Hur kan man vara så rädd för att något verkligen ska bli bra? Hur kan man vara så grym mot sig själv att man inte ens tillåter sig en chans, en ynka liten chans, när möjligheterna ser ut att finnas. Jag förstår det inte, men jag lyckas inte heller knäppa med fingrarna och ändra på det. Jag vågar inte.

———————————————————-

I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.

Ibland springer jag på energier, gjutna i mänsklig form, som skickar iväg mig i en omloppsbana runt Neptunus. Det är energier vars skepnader jag vill se mer av, omfamna, fläta samman med mina egna – åter igen. För någonstans vet jag att vi redan varit sammanfogade, i en annan tid.. Kanske i en annan värld.

Om det finns en grunduppfattning som säger att det är att vara otrogen att ens tänka sig själv i intima situationer med någon annan, borde det rimligtvis också vara så att man är otrogen när man för samtal (skrivna eller talade) med tydliga sexuella anspelningar med någon annan än sin partner?

Eller har jag missförstått det hela då?

Att det ses som mindre mått av otrohet om fantasin, eller samtalet visas öppet för ens livspartner känns också en smula vridet. Förvisso kan det vara ett tecken på att ens respektive faktiskt inte har några avsikter, utan bara tramsar i samtalet. Men samtidigt är det också “the oldest trick in the book” ifråga om täckmantel. Åtminstone när det gäller det senare. Så hur ska man resonera när det gäller verbal intimitet med andra som aviseras öppet. Det borde väl i så fall vara lika ok att hångla upp vem som helst, bara man berättar om det i efterhand?

Hur resonerar du kring otrohet? Jag är långt ifrån säker på hur jag borde resonera just nu.

Även om det handlar om att ha färgats av sin omgivning så betyder det inte att det måste hända på det sättet. Det finns inget som säger att man måste bete sig så bara därför, bara för att det är det klimatet omgivningen har. Det finns absolut inget som säger att jag måste. Ändå gör jag det och varje gång går jag sönder inombords. Jag står inte ut.

Jag står inte ut med grodorna, elakheterna, gliringarna och den syrliga attityden som inte vittnar om någon som helst omtanke. Jag vet hur ledsen jag själv blir när det riktas mot mig, på samma sätt nu som 1984 och alla år efter det. Jag vet utifrån det hur ont det kan göra, hur oerhört illa salt svider i öppna sår. Förstår inte ens hur andra klarar av att leva så en längre tid, vet inte ens om jag vill förstå och lära mig det. Jag vet däremot väldigt klart att jag inte vill bli sån, inte vill vara den sortens människa – verkligen inte vill.

Det är förvisso lättare att slänga ur sig spydigheter åt höger och vänster, verka kaxig och tuff än att hålla sig till att vara snäll och, i den mån det är möjligt, ödmjuk. Har alltid varit lättare. Det sätter upp en mur, bakom vilken jag är skyddad från andras spydigheter mot mig. Men jag mår bättre av det senare. Jag är dessutom övertygad om att min omgivning också mår bättre av det senare. Därför tycker jag inte om mig själv, inte så som jag varit den senaste tiden. Inte det minsta! Det är ett under att någon överhuvudtaget vill prata med mig. Jag vill nämligen inte umgås med mig själv när jag ser hur hemsk jag är, hur illa jag beter mig, hur mycket jag sårar.

Jag står inte ut med mig själv. Så varför ska någon annan egentligen stå ut med mig? Jag kan inte ens börja förvänta mig att någon gör det, inte så länge jag kläcker ur mig elakheter och behandlar min omgivning som om den saknade en värdegrund. Jag står inte ut med att vara så hemsk. Så det enda jag kan göra är att leta upp mig själv igen, hitta grunden att stå på. Platsen inom mig där jag har styrkan att vara så som jag vill vara, bete mig på ett sätt jag kan stå för och behandla andra med den värdighet de förtjänar. Att det sedan också innebär att jag kommer få ta ytterligare smällar, elakheter och spydigheter från andra (eftersom jag i den gestalten inte ger igen) är en av de sakerna som jag helt enkelt får leva med, eller?

Jag kan ta det. Jag vill inte hålla på och hetsa upp mig över småsaker som egentligen inte gör vare sig till eller från om man tänker efter och verkligen har klart för sig vad man mest av allt vill. Tycker inte att bagateller ska få förstöra något som egentligen bara är vackert och beundransvärt.

