människor, djur och en helig ko

Posted on 2011/08/21 by newyn

Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.

Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

bakom min rygg

Posted on 2011/07/31 by newyn

En del saker gör mig riktigt ledsen. Sådär så att jag undrar om det är värt att fortsätta framåt på den vägen jag är eller om jag borde överväga att vika av, ta ett annat spår, ta en snårig skogsstig där ingen ens kan följas åt.

Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.

När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).

Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.

Det är då jag ser sveket.

Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.

En del vill jag kunna välja bort direkt

Posted on 2011/07/17 by newyn

Vet inte hur lyckat det är att försöka skriva ett inlägg från min smartphone, det lär visa sig ganska snart. Har varit mycket att smälta senaste tiden, vilket i stort innebär att jag kraschade mentalt och stannade i sängen igår.
Inte nog med att det tar en hel del energi att lära sig ett nytt språk, det blir inte lättare eller mindre energikrävande när det dessutom görs tillsammans med människor man ganska snart inser att man aldrig skulle valt att beblanda sig med hemma, eller ens här om det varit möjligt att välja bort dem. Resultatet av det har i sin tur inneburit en enorm hemlängtan, mycket större än jag tidigare kunde föreställt mig. Har helt tappat lusten att umgås med andra, vill så snabbt som möjligt hitta en praktisk och inte alltför dyr lösning för hemresan och sedan gräva ner mig i böckerna så mycket det går och hoppas att tiden rusar iväg.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Säg, kan inte Du ta ansvar för mitt liv?

Posted on 2011/07/02 by newyn

Inte riktigt säker på vem du är som läser det här men jag vill ändå ställa frågan.

Vill Du ta ansvar för mitt liv?

Det vore fint om just Du skulle vilja sörja för mig, alltså se till att jag ständigt har pengar, aldrig har skulder och gärna har en bostad. Skulle Du vilja betala alla mina räkningar, handla mat och se till att jag varje dag äter sunt? Vill du dessutom ha hela ansvaret för att jag aldrig blir ledsen, aldrig har tråkigt och aldrig tvingas göra något jag inte vill?

När det sedan kommer till det där jag drömmer om och vill ska hända i mitt liv, vill du då vara så snäll och ta ansvaret för att förverkliga alla mina drömmar? Det kan röra sig om allt från en kram, en fotmassage, utlandsresor, snygga partners, dyra villor i olika länder, färdigheter i att spela olika instrument, perfekta kunskaper i nya språk och kändisskap. Visst skulle du vilja ta ansvar för att allt det där händer MIG? För om det nu är så, att du verkligen vill vara ansvarig för hela mitt liv, då är du nog precis den jag söker. Den jag behöver för att få det liv jag vill ha, för att känna att det handlar om mig. Att jag är värd min existens.

Så vad säger du, vill Du ta det ansvaret?

Inte?

Synd! Då får jag helt enkelt leta upp någon annan som vill göra det åt mig! Måste väl finnas någon där ute som vill, eller?

Ibland när jag läser andra, uppgivna, unga människors ord lite här och var på nätet är det precis den känslan jag får. Känslan i sig gör ont, är obehaglig och gör mig dessutom stundom förbannad. För visst finns det någon som verkligen kan tänkas ta det där ansvaret och göra allt det där jag just skrev för varje människa där ute.

I mitt fall personligen, är det jag själv som har det ansvaret, som väljer att ta det ansvaret och förverkliga det som går. Jag är ytterst medveten om att jag inte kan ålägga någon annan ansvaret att göra mitt liv värdefullt för mig. Jag kan däremot absolut be om hjälp där jag ser att min egen förmåga inte räcker till, men inte ens hjälpen kommer utan att jag tar ansvaret för att först och främst be om den.

På samma sätt är det inte mitt yttersta ansvar att ta den rollen för min partner, jag hjälper honom gärna på traven i den mån det går men det är Hans yttersta ansvar, inte mitt. Samma gäller med min familj, mina vänner och människor jag inte ens har börjat lära känna ännu.

Det är inte ens svårt att komma till den insikten. Det märks så väldigt väl med alla de drivande, företagssamma och livsglada människor jag möter att det uppenbarligen inte är svårt.

