Tänk om det skulle gå vägen

Det pirrar! Inombords har jag svårt att sitta still, ändå sitter jag så still det bara går för att inte visa något. Jag vill så gärna att det här ska gå vägen. Sjukt nervös. Det pirrar. Det spritter. Jag vill så gärna hoppas. Samtidigt har jag strama tyglar på mitt hopp, jag vill inte bädda för en sjukt stor besvikelse. Men ändå.. tänk OM!

Väntan på besked kommer bli jobbig och obehagligt lång. Hur mycket ska man våga hoppas. Hur mycket ska man börja inse att det nog inte gick vägen redan nu för att inte slå sig hårt när beskedet blir ett Nej. Eller fy, nu var jag redan där! Inte NÄR beskedet blir ett Nej givetvis, utan OM beskedet blir ett Nej.

Eller kanske när ändå, för inte ska man väl våga tänka i termer av “om”. För tänk om det skulle gå vägen, tänk om det skulle kunna bli så bra som jag hoppas, önskar och vill. Har hoppats, önskat och velat så oerhört länge. Men så var det det där med att det lika gärna kan sluta med ett Nej, en massa hopp i onödan.

 

Det här kommer bli en lång väntan..

Lika bra att sysselsätta sig med annat från och med nu och fram tills besked kommer. Hur ska jag annars stå ut med mig själv?

Ynnesten av ett tvivel – men tydligen bara åt ett håll.

Även om majoriteten av en massa är egoister betyder det inte att alla är det.

Även om majoriteten av massan ser till sitt eget, och skiter i dem de tidigare haft närmast i hjärtat när något går åt skogen, gör inte alla det.

Även om tidigare behandlat någon som skit behöver det inte automatiskt betyda att den som nu finns nära också kommer göra det.

 

Jag tror någon i min omgivning nyligen kallade det för “the benefit of a doubt”. Någon bad mig att implementera den i varje situation som jag kunde tolka negativt mot mig. Att ge någon den lilla ynnesten av tvivel och möjligheten att visa att det fanns goda intentioner.

Jag hade gärna mötts av just den lilla möjligheten jag också.

Att kunna få vara undantaget från tidigare regel om illa behandling i en viss situation. I synnerhet när jag så hårt ombetts att i så många lägen försöka se det där lilla undantaget, tillåta det lilla tvivlet i det jag mött och haft svårt att tro att det skulle kunna vara något som inte haft intentionen att såra mig.

Så visst gör det ont att upptäcka att jag inte själv möts av just det där lilla ynnesten. I synnerhet i en situation när jag, i mitt snubbel över en möjlighet att ta oss vidare framåt, verkligen på alla sätt tänkt och sett till någon annans möjligheter till fortsatt trygghet om det inte skulle sluta så bra som jag önskar.

Det gör ont i mig.

Det gör mig ledsen att inse att jag inte ens fått mötas av ens det minsta tvivel kring mina intentioner, utan att de direkt förutsatts vara egoistiska i det långa loppet. Var fanns det där lilla “benefit of a doubt” i just den här situationen? Varför döms jag på förhand att ha samma agenda som dina tidigare? Förstod du hur ont det gjorde?

 

Hur rättvisemärkt är du?

Jag är inte så säker på att jag förstår det där med millimeterrättvisa. Den verkar överhuvudtaget inte hållbar och dessutom fullkomligt omöjlig att förhålla sig till.

Varför det ens fastnade i tanken hänger ihop med att en bekant som hyr en etta i andrahand just fått nys om priset och avgifterna på en till ytan dubbelt så stor trea i samma hus. Han anser att skillnaden är för liten och det därmed är orättvist och inte alls rimligt att han behöver betala det han gör (notera än en gång att det är fråga om en andrahandshyra och BR-innehavaren inte tagit mer än vad som täcker boendekostnaden för lägenheten). När det här först kom upp var min åsikt att det enda han egentligen behöver ta ställning till i det här är om han anser att summan han har fått att betala för att bo där han gör och på den ytan det är fråga om är skälig, oavsett vad resten av världens alla människor betalar för sina bostäder. Jag fick ett medhåll men med invändningen att det inte är ok om någon blir lurad i det här. Det här skulle tas upp med styrelsen, redas ut och krävas klara besked på.

http://matildahammar.blogg.se

Senaste jag hörde i ärendet var att tydliga besked hade lämnats från föreningsstyrelsen och andelstalen var det som styrde kostnaderna till de nivåer de låg på för respektive lägenhet. Resultatet av det har blivit att han letar efter ett annat boende för att det anses orättvist. Själv blir jag mest trött, förbryllad och ifrågasätter hur människan tänker. Det påtalades att jag måste se hela bilden, vilket jag tyckte att jag gjorde (bor ju själv i BR och har varit med att fördela andelstalen i ombildningen så helt borta är jag inte).

