Skrämmande glädje.

Kan man ta ut glädje i förskott så pass intensivt att det helt enkelt är tillräckligt för att förstöra det som var på gång? Att den visade glädjen är alldeles för stor och därmed skrämmer bort.

Jag är helt övertygad om det. Kanske för att jag lyckats med just den bedriften.

En klar nackdel med att vara socialt efterbliven. Även om man är tydlig med att inte alls kunna eller ens förstå de dolda sociala spelreglerna och bemöts med en försäkran om att det är ok visar det sig aldrig vara det.

Dags för en grundkurs känner jag. Någon som vet var man kan anmäla sig?

mitt monster

Skam är en parasit.

En hemsk liten parasit som kan ta sig in i vilken del av ens känsloliv som helst. En elak jävel som finns överallt och påverkar precis allt. Skämkänslor fyller ingen funktion. Man lär sig inget av det. Det ger ingenting. Det är bara destruktivt, inget annat. Skam ger dig känslor som talar om för dig vem du är, men bara på ett destruktivt och negativt sätt, aldrig någonsin något bra.

Skam måste bekämpas. Skam är inget självvalt, inget som någon gör medvetet. Det är skammen som kontrollerar människan, inte tvärtom. I viss mån är människan maktlös inför skammen. Det är ingen annan som lider mer av skammen än den människan som känner dess ständiga närvaro.

Skam sätter krokben på det rationella tänkandet. Destruktiva beteenden översätts till egenskaper där det känslan av skam kan få plats att vältra sig. Skillnaden mellan att göra och att vara ligger dold i mesta möjliga mån. Skam vill gärna inte att du ser att du inte är dina handlingar. Skammen gör allt för att kontrollera, för att se till att människan ska må dåligt.

Målet är att människan ska må skit, för precis allt och för absolut ingenting. Att få människan att hata sig själv. Orsaken är mindre viktig, så länge jag hatar mig själv är skammen nöjd, mätt och belåten. Så för att inte tappa greppet om det här tar skam varje enskild situation, varje enskilt tillfälle, varje egenskap, varje beteende den får tag på och översätter det till att människan ska må skit.

Skam är dessutom en ärftlig, psyko-bio-social åkomma. Men även när man ser det, ser dess ursprung har man redan smittats av den och det är försent att fly. Att försöka flytta ifrån den är lönlöst. Det hade kanske varit möjligt om man kunde flytta ifrån sig själv. Men det vet vi allihop att det är fysiologiskt omöjligt.

Så här är dagens sanning.

 Skam är mitt monster.

Det är han som sitter på min axel, dygnet runt. Som styr mig och berättar för mig hur jag ska må. Som ständigt talar om för mig att jag inte förtjänar att må bra.

Att leva med skammen ständigt närvarande är ett helvete. Att inte ha verktyg för att bekämpa den är hemskt. Att veta att man ständigt måste ifrågasätta alla känslor (med hjärnan, prata konstruktivt och rationellt med sig själv om varenda en) är utmattande, än mer så att göra det ensam. Att inte ha varningssystem i sig själv som gör det möjligt att möta skammen tidigt och mota Olle i grind är fruktansvärt.

Det här är en kamp jag inte ser fram emot. Samtidigt ser jag fram emot att vara långt in i processen som den här kampen innebär. Att våga känna utan att vara tvungen att bjuda in skammen, varje gång.

Det kommer bli jobbigt. Det kommer vara tungt. Det kommer finnas så många motgångar att jag kommer tro att jag håller på att dö. Det gör mig livrädd bara att tänka på det, men jag vet samtidigt att jag inte har något val. Jag måste få bukt med skammen. Jag måste bryta mig loss för att inte föra den vidare.

Jag kommer kämpa.

Jag har redan lovat att inte ge upp, inte sluta kämpa.

Men när jag verkar vara på väg att göra det, när jag ser ut att inte orka mer. Då får Du gärna komma och hålla min hand, våga hålla om mig och viska:

“Du kommer klara det här. Ge inte upp.”

Sluta försöka göra egenskap av ett symptom!

Bara fega människor anklagar någon för svartsjuka.

Bara fega människor tar till det för att slippa att ens behöva titta på vad det egentliga problemet är.

För visst är det så att i alla de fall där någon slänger iväg “Åh, men hen är ju så jävla svartsjuk! Inget att bry sig om.” så är det som inte är att bry sig om något den personen själv valt att blunda för. Något som den anklagade ifrågasatt eller åtminstone undrat över. Något som varit så sjukt obekvämt att bemöta (och troligtvis har det varit minst lika obekvämt för den som ändå varit modig nog att undra och föra frågan vidare) att det helt enkelt är lättare att spela ut svartsjukekortet.