Så varför funkar det inte för den unga, uppgivna massan? Inte är det väl lathet? Inte är det väl behovet av att vara den centrala figuren i alla andra människors liv? Jag hoppas verkligen inte det. Men om någon vet, har inblick, skulle jag gärna vilja veta;

Vad är det som gör det så omöjligt för en del att börja ta ansvar för sitt eget liv?

att blanda äpplen, päron och surkål

Posted on 2011/01/16 by newyn

Igår twittrade jag och berättade vid ett litet tillfälle om ett beteendemönster jag en gång haft. Något jag gjort vid flera tillfällen och senare insett effekten av och därmed slutat med.

Jag tror att det var det som sen startade en längre diskussion full av missförstånd och blandade begrepp som egentligen inte står för samma sak och egentligen inte ens var relevant till det jag först twittrade. Redan igår fanns det mängder av ord jag ville skriva, mängder av delar i det där jag ville utveckla långt över 140 tecken och samtidigt hade jag ingen lust. Oavsett ordval var det ofrivilliga tåtrampandet redan uppenbart.

Trots det vill jag ändå skriva ner några tankar som jag känner mår bra av att förtydligas. Detta då det ter sig vara så att oavsett vad jag skriver på twitter, oavsett vad jag berättar tolkas det till något som i det närmsta är en oändlig snyftarhistoria vilket de flesta av gångerna inte ens är i närheten av dess avsikt.

Igår berättade jag om tidigare kvällar och helger i mitt liv då jag spenderat timmar med hår, smink, klädval och allt det där andra som många, framför allt kvinnor, kanske gör inför en utekväll. Flera timmar av det för att sen inte gå ut någonstans överhuvudtaget. Inte ha bestämt någon tid och plats med någon och inte heller gå ut till något som verkar vara ett trevligt uteställe alldeles ensam, för att inte alla dessa timmars pysslande ska vara till intet. Istället har det fått vara till just det – intet.

Jag konstaterade även att jag sen länge har slutat med just det beteendet. Orsaken till det kom aldrig fram, men det som tolkades vitt och brett var att jag ansåg att ingen älskar mig, vilket också var det jag började reagera på. Det tolkades alltså in saker som jag överhuvudtaget inte hade skrivit, eller ens antytt. Något som inte har ett dyft med saken att göra.

Beteendet som sådant var helt enkelt ett sätt att bygga upp falska förhoppningar och senare också stora besvikelser. För någonstans då tänkte jag att om jag bara gjorde mig tillräckligt vacker, var tillräckligt mycket på partyhumör, skulle någon spontant höra av sig (eller svara och vara på väg ut om jag hörde av mig och frågade) och allt det där skulle leda till en riktigt rolig utekväll. Förväntan när jag nått så långt som till hårspray (något jag aldrig använder annars) och mascara var så hög att känslan är svår att beskriva. Kanske så att någon som för första gången blivit inbjuden till en nobelmiddag har en liknande känsla i kroppen. Men att då ha den känslan och sedan inse, ännu en gång, att inget var på väg att hända..

Den här sortens besvikelse är inget annat än att göra våld på sig själv. Men samtidigt var det bara det som det här handlade om, att bygga höga, falska förväntningar och gräva stora, djupa besvikelser åt sig själv.

Det handlar överhuvudtaget inte om huruvida någon älskar mig eller inte. Det handlar inte ens om huruvida någon tycker om mig måttligt eller inte.

Det handlade bara om en stor önskan, gigantiska egentillverkade luftslott och en rejäl slägga som lyckades göra glassplitter av det som egentligen inte varit mer än luft. När jag insåg det var ungefär då jag slutade med den processen helt och hållet.

Allt det där andra, om huruvida alla är älskade av alla och om det ens är relevant i förhållande till människorvärde, är ett helt annat kapitel och kanske får se ljus i ett annat inlägg, om jag orkar.

inte så viktigt med nyheter

Posted on 2011/01/03 by newyn

Kanske är det bara jag som börjar bli gammal och reagerar på helt andra saker än vad jag gjorde för femton år sen, eller så har det gått så långt i den successiva förändringar att skillnaderna nu börjar bli märkbara.

Det jag reagerade på var morgonnyheterna kl. 9 i TV4. På en inte så många minuter lång sändning har åtminstone två större fnitterattacker utbrutit hos de tre som läser upp nyheter, ekonominyheter och sporten. En tredje fnitterattack höll på att förstöra även vädret men lyckades avvärjas hyfsat av den äldre mannen med tveksam hårväxt.