Så vart ska man dra gränsen för vad som är rättvist och inte? Den som säljer ettan tenderar att få ett högre kvadratmeterpris än den som säljer trean. Att tycka att det är orättvist eftersom den totala summan blir ungefär den samma? Tja, är det verkligen orättvist. Det är inte direkt så att man kan jämföra lägenheter rakt av ändå, även om de ligger i samma hus. Jag kan inte ens göra en millimeterrättvis med de lägenheter i mitt hus som har samma yta som min egen. Ska jag kanske skrika att det är orättvist att grannen har snyggare tapeter i sin, nyare parkett eller bättre läge i huset och därmed kommer kunna få ut mer för sin för att han dessutom väljer att sälja den vid rätt tillfälle?

Inte för att sånt spelar jättestor roll i det här. Bekantskapen ifråga äger inte ens lägenheten, utan hyr den i andrahand. Att den egentligen är för liten och det därmed är läge att leta något större skulle vara en orsak jag inte ens reagerat på. Men när det nu kokats ner till att det inte är rättvist för att trean bara har marginellt större avgift till föreningen fastän den är dubbelt så stor så börjar jag istället ifrågasätta vad som försiggår i just den där hjärnan. Tankarna går väldigt snabbt till de moralfilosofiska grunderna, Kants teorier och utilitaristernas ytterligheter men det skulle bli alldeles för långt att dra in det i det här just nu. Samtidigt känns det väldigt tydligt att det bara finns rop på millimeterrättvisa när det visar sig att andra har ett bättre utgångsläge.

Varför är det så sällan som någon som har det bättre ställt än de flesta ropar efter just den där rättvisan?

Jag gillar’t inte…

Så enkelt är det bara. Behöver dessutom spy ur mig det här för att slippa gå runt och få ont i magen av det resten av våren och sommaren. Jag gillar inte när det görs en deal, den inte hålls och den som brutit den får fortsätta med sitt och ges möjlighet att lova mer saker hen ändå inte har för avsikt att hålla.

Man kan säkert kalla mig elak då jag säger att de senaste tillskotten på löfteslistan inte kommer hållas men jag har åtminstone något att basera det på. Ytterst lite, faktiskt ingenting, tyder på att det kommer bli så.

Att sedan de begynnande incitamenten för en fortsatt deal helt och hållet raderats gör faktiskt ingenting bättre, snarare tvärtom. Det skickar bara vidare signaler till den som inte håller avtalen att det här kan hen säkert komma undan med fler gånger. Vilket också kommer leda till ett agerande som redan nu går att förutse.

Hade hen haft någon som helst avsikt att lösa sin situation hade det inte alls varit så svårt att inget kunde ha gjorts de senaste drygt tre månaderna. Det här gick att få fram på mindre än 5 minuter:

Jagvillhabostad.nu

Andrahand.se

Bostaddirekt.se (en tjänst jag dessutom vet fungerar bra sedan tidigare)

Sen går det givetvis att ta sig en egen tour på google och se vad mer Stockholm har att erbjuda. Något som hade fungerat minst lika bra i samband med att det skulle ha gjorts för tre månader sen som det kommer fungera bra nu.

Några saker är åtminstone tydliga för mig. “Kommer troligen inte vara här så mycket i sommar” är INTE samma sak som kommer inte vara här något i sommar. Inte lönt att leta nu eftersom hen inte vet var hen ska vara i höst är mer skitsnack än något annat. Att det kom upp nu p.g.a. att relationsslut som åter igen visar sig inte vara så värst slut när OK om fortsatt boende landat, är enligt all moral jag läst bara respektlöst. Kommer ha flyttat ut i samband med höstterminen men vet inte vart beroende på vad det blir, kan lika gärna betyda blir kvar här och “börjar leta då” (antagligen på samma sätt som det letats nu). Löften baserade på tidigare icke-infriade löften är faktiskt inga löften att ta på något större allvar.