Ett fruktansvärt fult kort är vad det är. Ett kort som låser den som sitter med frågorna i ett läge där hen inte kan komma ur utan att gå som förlorare. Genom att istället möta och besvara behöver ingen förlora, men det funkar givetvis inte för fegisar att ha det modet. Givetvis är de inte i närheten av det modet. Men trots allt är det den som sitter med modet som hamnar under bilan, i en sits omöjlig att ta sig ur. För när man väl fått anklagelsen om svartsjuka kastad efter sig finns det INGENTING man kan göra eller säga som motbevisar det. Inte ens tystnaden motbevisar det.

INGENTING.

ALLA utvägar är låsta och riktade till just att den personen ÄR svartsjuk. En enda väg där ingen respekt finns kvar, inte ens självrespekt.

Plötsligt har ett symptom (för egentligen är det bara ett symptom på något annat som är fel, något som någon är för feg för att hantera) blivit en egenskap. Här är jag många gånger på väg att koka över när jag hör det, vare sig det rör mig eller någon annan.

Svartsjuka är ingen jävla egenskap.

Det är istället precis det jag skrev alldeles nyss. Ett symptom på ett bekymmer, något olöst, som någon förvägrats hjälp för att komma på rätt sida om. Det är nämligen då anklagelsen kommer, när någon ber om en förklaring – försöker få hela bilden för att förstå. Svartsjuka uppstår inte förrän den som söker svar vägrats just det, ett begripligt svar. Det är inget som ligger och jäser och skuttar fram lite hipp som happ.

Det är ingen egenskap, det kommer aldrig bli en egenskap. Det är bara osmakligt och fegt att någonsin hävda att det skulle vara en egenskap.

Så alla de som skrivit ner det bland egenskaper i alla världens horoskop där ute, och därmed direkt stämplat en stor grupp människor med ett symptom som inte existerar utan grund, borde kölhalas, flås levande och rullas i salt som straff för den totala ignoransen.

Jag säger inte att svartsjuka inte existerar. Det gör den i allra högsta grad, på flera håll i världen. Jag säger däremot att väldigt få fattar att se vad den egentligen är för något. Kanske för att de helt enkelt är för fega för att titta. Kanske är det bara bekvämt att låtsas att det är något annat än ett symptom, helt enkelt för att man då slipper ta tag i det ursprungliga problemet.

Fy för människor som är så lata, bekväma eller fega. Ni vinner väldigt lite respekt hos mig, om någon alls.

 

människor, djur och en helig ko

Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.

Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

bakom min rygg

En del saker gör mig riktigt ledsen. Sådär så att jag undrar om det är värt att fortsätta framåt på den vägen jag är eller om jag borde överväga att vika av, ta ett annat spår, ta en snårig skogsstig där ingen ens kan följas åt.

Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.

När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).

Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.

Det är då jag ser sveket.

Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.

En del vill jag kunna välja bort direkt

Vet inte hur lyckat det är att försöka skriva ett inlägg från min smartphone, det lär visa sig ganska snart. Har varit mycket att smälta senaste tiden, vilket i stort innebär att jag kraschade mentalt och stannade i sängen igår.
Inte nog med att det tar en hel del energi att lära sig ett nytt språk, det blir inte lättare eller mindre energikrävande när det dessutom görs tillsammans med människor man ganska snart inser att man aldrig skulle valt att beblanda sig med hemma, eller ens här om det varit möjligt att välja bort dem. Resultatet av det har i sin tur inneburit en enorm hemlängtan, mycket större än jag tidigare kunde föreställt mig. Har helt tappat lusten att umgås med andra, vill så snabbt som möjligt hitta en praktisk och inte alltför dyr lösning för hemresan och sedan gräva ner mig i böckerna så mycket det går och hoppas att tiden rusar iväg.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Säg, kan inte Du ta ansvar för mitt liv?

Inte riktigt säker på vem du är som läser det här men jag vill ändå ställa frågan.

Vill Du ta ansvar för mitt liv?

Det vore fint om just Du skulle vilja sörja för mig, alltså se till att jag ständigt har pengar, aldrig har skulder och gärna har en bostad. Skulle Du vilja betala alla mina räkningar, handla mat och se till att jag varje dag äter sunt? Vill du dessutom ha hela ansvaret för att jag aldrig blir ledsen, aldrig har tråkigt och aldrig tvingas göra något jag inte vill?

När det sedan kommer till det där jag drömmer om och vill ska hända i mitt liv, vill du då vara så snäll och ta ansvaret för att förverkliga alla mina drömmar? Det kan röra sig om allt från en kram, en fotmassage, utlandsresor, snygga partners, dyra villor i olika länder, färdigheter i att spela olika instrument, perfekta kunskaper i nya språk och kändisskap. Visst skulle du vilja ta ansvar för att allt det där händer MIG? För om det nu är så, att du verkligen vill vara ansvarig för hela mitt liv, då är du nog precis den jag söker. Den jag behöver för att få det liv jag vill ha, för att känna att det handlar om mig. Att jag är värd min existens.

