Hur rättvisemärkt är du?

Jag är inte så säker på att jag förstår det där med millimeterrättvisa. Den verkar överhuvudtaget inte hållbar och dessutom fullkomligt omöjlig att förhålla sig till.

Varför det ens fastnade i tanken hänger ihop med att en bekant som hyr en etta i andrahand just fått nys om priset och avgifterna på en till ytan dubbelt så stor trea i samma hus. Han anser att skillnaden är för liten och det därmed är orättvist och inte alls rimligt att han behöver betala det han gör (notera än en gång att det är fråga om en andrahandshyra och BR-innehavaren inte tagit mer än vad som täcker boendekostnaden för lägenheten). När det här först kom upp var min åsikt att det enda han egentligen behöver ta ställning till i det här är om han anser att summan han har fått att betala för att bo där han gör och på den ytan det är fråga om är skälig, oavsett vad resten av världens alla människor betalar för sina bostäder. Jag fick ett medhåll men med invändningen att det inte är ok om någon blir lurad i det här. Det här skulle tas upp med styrelsen, redas ut och krävas klara besked på.

http://matildahammar.blogg.se

Senaste jag hörde i ärendet var att tydliga besked hade lämnats från föreningsstyrelsen och andelstalen var det som styrde kostnaderna till de nivåer de låg på för respektive lägenhet. Resultatet av det har blivit att han letar efter ett annat boende för att det anses orättvist. Själv blir jag mest trött, förbryllad och ifrågasätter hur människan tänker. Det påtalades att jag måste se hela bilden, vilket jag tyckte att jag gjorde (bor ju själv i BR och har varit med att fördela andelstalen i ombildningen så helt borta är jag inte).

Så vart ska man dra gränsen för vad som är rättvist och inte? Den som säljer ettan tenderar att få ett högre kvadratmeterpris än den som säljer trean. Att tycka att det är orättvist eftersom den totala summan blir ungefär den samma? Tja, är det verkligen orättvist. Det är inte direkt så att man kan jämföra lägenheter rakt av ändå, även om de ligger i samma hus. Jag kan inte ens göra en millimeterrättvis med de lägenheter i mitt hus som har samma yta som min egen. Ska jag kanske skrika att det är orättvist att grannen har snyggare tapeter i sin, nyare parkett eller bättre läge i huset och därmed kommer kunna få ut mer för sin för att han dessutom väljer att sälja den vid rätt tillfälle?

Inte för att sånt spelar jättestor roll i det här. Bekantskapen ifråga äger inte ens lägenheten, utan hyr den i andrahand. Att den egentligen är för liten och det därmed är läge att leta något större skulle vara en orsak jag inte ens reagerat på. Men när det nu kokats ner till att det inte är rättvist för att trean bara har marginellt större avgift till föreningen fastän den är dubbelt så stor så börjar jag istället ifrågasätta vad som försiggår i just den där hjärnan. Tankarna går väldigt snabbt till de moralfilosofiska grunderna, Kants teorier och utilitaristernas ytterligheter men det skulle bli alldeles för långt att dra in det i det här just nu. Samtidigt känns det väldigt tydligt att det bara finns rop på millimeterrättvisa när det visar sig att andra har ett bättre utgångsläge.

Varför är det så sällan som någon som har det bättre ställt än de flesta ropar efter just den där rättvisan?

om jag ens kunde förklara

Det är så svårt att förklara känslan av utanförskap. Den där som infinner sig i de mest underliga situationerna och många gånger där den överhuvudtaget inte ens borde få ha en röst. Det är nog inte ens ett utanförskap som sådant som spökar utan snarare ett tillkortakommande hos undertecknad. Den totala hjälplösheten och känslan av att vara helt bortkollrad i sociala situationer. I ett element där jag trivs som bäst, där endorfinerna flödar och oxytocinet skrikande av glädje åker fritt fall utan att ens fråga om lov.

Det är svårt att förklara hur jag samtidigt känner mig så bortkommen och malplacerad i allt det här. Kan jag ens sätta ord på hur vilse jag är inombords, hur nervöst det är att finnas där och inte veta vem det är ok att samtala med och inte, eller ens om vad. Hur rättfärdigar man, eller ens förklarar den där lilla rösten inom en som ihärdigt viskar ord som “du passar inte in här”, “du borde egentligen inte vara här alls”, “de hade haft roligare här utan dig”. Den där lilla rösten som får en att tystna, dra den skyddande glasbubblan hårdare omkring en själv och observera sin omgivning för att se om det finns någon sanning i det som sägs.