Det som kommer såra mig mest i den här processen är när du kallar mig inställsam och falsk för att jag återvänder till att vara den personen jag vill vara. Den som inte surar, gnäller, slänger ur sig spydigheter och tar illa vid sig så fort du säger något annat än det jag önskar du sa. Visst, jag kommer fortfarande kunna bli ledsen, arg, upprörd, irriterad, uppgiven, tramsig, uttråkad, gråtmild, fnittrig.. Men framför allt kommer jag också kunna vara harmonisk, lugn, glad, uppmuntrande och närmare det omvärlden försöker beskriva som lycklig, om jag tillåts vara i det stadiet där jag trivs med mig själv. Så låt mig!

Det är dags för mig att återvända till den platsen. Där, i vardandet, då jag står ut med mig och har förmågan att uppskatta dig, mig och alla andra. Annars står jag inte ut med mig själv så länge till.

Jag är fenomenal på just det här. Fullkomligt skräckslagen över att önskan om nästa steg, som egentligen vore det mest naturliga och enkla, inte ska vara delad och därmed inte ens våga ta upp det. Så istället för att finna modet att ta upp det som skulle kännas bra, tar någon annan kontroll över hjärnan och det som istället görs är så irrationellt att det inte ens går att försvara.

Jag är så innerligt trött på mig när jag är så här. Älskar inte alls, och har full förståelse för att ingen annan gör det heller – även om det gör ont att bara tänka på.

Jag tänker främst på små saker, som för vem och hur ofta man uttrycker kärleken när den finns. För mig är det givna svaret, för den jag älskar i första hand och inte bara en gång. När det kommer till det allra käraste i livet kan man inte benhårt hålla sig till principen att det som sagts en gång borde uppfattas och vara klart och tydligt för den som fått kärleksförklaringen.

Det är förvisso sött och till viss del smickrande att få höra av andra vad ens älskade tycker och tänker om en, men bara till en viss gräns. Funderar man lite närmare på det är det osäkert om den sortens andrahandsinformation verkligen bekräftar den kärlek man hoppas finns där, eller om den egentligen bara smickrar ens partner samtidigt som den talar om andra intentioner. Så när de vackra orden kommer oftare från omgivningen än direkt från sin kärastes läppar är gränsen sedan länge passerad och obalansen ett faktum.

För mig är det därför självklart att den jag älskar främst och framför allt är den som jag visar och delger det för. Att informera omgivningen är förvisso inget jag helt utesluter, men det är å andra sidan inte heller där jag vill ödsla det mesta av mitt krut när det gäller just den här. Kärleken är inget konstant man har i en liten låda, i tryggt förvar hemma, och sedan går runt och skryter om för sin omgivning.

Kärleken är något dynamiskt, rörligt och abstrakt som man måste vårda, vattna och ansa om man vill att den ska överleva. Varje dag – så länge den finns. Det viktigaste för mig är därför inte att omgivningen vet vem kärleken i mitt liv är. Det viktigaste för mig är att nå fram till kärleken – direkt.

Men det kanske är få som fungerar så?

Jag ser uttrycket “behandla andra så som du vill bli behandlad själv” lite här och var allt som oftast och undrar varenda gång hur folk tänker då de har det som sitt livsmotto. Skulle tro att de flesta svarar att vad de själva menar med det är att behandla andra väl för att själv bli väl behandlad tillbaka. Redan där menar jag att det finns en förutbestämd kollektiv norm för hur människor, individer, vill bli behandlade. Aningens trångsynt skulle man kunna säga.

Det är ungefär här jag räknar med högljudda protester och ett och annat påhopp om hur korkad jag är för att jag säger som jag gör, för inte finns det väl någon som inte vill bli behandlad väl. Säkerligen inte, men det är å andra sidan det jag säger. Vad jag säger är att det säkert finns mängder av människor som inte vill bli behandlade precis så som jag vill bli behandlad, eller som du vill bli behandlad eller som grannen i lägenheten under vill bli behandlad. Att agera så skulle till viss del följa rakt in Kants pliktetik då det skulle ge andra människor tydliga riktlinjer för hur väl/illa de borde behandla dig utifrån hur du behandlar dem, men det är å andra sidan det enda det gör; Ger andra riktlinjer för hur de bör behandla dig, ingen annan.

