Jag är inte så säker på att jag förstår det där med millimeterrättvisa. Den verkar överhuvudtaget inte hållbar och dessutom fullkomligt omöjlig att förhålla sig till.

Varför det ens fastnade i tanken hänger ihop med att en bekant som hyr en etta i andrahand just fått nys om priset och avgifterna på en till ytan dubbelt så stor trea i samma hus. Han anser att skillnaden är för liten och det därmed är orättvist och inte alls rimligt att han behöver betala det han gör (notera än en gång att det är fråga om en andrahandshyra och BR-innehavaren inte tagit mer än vad som täcker boendekostnaden för lägenheten). När det här först kom upp var min åsikt att det enda han egentligen behöver ta ställning till i det här är om han anser att summan han har fått att betala för att bo där han gör och på den ytan det är fråga om är skälig, oavsett vad resten av världens alla människor betalar för sina bostäder. Jag fick ett medhåll men med invändningen att det inte är ok om någon blir lurad i det här. Det här skulle tas upp med styrelsen, redas ut och krävas klara besked på.

http://matildahammar.blogg.se

Senaste jag hörde i ärendet var att tydliga besked hade lämnats från föreningsstyrelsen och andelstalen var det som styrde kostnaderna till de nivåer de låg på för respektive lägenhet. Resultatet av det har blivit att han letar efter ett annat boende för att det anses orättvist. Själv blir jag mest trött, förbryllad och ifrågasätter hur människan tänker. Det påtalades att jag måste se hela bilden, vilket jag tyckte att jag gjorde (bor ju själv i BR och har varit med att fördela andelstalen i ombildningen så helt borta är jag inte).

Så vart ska man dra gränsen för vad som är rättvist och inte? Den som säljer ettan tenderar att få ett högre kvadratmeterpris än den som säljer trean. Att tycka att det är orättvist eftersom den totala summan blir ungefär den samma? Tja, är det verkligen orättvist. Det är inte direkt så att man kan jämföra lägenheter rakt av ändå, även om de ligger i samma hus. Jag kan inte ens göra en millimeterrättvis med de lägenheter i mitt hus som har samma yta som min egen. Ska jag kanske skrika att det är orättvist att grannen har snyggare tapeter i sin, nyare parkett eller bättre läge i huset och därmed kommer kunna få ut mer för sin för att han dessutom väljer att sälja den vid rätt tillfälle?

Inte för att sånt spelar jättestor roll i det här. Bekantskapen ifråga äger inte ens lägenheten, utan hyr den i andrahand. Att den egentligen är för liten och det därmed är läge att leta något större skulle vara en orsak jag inte ens reagerat på. Men när det nu kokats ner till att det inte är rättvist för att trean bara har marginellt större avgift till föreningen fastän den är dubbelt så stor så börjar jag istället ifrågasätta vad som försiggår i just den där hjärnan. Tankarna går väldigt snabbt till de moralfilosofiska grunderna, Kants teorier och utilitaristernas ytterligheter men det skulle bli alldeles för långt att dra in det i det här just nu. Samtidigt känns det väldigt tydligt att det bara finns rop på millimeterrättvisa när det visar sig att andra har ett bättre utgångsläge.

Varför är det så sällan som någon som har det bättre ställt än de flesta ropar efter just den där rättvisan?