Varför det här stör mig? Det drabbar mitt privatliv. Det komplicerar min tillvaro, min möjlighet till närhet och intimt umgänge med kärleken. Det äter upp och rakt av förstör förälskelseperioden som man aldrig riktigt kan få tillbaka.

Behöver jag fler orsaker till att inte gilla läget?

idag söker jag inspiration

Jag hade tänkt baka. Planerade det redan i onsdags och bestämde mig för att helgen var bättre. När jag nu ser köksbänken och kaoset en morgontrött, stressad artonåring lämnat efter sig faller hela idén platt. Det är inte inspirerande att skapa i oreda. Inte ett dugg.

Jag söker inspiration.

En timmes trillande runt på internet sneglandes på hus till salu runt om i länet sätter fart på drömmarna. Drömmar är ett ljuvligt förstadie till inspiration. Vackra hemma, en del mindre vackra hem, men rakt igenom tänkbara hem med stora öppna kök, utan disk och oreda. Den där sortens kök man vill ha framför sig. Där man kan inspireras att slänga ihop en lyxig middag, en färgsprakande lunch eller varför inte en mustig morotskaka.

Så istället för att trängas med disken här ute, disk som jag varken varit delaktig i att skapa eller har något ansvar att ta hand om, och baka den där förbaskade morotskakan jag sett fram emot sedan jag bakade scones här förra söndagen.

På samma sätt satt jag tidigare och bläddrade på Adlibris samtidigt som jag drömde om mitt eget bibliotek i det där huset som jag ännu inte har, men kan tänka mig att bo i om några år.

Rummet med hyllor från golv till tak, den storra murriga mattan, den stora sköna fåtöljen, det lilla runda bordet och läslampan. I ett hörn av alla dessa hyllor finns dessutom en sektion avsedd för mina alster.

De verk jag själv någon dag kommer att ha skrivit. De berättelser jag till sist lyckas sätta ord på och förmedla till världen omkring mig. Det där som jag just nu inte kan göra. Så innan dess kommer det ha gått många år.Nu saknar jag inspirationen att skriva, att känna att jag har något så omfattande att berätta.

Kanske dyker den upp en vacker, regnig dag när jag minst anar det.

Fram till dess är det skönt att drömma. Söka inspiration i den inre värld man alltid bär med sig. I de dimensioner de flesta verkar vifta bort i sin stressade jakt på lycka, välfärd och att passa in i verkligheten omkring oss.

Ska vi byta grannar?

Visst har du också ord som du associerar till något speciellt. T.ex. om någon nämner smultron kanske du tänker på varma sommardagar, säger någon vinter kanske du tänker på snö, kyla, mörker och skidåkning.

När jag hör och framför allt upplever småaktighet, avundsjuka, girighet, missunnsamhet som leder till skvaller och smutskastning tänker jag (tyvärr) först och främst på Småland. Landskapet där jag vuxit upp. Miljön där jantelagen är vidare befäst en Sveriges grundlagar. Där jante används flitigt för att trycka ner omvärlden och sätta sig själv i bättre dager.

Till saken hör att jag gjorde ett aktivt val när jag lämnade det bakom mig. Jag valde bort den mentaliteten, den attityden som bara leder till negativitet och tråkigheter när jag valde att flytta därifrån. Jag är ingen tävlingsmänniska, åtminstone inte när det gäller livet.

Jag tror snarare på individens förmåga till ett positivt, harmoniskt och lyckligt liv utifrån de egna förutsättningarna. Alltså kan man inte jämföra sig, sitt liv med grannen för att besluta om huruvida man har ett bra liv eller inte. Såvida inte grannen och jag själv är enäggstvillingar och har levt likadana liv från dag ett fram till nu, vilket i sig är direkt osannolikt (även för enäggstvillingar).

Varför jag kom att tänka på det nu är helt och hållet för att det är just de där orden jag räknade upp innan som jag nu upplever i min bostadsrättsförening. Jag har hört att det tas vanskliga beslut om ägandeformen (en del som är rena stadgeändringar om de går igenom) för att INGEN ska kunna göra en bättre affär än någon annan vid försäljningen av sin bostad. Det tas beslut för att INGEN som de nuvarande medlemmarna (i synnerhet de i styrelsen) inte anser är en tillräckligt bekväm granne ska kunna köpa en lägenhet.