Andra sidan av det, vilket ändå är den jag ville fokusera på och önskar vi vågade tänka om kring och rätta till är hur vi behandlar andra. Just för att det är långt ifrån säkert att individen framför dig vill bli behandlad exakt som du själv vill bli behandlad bör du snarare undvika det. Med det inte sagt att du ska göra precis tvärtom. Jag menar snarare att det är dags att vakna, var medveten, öppna dina ögon och öron och plocka fram de känselspröt du har som du normalt använder för att känna in din omgivning med. Ta reda på hur individen du möter vill bli behandlad snarare än förutsätt att ditt sätt är det rätta. Så istället för tidigare floskel skulle jag gärna se att en ny används i betydligt större utsträckning, nämligen; “Behandla andra så som de vill bli behandlade (och tillåt andra att behandla dig så som du vill bli behandlad).”

Det kanske är dumt att säga, men jag känner igen det där alltför väl. Samtidigt har jag aldrig sett det som en “deffekt” eller något som behöver en diagnos utan det är helt enkelt mitt sätt att vara.

Känns därför lite tröttsamt att det i allt mer stegrande grad händer att jag råkar ut för människor (som oftast själva har ADHD) som i stort sett skriker åt mig att jag har ADHD då jag någon enstaka gång förklarat att jag i min frånvarande blick just följt med en tanke jag tyckt var intressantare än det pågående samtalsämnet (ungefär här blev det något annat än en kommentar på inlägget och dags att flytta på texten). Känns lite tråkigt att man inte ska kunna få använda de hjärnceller man har utefter den förmåga de besitter utan att någon behöver sätta en diagnos på det och tala om att det skulle vara fel. Sen tillhör det också sanningen att bara för att jag gör så ibland, drar iväg på mina egna tankebanor och letar efter en intressantare infallsvinkel för att fånga upp det jag har framför mig då den nuvarande tråkiga förpackningen inte tilltalar mig, så är det inget som säger att jag alltid gör det.

Det finns minst lika många stunder när jag trivs bäst med att bara vara. Struntar i att lyssna till en enda tanke som pockar på och vill ha min uppmärksamhet. Stunder då jag är supernöjd med att fokusera på känslan av filten som ligger över mina fötter, eller bara synar strukturen i grässtrået jag har framför mig när jag ligger och bara är på en solig gräsmatta.

Om det sedan är ett drag av ADHD att inte orka bry sig om att låtsas vara intresserad av något bara för att blidka sin omgivning, eller på alla andra sätt  vara inställsam för att göra omvärlden nöjd med att man inte tänker på någon av de stora existentiella frågorna som om de vore på samma nivå som “Vad ska vi äta till middag idag?” för att de själva inte skulle våga andas i närheten av…

Om det nu är så, då är det nog inte värre än att omvärlden egentligen är ganska trasig. För min del handlar det enbart om att jag vågar känna av att jag lever, både när det är tungt, jobbigt och nattsvart likväl som när de ljusa stunderna tar vid och förgyller varje andetag. Att aktivt välja att inte vara en dussinmänniska kan inte vara samma sak som ADHD.

Jag går helt enkelt inte med på det.

Mycket för att jag ständigt arbetar med min egen självbild. Försöker se och uppmärksamma det där som inte känns helt i sin ordning och analysera orsaker. Funderar på förändringsmöjligheter och reflekterar över mig själv och mitt agerande i olika situationer.

På internet stöter man på en hel del människor som endera är ruskigt goda skådespelare eller i stort sett saknar självinsikt. Oftast dras de till forum och communities, sidor där man behöver logga in och där samma klick (mer eller mindre) trasiga människor möts och försöker hävda sin plats. Emellanåt hinner jag tänka att det vore spännande att forska på, materialet är ju så lättillgängligt. Bara att logga in på vilket ställe som helst, leta upp deras chattrum och börja läsa (och logga).

Tänkte nu passa på att lyfta ett lite exempel i den här smörjan. Bara plocka en person jag testat att föra dialog med, mött en enda gång för en fika, och tittat lite närmare på (något jag gärna gör, tittar lite närmare på människor och försöker få en bild av vilka de är).

En kvinna ungefär mitt i livet (skulle gissa någonstans runt 35) med ett trasigt förflutet som hon har extremt svårt att bearbeta för en väldig massa oväsen på en chatt. Oväsen i bemärkelsen att det mesta hon skriver handlar om att tillrättavisa alla andra, tala om för dem hur fel de har, hur korkade de är och vilka dåliga människor de är när de inte delar hennes syn på vad det än må vara. Oväsen så pass att de flesta som är där tycker det är oerhört jobbigt och jublar när någon vågar bita ifrån.