Är det ens något att reagera på? Pja, kanske kan vara och samtidigt inte. Nyheter, oavsett kanal, har för mig från barnsben varit något seriöst och till en början relativt tråkigt inslag i TV-tablån. Om den tråkiga känslan av det avtagit med åren har jag trots det ändå sett nyheterna som ett allvarligt och seriösare inslag i all övrig skit med tveksamt underhållningsvärde som TV-stationerna förmedlar. Det finns alltså någon egen önskan att även de som arbetar i sändning förmedlar den seriositeten som just nyheter representerar.

Så vad blir effekten av dessa fnitterattacker, små klyschiga skämt och avslutningsord som används när det passas över mellan de olika nyhetsuppläsarna? Kanske blir det ingen effekt alls. Kanske tycker en del att nyheterna blir lite roligare att titta på? Kanske undrar en del, som jag, om det ens finns något att ta på allvar i de nyheter som åtminstone (än så länge) läses upp.

Har det blivit så här för att en generation som inte är så intresserad av det som händer i världen börjat nå vuxen ålder? Är det en effekt av att det finns så många sociala nätverk och andra mediaformer där nyheter kan sprida sig och de som får mest utrymme där också når de flesta människor. Har nyhetskanalerna börjat ifrågasätta sin egen roll, sin trovärdighet och vikten av sitt arbete?

Så många frågor och jag kan inte säga att jag har svar på en enda. Däremot kändes det mest tråkigt att inte ens nyhetsuppläsarna verkade intresserade av att ta sitt uppdrag på allvar. Flamsa och tramsa gärna före och efter sändning, men jag önskar ändå det fanns någon form av yrkesstolthet som hjälpte dem upprätthålla en proffessionalitet åtminstone under sändning.

Det rör sig trots allt bara om ett par minuter i taget.

att inte kunna anmäla

Posted on 2010/12/15 by newyn

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”

Jag blev antagen!

Posted on 2010/12/11 by newyn

Nu ska jag behöva ta en massa beslut också. Redan där kommer paniken. Beslutsfattande är något alldeles extra skrämmande tydligen. Förvisso är det inte några svåra beslut att ta egentligen, inte om jag följer flodhästen, lyssnar på nioåringen och känner efter vad det är jag verkligen vill.

Samtidigt innebär det att jag måste acceptera tidigare felbeslut jag tagit som just FELbeslut. Något som alltid är lite extra motigt att behöva göra, acceptera att jag kan ha gjort/valt något fel. Att andra gör fel, väljer fel och agerar fel ibland är helt i sin ordning, men trots det är det långt ifrån acceptabelt att jag själv gör det.

Undrar varför. Undrar vem av de förebilder jag haft under min uppväxt jag har lärt mig det av. Så det är där det som gnisslar och tjärvar helt enkelt, accepterandet av att jag har gjort tidigare felaktiga val. Men nu när jag är medveten om det så borde det inte vara så svårt att ta besluten. Det är trots allt mitt liv och jag i första hand som ska stå ut med att leva det. Vågar jag med den bakgrunden verkligen ta nya beslut? Vad säger att inte de också är fel?

Såå var vi där igen! Den där kritikern som jag fått med mig sedan barndomen som inte riktigt kan gå med på att även felaktiga beslut kan leda till lärande och ökad självkännedom om inte annat! Det är trots allt så jag måste se det. Se vad jag lärt mig om mig själv, vem jag är, vilka mina grundläggande intressen, värderingar och inspirationer är. Ta till mig den ökade kunskapen om hur jag fungerar, vilka typer av uppgifter som fungerar för mig att ta mig an och vilka som absolut inte gör det och inte heller kommer göra det i längden. Det är dags för den här flodhästen att sluta med hjärnkirurgi helt enkelt.