Så som ett beslut tolkades av en för stunden boende medlem skulle det främst innebära att homosexuella och/eller personer med funktionsnedsättningar inte får bo här. Utöver det skulle det också innebära att den som inte själv blir godkänd av banken får tillträde till en bostad här (styrelsen vill alltså inte att delat ägande, mer än ett namn på kontraktet, ska godkännas). I grund och botten ser jag det som ett bekvämt, och felaktigt sätt, att inte behöva ta tag i ordningsfrågor om det visar sig att någon bostadsrättsägare har problem att följa allmäna förhållningsregler som finns i föreningen.

Men jag ser också hur det spekuleras och skapas intriger kring vem som möjligen får ut si och så mycket vid försäljningen av sin lägenhet och hur extremt orättvist det anses vara. Jag har svårt att se den orättvisan. Jag har svårt att se det som en orättvisa överhuvudtaget. Den som anstränger sig kommer få utdelning därefter, så är det bara. Det här ser snarare ut som avundsjuka och småaktighet – precis som i Småland.

328 kronor mer i månaden

Så kommer det se ut om jag fortsätter studera nästa år. Åtminstone om man ser till den här artikeln. Som om det vore värt det. I dagsläget äter hyran upp 56% av mina pengar från CSN. Ska vi dessutom köpa huset och vi är så superoptimistiska som ingen kan vara i dessa tider, låtsas att även jag får ett lån av banken och kan köpa, så kommer boendekostnaden efter det, och efter CSNs höjda studiemedel äta upp ca 67% av mina pengar. Det kanske är dags att se sig om efter ett jobb ändå, trots att det kan innebära stängda dörrar i framtiden vad gäller att utbilda sig. Kanske är det dags att sprätta iväg den där romanen snart ändå. Men bara kanske..

Vad gör vi när vi inte längre kommer ha råd att bo.. ?

Människor som har stora belopp att röra sig med verkar ofta ha sålt sin hjärna någonstans längs vägen. Åtminstone får jag den känslan när jag läser hur de resonerar. Stefan Fölster menar att invandrare och låginkomsttagare samlas där det går att få en bostad. Jag vågar till och med hävda att de samlas där det går att få en bostad de faktiskt har råd att betala. Så långt har han uppenbarligen inte tänkt. Så visst är förslaget han kommer med genialt. Höj hyrorna där folk har råd att bo så att de inte har råd att bo överhuvudtaget.


Var ska de då ta vägen? Ut i landet? Det kan kanske vara bra för att inte befolkningen helt ska försvinna från resten av landet, men vad ska de i så fall leva på? Sociala bidrag? Jag ser inte alls hur det där resonemanget ska få bort segregationen, snarare bygger det på den ytterligare. Samtidigt kan jag inte låta bli att det är så dessa människor, de som har ett oerhört välbestånd omkring sig och har råd att leva, egentligen vill ha det. De vill helst inte beblandas med fattiglappar som jag själv. För den sortens människa som jag representerar kan ju omöjligt ha något värt att ta tillvara på.

Problemet för de är bara att det i dagens samhälle är oacceptabelt att klart uttrycka att man vill ha ett tydligt klassamhälle med hårda kontraster mellan skikten. Alla kan inte leva i toppskiktet, så enkelt är det. Men att tro att de som lever i toppskiktet skulle vilja gör avkall på någon av sina bekvämligheter för att de som kämpar för sin överlevnad nere i botten ska ha en dräglig tillvaro… Det måste man vara naiv för att ens kunna börja intala sig.

Jag har egentligen inte råd att bo där jag bor. För att klara av det får jag göra avkall på annat som de flesta tar för givet. Jag vet inte ens hur jag ska kunna bo kvar med tanke på stundande förändringar. Oavsett vilken form de tar så kommer det bli näst intill omöjligt. Samtidigt har jag inte råd att flytta. Det här måste helt enkelt lösa sig, och jag föredrar om herr Fölster låter bli sina nästa drag. Åtminstone tills jag nått en dräglig tillvaro.