Samtidigt sitter hon och säger att alla har rätt att tycka vad de själva vill även om det innebär att flera tycker olika. Dock gäller det alltså bara så länge man tycker som henne, inte har åsikter hennes sätt att racka ner på andra eller tycker något om henne som inte är positivt, smultrondoftande och inlindat i rosa.

Ungefär här börjar jag fundera över hennes självinsikt. Hon sitter nämligen väldigt ofta och berättar för människor på chatten vad de ska tycka om henne. De ska absolut tycka att hon är en snäll, trevlig och helt underbar tjej som alltid är glad och har ett sinne för humor. Samtidigt har hon i ett läge då jag stillsamt påtalat att det snarare är hur man för sig än vad man säger som ger människor grunden till den bild de bygger av en, slängt följande kommentar efter mig;

“Du har träffat mig i verkligheten! Du VET att jag är jävligt trevlig! Säger du nått annat är det ljug!!”

Säger verkligen en underbart förtjusande, snäll, trevlig och glad människa så?

Får någon verkligen uppfattningen av att det finns en TREVLIG person bakom det uttalandet?

Har någon verkligen rätt att bestämma vad andra ska tycka?

Jag har svårt att se det. Dessutom har jag extremt svårt för att andra talar om för mig vad jag ska tycka om dem. Jag skulle själv aldrig ens drömma om att uttrycka mig så om jag ville framstå som ens lite trevlig och sympatisk. Men vad vet väl jag, har säkert fel i vanlig ordning.

Så nog är det skönt att människor har god självinsikt.

Så även om jag väldigt, väldigt gärna skulle önska att den här bilden var en inspiration och representativ för det som stod näst på aktivitetslistan ikväll vet jag redan att så fort jag landar på madrassen, och känner kudden under huvudet, kommer gruset i ögonen ta över och det enda som fungerar är att blunda – i sisådär sju, åtta timmar.

Jag är inte särdeles stolt över att det är så här, men det finns tillfällen när jag känner hur det skaver i pannan, hornen växer fram och vad ond tanke jag än kommer på riskerar att ta form i verkligheten.

Givetvis är det inte så att det här händer spontant och helt utan anledning. Det finns alltid något som hänt och i många fall någon vars mönster jag fångat upp, vars illvilja, missunnsamhet och direkt nedriga tankar och planer jag känt vibbarna av. Det handlar också om att jag de gångerna är mer än mindre säker på hur det föreligger. Det är sällan fråga om en slump att personens plötsliga infall råkar vara just då. Snarare är det så att jag sett avsaknaden av reaktioner innan, när han eller hon varit ovetande om hur verkligheten ser ut. Sedan efter nyförvärvad kunskap i frågan har densamme gjort ett lappkast och slängt fram en ny agenda. En som i huvudsak går ut på att förstöra för någon annan, nu när personen börjat ana att det finns något att förstöra.

Det är framför allt när jag ser sånt där som hornen växer, blodet kokar, svansen blir längre, mer eldfängd än tidigare och de lite mer kreativt smärtsamma idéerna poppar upp.

För visst kan man inte bli annat än heligt förbannad när en kärring som tidigare lagt sig i ens liv och försökt förstöra en relation som då var på väg att ta form och nu än en gång försöker göra detsamma. Den tror sig tydligen ha ett trumfkort för att hon anonymt skickade en blomma på alla-flosklers-dag i februari (en grönsak som han trodde JAG hade fixat fram). Senaste påbudet var att den bestämt sig för att berätta om de intima saker de gjort tillsammans (som enligt honom överhuvudtaget inte har hänt) och även hur hon nu tänkt se till att det händer mer.

Det kokar över, eldgaffeln bränner nästan hål i handflatan på mig och jag vet redan nu att det är bäst för hennes hälsa att hon aldrig någonsin träffar mig. Att skinnflå, rulla i ett salttråg och sedan hänga upp i en kran någonstans där vädret är mindre gynnsamt är en tanke som återkommer och ger en form av inre ro när jag visualiserat den tillräckligt detaljrikt.

Men visst, jag är inte stolt över att jag ens tänker så…