Så, nu när jag blivit antagen är det bara ett par beslut som måste genomföras för att jag ska vara på väg i en riktning som ligger närmare målet. Men innan jag tar de där besluten så ska jag bara…

så enkelt

Posted on 2010/10/27 by newyn

Det händer att jag sätter ner foten. Det händer att jag får nog, att jag inte längre känner att det är min sak att ta ansvar för andras oförmåga att ta ansvar för sina egna liv och de beslut de valt att ta. Det händer faktiskt. I samband med det händer det också att jag drar gränsen och frigör mig (och de) från kontakter som bara är destruktiva och tar energi. Jag vill gärna använda min energi till något konstruktivt, något som får mig och min omgivning att må bra. Något där jag inte behöver göra våld på mig själv och vem jag är för att tillgodose andra människors behov.

Idag var visst en sån dag. Jag konstaterade att han ville leka martyr. Konstaterade att han fortfarande inte fixar att säga som det är, att han inte har något intresse, aldrig haft och egentligen inte bryr sig – för så ska man enligt alla konstens regler inte vara om man är en snäll människa. Han får fortsätta leka martyr om han vill, i sina kretsar. I mina kretsar är det färdiglekt. Jag tänker inte hålla kvar en människa som för drygt två månader sedan gjorde klart att han inte vill ha mig i sitt liv. Jag tänker inte tvinga på någon min närvaro när den är oönskad, vare sig honom eller någon annan.

Så enkelt är det.

Så enkelt kommer det alltid att vara.

Hur i helvete tänkte du nu?

Posted on 2010/10/16 by newyn

Jag har tidigare nämnt att jag är nyfiken på hur andra människor tänker och resonerar om saker och ting oavsett vad det är och hur banalt det må vara. Ibland när jag får fragment av andras tankar och resonemang får det mig å andra sidan att bara undra än mer hur de överhuvudtaget kan tänka så samtidigt som jag förfäras och lutar mer och mer åt att vara mer än mörkrädd.

Ett exempel taget ur min verkligheten är ett samtal jag hade för inte så länge sen med en relativt ny bekantskap där vi kom in på stalkers. Var och en som råkat ut för en stalker vet hur fruktansvärt obehagligt det är. Han berättade om någon av sina stalkers och som samtal ofta gör ledde även detta till vidare förtroenden och jag berättade om ett par av mina stalkers. Det som fick mig att i efterhand undra och ifrågasätta än mer var hans reaktion på det jag berättade.

En av de jag berättade om var en afrikansk man jag råkade ut för då jag levde i Dublin. Vilket land han kom ifrån har jag nu glömt men som återkommande kund i butiken där jag jobbade tog han till slut mod till sig att fråga om en dejt. Jag avböjde artigt, förklarade att jag var upptagen och där borde saker och ting ha tagit slut. Det gjorde det inte. Istället krävde han att få träffa min partner så att de kunde slåss om mig och jag sedan skulle tillhöra honom om han vann den striden (vilket han räknade med). Redan där fann jag det hela obehagligt och förklarade väldigt rakt att det inte fungerar så i Europa och han faktiskt fick acceptera att bli nekad. Det visade sig senare att det inte ens räckte där. Vid flertalet tillfällen stod han sen utanför butiken och väntade på mig när jag jobbade kvällar och stängde butiken ensam. Det enda som gjorde att jag lyckades undgå honom var tack och lov den väktare företaget hyrt in för att finnas där vid stängning. Utan en väktare att lämna butiken med, promenera ett par kvarter och sedan skynda vidare genom ett par pubar och vidare förbi min nästa arbetsplats kunde vilka hemska saker som helst ha hänt. Det känns fortfarande obehagligt att tänka på det.

Så vad var det för reaktion på den här berättelsen som fått mig att undra, ifrågasätta och förfäras tror ni? Kanske hör det till vanligheterna att man reagerar så här, även om det är för mig helt främmande.

Mannen jag berättade det här för var i sina tankar mest upptagen med att denna afrikan säkerligen hade stor kuk och hade idéer om hur mycket jag säkert hade uppskattat att ha sex med honom enkom av den orsaken. Något han gav uttryck för både i ord (om än lite färre än de jag skrev nyss) och ansiktsuttryck. Så om någon kan förklara vore det trevligt, för jag begriper verkligen inte alls.

Hur fan är man funtad om man tänker så i det läget?

Edit: Trots att jag inte har så stor förståelse för just det här (än) är jag fortfarande nyfiken, intresserad och mest fascinerad i frågan om hur människor tänker och resonerar.

något närmare Newyn

Ne omittas solum ambulantem

Tag Archives: beteende