Det går inte ens att förklara varför den rösten finns där, i synnerhet inte när jag är i sociala sammanhang där jag trivs, med människor jag tycker så ofantligt mycket om och dessutom är delaktig i det som sker där och då. Det går inte, och eftersom det inte går gör jag det som faller sig mest logiskt. Jag döljer det jag skäms över. Jag håller mig undan för att inte utsätta andra för rösten, för att inte riskera att den kryper ut över mina egna läppar. Jag skäms över den och vill inte visa upp den för min omgivning, för de jag trivs så oerhört att ha i min närhet. Därför döljer jag den på det enda sätt jag vet är säkert, genom att hålla mig undan.

I samma stund som jag gör det här för att besegra den har den också vunnit över mig – men jag har åtminstone skonat omvärlden.

[Så väl illustrerat av Brian Caron]

ta bort, gör om, gör fel igen..

Jag vet redan att det jag gör är fel. Jag vet redan att det jag gör bara förstör för mig själv och vad som kanske skulle kunna bli något bra. Jag vet redan. Ändå kan jag inte låta bli, även om jag vet, och inte vill göra sådär fel, så gör jag det ändå. Endera av rädsla eller gammal ohejdad vana, men mest av rädsla.

Hur kan man vara så rädd för att något verkligen ska bli bra? Hur kan man vara så grym mot sig själv att man inte ens tillåter sig en chans, en ynka liten chans, när möjligheterna ser ut att finnas. Jag förstår det inte, men jag lyckas inte heller knäppa med fingrarna och ändra på det. Jag vågar inte.

———————————————————-

I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.

Ibland springer jag på energier, gjutna i mänsklig form, som skickar iväg mig i en omloppsbana runt Neptunus. Det är energier vars skepnader jag vill se mer av, omfamna, fläta samman med mina egna – åter igen. För någonstans vet jag att vi redan varit sammanfogade, i en annan tid.. Kanske i en annan värld.

var går din gräns för otrohet?

Ibland undrar jag var gränsen för otrohet går. Har bara haft någon enstaka diskussion om det senaste halvåret men en del svar därifrån kontra andra beteenden får mig ändå att undra. Endera om olika regler gäller olika spelare, eller om gränsdragningarna har ändrats.

Om det finns en grunduppfattning som säger att det är att vara otrogen att ens tänka sig själv i intima situationer med någon annan, borde det rimligtvis också vara så att man är otrogen när man för samtal (skrivna eller talade) med tydliga sexuella anspelningar med någon annan än sin partner?

Eller har jag missförstått det hela då?

Att det ses som mindre mått av otrohet om fantasin, eller samtalet visas öppet för ens livspartner känns också en smula vridet. Förvisso kan det vara ett tecken på att ens respektive faktiskt inte har några avsikter, utan bara tramsar i samtalet. Men samtidigt är det också “the oldest trick in the book” ifråga om täckmantel. Åtminstone när det gäller det senare. Så hur ska man resonera när det gäller verbal intimitet med andra som aviseras öppet. Det borde väl i så fall vara lika ok att hångla upp vem som helst, bara man berättar om det i efterhand?

Hur resonerar du kring otrohet? Jag är långt ifrån säker på hur jag borde resonera just nu.

jag står inte ut

Det skär i hjärtat varje gång det inträffar. Det sliter sönder mig inombords om och om igen. Att det ens händer är om inte obegripligt så åtminstone omoget och förbannat onödigt.

Även om det handlar om att ha färgats av sin omgivning så betyder det inte att det måste hända på det sättet. Det finns inget som säger att man måste bete sig så bara därför, bara för att det är det klimatet omgivningen har. Det finns absolut inget som säger att jag måste. Ändå gör jag det och varje gång går jag sönder inombords. Jag står inte ut.

Jag står inte ut med grodorna, elakheterna, gliringarna och den syrliga attityden som inte vittnar om någon som helst omtanke. Jag vet hur ledsen jag själv blir när det riktas mot mig, på samma sätt nu som 1984 och alla år efter det. Jag vet utifrån det hur ont det kan göra, hur oerhört illa salt svider i öppna sår. Förstår inte ens hur andra klarar av att leva så en längre tid, vet inte ens om jag vill förstå och lära mig det. Jag vet däremot väldigt klart att jag inte vill bli sån, inte vill vara den sortens människa – verkligen inte vill.

