dag kanske jag duger

Posted on by
4

Det borde vara dags snart. Vilken dag som helst nu. Någon enda gång, snart, kommer jag upptäcka att jag faktiskt duger som jag är.

Bara det lilla såret under hakan läker och försvinner.
Bara magen blir lite plattare.
Bara jag får lite mer färg på mina bleka ben.
Bara alla små ojämnheter försvinner från min hud.
Bara jag får lite färg i håret och en ordentlig klippning igen.
Bara min pekfingernagel växer ut och blir jämnlång med de övriga.
Bara jag får råd att bleka mina tänder så att jag kan le utan att skämmas.
Bara jag sträcker på mig och får en bättre, kvinnligare hållning.
Bara jag håller tyst och inte pratar om svårare saker än väder, senaste nyheterna och någon enstaka bok jag just läst.
Bara jag fixat att klä mig sådär modemedvetet och matchande som man helst ska.
Bara jag inte låter någon upptäcka att jag är tråkig.

En vacker dag, den kommer nog snart, så kommer jag inse att jag duger precis som jag är. Bara allt det där jag just nämnde är fixat.

slå dövörat till

Posted on by
Reply

Så är det. Jag måste lära mig att sluta lyssna på tystnaden.

Jag måste lära mig att inte analysera de där orden som inte sägs, som inte tas upp, som inte alls ges något utrymme. De där orden jag är så rädd att få höra att jag ändå tror att de gömmer sig i tystnaden.

Solen skiner. Kvällen ska jag ägna åt att umgås med människor som än så länge verkar uppskatta mitt sällskap mer än störa sig på det. Den här dagen ska få bli bra, även om längtan står i en förort och gräver ner betongfundament istället för att röra vid mig. Jag tänker inte ens låtsas att jag inte önskar att han hellre rört vid mig. Han vet om det, han förstår det och det är helt ok. Jag får önska, jag får längta, jag får se framåt. Det känns skönt, och ovanligt, att det är ok.