Ibland fastnar man i tankar som bara går runt, runt, runt och inte ritkigt går att få grepp om så att de kan nystas ut. Jag skrev för ett par dagar sedan om det grå, vilket var ett försök att sätta fingret på det som gnager, det som gör mig rastlös i själen och samtidigt totalt handlingsförlamad.

Lite läsande i andras bloggar har gjort det lättare att sätta fingret på. Jag kan fortfarande ha missat men har åtminstone avgränsat området. Sjumilakliv skriver om hur allt blir svårare efter trettio, bekvämligheten knackar på och det där med att prova nya saker är inte riktigt något man dyker in i på samma sätt som tidigare. Jag känner absolut igen det. Det blir dessutom mer och mer påtagligt för min del. Oftast känns det som att jag vid det här laget borde ha koll på så jäkla mycket redan och när jag märker att jag inte har det blir jag istället osäker. Att sedan osäkerheten bidrar till att rädslan över att göra fel växer sig stor som en elefant gör inget lättare heller. Jag är helt enkelt mer begränsad nu än vad jag var för säg fyra år sedan.

Samtidigt vet jag att det är jag själv som begränsar mig. Som Karin så kort och träffsäkert skrivit om begränsningar och hur många av dem blir våra egna utifrån andras begränsningar, och då har vi inte ens kollat en extra gång för att se om andra verkligen har de begränsningarna som vi gömmer oss bakom.

Jag vet åtminstone något om vad som begränsar mig, vilken dröm jag far efter men aldrig verkar hitta. Hur jag allteftersom tiden går begränsar mig av att nästa jag springer på som kan tänkas vilja försöka måste vara åtminstone mer rätt än fel redan från början. Jag orkar inte, har inte tid med fler felaktiga försök om jag ska nå fram till det jag vill innan kroppen säger ifrån helt. Inte så svårt egentligen. Men osäkerheten utifrån att inte ha lyckats hamna där redan gör det inte lättare, snarare gör den det motsatta.

Att det emellanåt dyker upp något som låter luftigt, lätt och sött som sockervadd hjälper inte. Jag har inte ens modet kvar att chansa. Istället hamnar jag i situationer som är och blir destruktiva innan de ens har tagit någon aktiv form. Det blir ett låst läge när jag till sist är den som begränsar. Mina försvarsmekanismer går igång i så stor omfattning att jag inte längre fixar att låsa upp eller hålla tillbaka dem.

Det där med att möta någon som sår ett litet hoppfullt frö, vattnar det, ser till att solen skiner och rent verbalt uppmuntrar en att vilja sköta om det där lilla hoppet och låta det växa sig stort nog att ge skugga när solstrålarna blir för intensiva och skydd när regnet vräker ner. När det sedan bara passerar tid, inget händer, ingen verklighet presenteras som på något vis motsvarar det där fröet, så är det just ett sånt där läge. Slöseri med tid som jag ändå känner håller på att rinna ifrån mig, på något (som någon annan redan kunde kläckt ur sig från början) inte var lönt att slösa tid på, ens för en vild fantasi över en kväll.

Kombinationen av återhållsamhet, bakåtsträvande efter trettio och begränsningarnas totala makt är inget som dessutom behöver tomma skramlande tunnor. Sorten som förvisso LÅTER både lockande och lovande men som verkligen inte gör något mer än just skramlar eller är något annat än just tomma. Innehållslöst skrammel var kul för tio år sedan, men det är det inte idag. Så hade du bara tänkt skramla för ditt eget höga nöjes skull går det bra att göra det någon annanstans. Jag är inte intresserad.