Det är förvisso lättare att slänga ur sig spydigheter åt höger och vänster, verka kaxig och tuff än att hålla sig till att vara snäll och, i den mån det är möjligt, ödmjuk. Har alltid varit lättare. Det sätter upp en mur, bakom vilken jag är skyddad från andras spydigheter mot mig. Men jag mår bättre av det senare. Jag är dessutom övertygad om att min omgivning också mår bättre av det senare. Därför tycker jag inte om mig själv, inte så som jag varit den senaste tiden. Inte det minsta! Det är ett under att någon överhuvudtaget vill prata med mig. Jag vill nämligen inte umgås med mig själv när jag ser hur hemsk jag är, hur illa jag beter mig, hur mycket jag sårar.

Jag står inte ut med mig själv. Så varför ska någon annan egentligen stå ut med mig? Jag kan inte ens börja förvänta mig att någon gör det, inte så länge jag kläcker ur mig elakheter och behandlar min omgivning som om den saknade en värdegrund. Jag står inte ut med att vara så hemsk. Så det enda jag kan göra är att leta upp mig själv igen, hitta grunden att stå på. Platsen inom mig där jag har styrkan att vara så som jag vill vara, bete mig på ett sätt jag kan stå för och behandla andra med den värdighet de förtjänar. Att det sedan också innebär att jag kommer få ta ytterligare smällar, elakheter och spydigheter från andra (eftersom jag i den gestalten inte ger igen) är en av de sakerna som jag helt enkelt får leva med, eller?

Jag kan ta det. Jag vill inte hålla på och hetsa upp mig över småsaker som egentligen inte gör vare sig till eller från om man tänker efter och verkligen har klart för sig vad man mest av allt vill. Tycker inte att bagateller ska få förstöra något som egentligen bara är vackert och beundransvärt.

Det som kommer såra mig mest i den här processen är när du kallar mig inställsam och falsk för att jag återvänder till att vara den personen jag vill vara. Den som inte surar, gnäller, slänger ur sig spydigheter och tar illa vid sig så fort du säger något annat än det jag önskar du sa. Visst, jag kommer fortfarande kunna bli ledsen, arg, upprörd, irriterad, uppgiven, tramsig, uttråkad, gråtmild, fnittrig.. Men framför allt kommer jag också kunna vara harmonisk, lugn, glad, uppmuntrande och närmare det omvärlden försöker beskriva som lycklig, om jag tillåts vara i det stadiet där jag trivs med mig själv. Så låt mig!

Det är dags för mig att återvända till den platsen. Där, i vardandet, då jag står ut med mig och har förmågan att uppskatta dig, mig och alla andra. Annars står jag inte ut med mig själv så länge till.

mer fel

Nog är det lite underligt hur man väljer att göra fel saker ibland. I synnerhet när man är som mest rädd för att inte få resultatet man önskar uppnå med de rätta sakerna man egentligen vill ha gjort.

Jag är fenomenal på just det här. Fullkomligt skräckslagen över att önskan om nästa steg, som egentligen vore det mest naturliga och enkla, inte ska vara delad och därmed inte ens våga ta upp det. Så istället för att finna modet att ta upp det som skulle kännas bra, tar någon annan kontroll över hjärnan och det som istället görs är så irrationellt att det inte ens går att försvara.

Jag är så innerligt trött på mig när jag är så här. Älskar inte alls, och har full förståelse för att ingen annan gör det heller – även om det gör ont att bara tänka på.

en liten tanke om kärlek

Det kanske är en utopi. Det kanske är en vaneföreställning, något jag inbillat mig. Tanken på att så här borde det nog ändå vara, detta vore mest logiskt. Åtminstone förefaller sig ett kapitel under uttryckandet av kärleken och hur det tar form något som förefaller sig enkelt, självklart och logiskt för mig.

Jag tänker främst på små saker, som för vem och hur ofta man uttrycker kärleken när den finns. För mig är det givna svaret, för den jag älskar i första hand och inte bara en gång. När det kommer till det allra käraste i livet kan man inte benhårt hålla sig till principen att det som sagts en gång borde uppfattas och vara klart och tydligt för den som fått kärleksförklaringen.

Det är förvisso sött och till viss del smickrande att få höra av andra vad ens älskade tycker och tänker om en, men bara till en viss gräns. Funderar man lite närmare på det är det osäkert om den sortens andrahandsinformation verkligen bekräftar den kärlek man hoppas finns där, eller om den egentligen bara smickrar ens partner samtidigt som den talar om andra intentioner. Så när de vackra orden kommer oftare från omgivningen än direkt från sin kärastes läppar är gränsen sedan länge passerad och obalansen ett faktum.

För mig är det därför självklart att den jag älskar främst och framför allt är den som jag visar och delger det för. Att informera omgivningen är förvisso inget jag helt utesluter, men det är å andra sidan inte heller där jag vill ödsla det mesta av mitt krut när det gäller just den här. Kärleken är inget konstant man har i en liten låda, i tryggt förvar hemma, och sedan går runt och skryter om för sin omgivning.

Kärleken är något dynamiskt, rörligt och abstrakt som man måste vårda, vattna och ansa om man vill att den ska överleva. Varje dag – så länge den finns. Det viktigaste för mig är därför inte att omgivningen vet vem kärleken i mitt liv är. Det viktigaste för mig är att nå fram till kärleken – direkt.

Men det kanske är få som fungerar så?

behandla andra som de vill, inte som du vill

Det var länge sen jag var och bråkade om något i floskelträsket nu. Minns inte ens om jag gjort det någon mer gång sedan september även om jag då hade tänkt att det skulle bli något återkommande. Alltså hög tid att sätta igång.

Jag ser uttrycket “behandla andra så som du vill bli behandlad själv” lite här och var allt som oftast och undrar varenda gång hur folk tänker då de har det som sitt livsmotto. Skulle tro att de flesta svarar att vad de själva menar med det är att behandla andra väl för att själv bli väl behandlad tillbaka. Redan där menar jag att det finns en förutbestämd kollektiv norm för hur människor, individer, vill bli behandlade. Aningens trångsynt skulle man kunna säga.

Det är ungefär här jag räknar med högljudda protester och ett och annat påhopp om hur korkad jag är för att jag säger som jag gör, för inte finns det väl någon som inte vill bli behandlad väl. Säkerligen inte, men det är å andra sidan det jag säger. Vad jag säger är att det säkert finns mängder av människor som inte vill bli behandlade precis så som jag vill bli behandlad, eller som du vill bli behandlad eller som grannen i lägenheten under vill bli behandlad. Att agera så skulle till viss del följa rakt in Kants pliktetik då det skulle ge andra människor tydliga riktlinjer för hur väl/illa de borde behandla dig utifrån hur du behandlar dem, men det är å andra sidan det enda det gör; Ger andra riktlinjer för hur de bör behandla dig, ingen annan.

Andra sidan av det, vilket ändå är den jag ville fokusera på och önskar vi vågade tänka om kring och rätta till är hur vi behandlar andra. Just för att det är långt ifrån säkert att individen framför dig vill bli behandlad exakt som du själv vill bli behandlad bör du snarare undvika det. Med det inte sagt att du ska göra precis tvärtom. Jag menar snarare att det är dags att vakna, var medveten, öppna dina ögon och öron och plocka fram de känselspröt du har som du normalt använder för att känna in din omgivning med. Ta reda på hur individen du möter vill bli behandlad snarare än förutsätt att ditt sätt är det rätta. Så istället för tidigare floskel skulle jag gärna se att en ny används i betydligt större utsträckning, nämligen; “Behandla andra så som de vill bli behandlade (och tillåt andra att behandla dig så som du vill bli behandlad).”

låt bli mina diagnosbefriade tankar

Jag skulle egentligen skriva det här som en kommentar på ett ljuvligt förklarande inlägg av ADHD, men så blev det så långt och så insnärjt i sig självt att det kändes som om det gjorde sig bättre i en egen bloggpost. Kanske för att det var mer av en egen frustrerad tanke än en egentlig kommentar till inlägget. Det började med..

Det kanske är dumt att säga, men jag känner igen det där alltför väl. Samtidigt har jag aldrig sett det som en “deffekt” eller något som behöver en diagnos utan det är helt enkelt mitt sätt att vara.

Känns därför lite tröttsamt att det i allt mer stegrande grad händer att jag råkar ut för människor (som oftast själva har ADHD) som i stort sett skriker åt mig att jag har ADHD då jag någon enstaka gång förklarat att jag i min frånvarande blick just följt med en tanke jag tyckt var intressantare än det pågående samtalsämnet (ungefär här blev det något annat än en kommentar på inlägget och dags att flytta på texten). Känns lite tråkigt att man inte ska kunna få använda de hjärnceller man har utefter den förmåga de besitter utan att någon behöver sätta en diagnos på det och tala om att det skulle vara fel. Sen tillhör det också sanningen att bara för att jag gör så ibland, drar iväg på mina egna tankebanor och letar efter en intressantare infallsvinkel för att fånga upp det jag har framför mig då den nuvarande tråkiga förpackningen inte tilltalar mig, så är det inget som säger att jag alltid gör det.

Det finns minst lika många stunder när jag trivs bäst med att bara vara. Struntar i att lyssna till en enda tanke som pockar på och vill ha min uppmärksamhet. Stunder då jag är supernöjd med att fokusera på känslan av filten som ligger över mina fötter, eller bara synar strukturen i grässtrået jag har framför mig när jag ligger och bara är på en solig gräsmatta.

Om det sedan är ett drag av ADHD att inte orka bry sig om att låtsas vara intresserad av något bara för att blidka sin omgivning, eller på alla andra sätt  vara inställsam för att göra omvärlden nöjd med att man inte tänker på någon av de stora existentiella frågorna som om de vore på samma nivå som “Vad ska vi äta till middag idag?” för att de själva inte skulle våga andas i närheten av…

Om det nu är så, då är det nog inte värre än att omvärlden egentligen är ganska trasig. För min del handlar det enbart om att jag vågar känna av att jag lever, både när det är tungt, jobbigt och nattsvart likväl som när de ljusa stunderna tar vid och förgyller varje andetag. Att aktivt välja att inte vara en dussinmänniska kan inte vara samma sak som ADHD.

Jag går helt enkelt inte med på det.

Nämen så trevligt!

Ibland undrar jag över människors självinsikt.

Mycket för att jag ständigt arbetar med min egen självbild. Försöker se och uppmärksamma det där som inte känns helt i sin ordning och analysera orsaker. Funderar på förändringsmöjligheter och reflekterar över mig själv och mitt agerande i olika situationer.

På internet stöter man på en hel del människor som endera är ruskigt goda skådespelare eller i stort sett saknar självinsikt. Oftast dras de till forum och communities, sidor där man behöver logga in och där samma klick (mer eller mindre) trasiga människor möts och försöker hävda sin plats. Emellanåt hinner jag tänka att det vore spännande att forska på, materialet är ju så lättillgängligt. Bara att logga in på vilket ställe som helst, leta upp deras chattrum och börja läsa (och logga).

Tänkte nu passa på att lyfta ett lite exempel i den här smörjan. Bara plocka en person jag testat att föra dialog med, mött en enda gång för en fika, och tittat lite närmare på (något jag gärna gör, tittar lite närmare på människor och försöker få en bild av vilka de är).

En kvinna ungefär mitt i livet (skulle gissa någonstans runt 35) med ett trasigt förflutet som hon har extremt svårt att bearbeta för en väldig massa oväsen på en chatt. Oväsen i bemärkelsen att det mesta hon skriver handlar om att tillrättavisa alla andra, tala om för dem hur fel de har, hur korkade de är och vilka dåliga människor de är när de inte delar hennes syn på vad det än må vara. Oväsen så pass att de flesta som är där tycker det är oerhört jobbigt och jublar när någon vågar bita ifrån.

Samtidigt sitter hon och säger att alla har rätt att tycka vad de själva vill även om det innebär att flera tycker olika. Dock gäller det alltså bara så länge man tycker som henne, inte har åsikter hennes sätt att racka ner på andra eller tycker något om henne som inte är positivt, smultrondoftande och inlindat i rosa.

Ungefär här börjar jag fundera över hennes självinsikt. Hon sitter nämligen väldigt ofta och berättar för människor på chatten vad de ska tycka om henne. De ska absolut tycka att hon är en snäll, trevlig och helt underbar tjej som alltid är glad och har ett sinne för humor. Samtidigt har hon i ett läge då jag stillsamt påtalat att det snarare är hur man för sig än vad man säger som ger människor grunden till den bild de bygger av en, slängt följande kommentar efter mig;

“Du har träffat mig i verkligheten! Du VET att jag är jävligt trevlig! Säger du nått annat är det ljug!!”

Säger verkligen en underbart förtjusande, snäll, trevlig och glad människa så?

Får någon verkligen uppfattningen av att det finns en TREVLIG person bakom det uttalandet?

Har någon verkligen rätt att bestämma vad andra ska tycka?

Jag har svårt att se det. Dessutom har jag extremt svårt för att andra talar om för mig vad jag ska tycka om dem. Jag skulle själv aldrig ens drömma om att uttrycka mig så om jag ville framstå som ens lite trevlig och sympatisk. Men vad vet väl jag, har säkert fel i vanlig ordning.

Så nog är det skönt att människor har god självinsikt.