Så vad säger du, vill Du ta det ansvaret?

Inte?

Synd! Då får jag helt enkelt leta upp någon annan som vill göra det åt mig! Måste väl finnas någon där ute som vill, eller?

 

Ibland när jag läser andra, uppgivna, unga människors ord lite här och var på nätet är det precis den känslan jag får. Känslan i sig gör ont, är obehaglig och gör mig dessutom stundom förbannad. För visst finns det någon som verkligen kan tänkas ta det där ansvaret och göra allt det där jag just skrev för varje människa där ute.

I mitt fall personligen, är det jag själv som har det ansvaret, som väljer att ta det ansvaret och förverkliga det som går. Jag är ytterst medveten om att jag inte kan ålägga någon annan ansvaret att göra mitt liv värdefullt för mig. Jag kan däremot absolut be om hjälp där jag ser att min egen förmåga inte räcker till, men inte ens hjälpen kommer utan att jag tar ansvaret för att först och främst be om den.

På samma sätt är det inte mitt yttersta ansvar att ta den rollen för min partner, jag hjälper honom gärna på traven i den mån det går men det är Hans yttersta ansvar, inte mitt. Samma gäller med min familj, mina vänner och människor jag inte ens har börjat lära känna ännu.

Det är inte ens svårt att komma till den insikten. Det märks så väldigt väl med alla de drivande, företagssamma och livsglada människor jag möter att det uppenbarligen inte är svårt.

Så varför funkar det inte för den unga, uppgivna massan? Inte är det väl lathet? Inte är det väl behovet av att vara den centrala figuren i alla andra människors liv? Jag hoppas verkligen inte det. Men om någon vet, har inblick, skulle jag gärna vilja veta;

Vad är det som gör det så omöjligt för en del att börja ta ansvar för sitt eget liv?

att blanda äpplen, päron och surkål

Igår twittrade jag och berättade vid ett litet tillfälle om ett beteendemönster jag en gång haft. Något jag gjort vid flera tillfällen och senare insett effekten av och därmed slutat med.

Jag tror att det var det som sen startade en längre diskussion full av missförstånd och blandade begrepp som egentligen inte står för samma sak och egentligen inte ens var relevant till det jag först twittrade. Redan igår fanns det mängder av ord jag ville skriva, mängder av delar i det där jag ville utveckla långt över 140 tecken och samtidigt hade jag ingen lust. Oavsett ordval var det ofrivilliga tåtrampandet redan uppenbart.

Trots det vill jag ändå skriva ner några tankar som jag känner mår bra av att förtydligas. Detta då det ter sig vara så att oavsett vad jag skriver på twitter, oavsett vad jag berättar tolkas det till något som i det närmsta är en oändlig snyftarhistoria vilket de flesta av gångerna inte ens är i närheten av dess avsikt.

Igår berättade jag om tidigare kvällar och helger i mitt liv då jag spenderat timmar med hår, smink, klädval och allt det där andra som många, framför allt kvinnor, kanske gör inför en utekväll. Flera timmar av det för att sen inte gå ut någonstans överhuvudtaget. Inte ha bestämt någon tid och plats med någon och inte heller gå ut till något som verkar vara ett trevligt uteställe alldeles ensam, för att inte alla dessa timmars pysslande ska vara till intet. Istället har det fått vara till just det – intet.

Jag konstaterade även att jag sen länge har slutat med just det beteendet. Orsaken till det kom aldrig fram, men det som tolkades vitt och brett var att jag ansåg att ingen älskar mig, vilket också var det jag började reagera på. Det tolkades alltså in saker som jag överhuvudtaget inte hade skrivit, eller ens antytt. Något som inte har ett dyft med saken att göra.

Beteendet som sådant var helt enkelt ett sätt att bygga upp falska förhoppningar och senare också stora besvikelser. För någonstans då tänkte jag att om jag bara gjorde mig tillräckligt vacker, var tillräckligt mycket på partyhumör, skulle någon spontant höra av sig (eller svara och vara på väg ut om jag hörde av mig och frågade) och allt det där skulle leda till en riktigt rolig utekväll. Förväntan när jag nått så långt som till hårspray (något jag aldrig använder annars) och mascara var så hög att känslan är svår att beskriva. Kanske så att någon som för första gången blivit inbjuden till en nobelmiddag har en liknande känsla i kroppen. Men att då ha den känslan och sedan inse, ännu en gång, att inget var på väg att hända..

Den här sortens besvikelse är inget annat än att göra våld på sig själv. Men samtidigt var det bara det som det här handlade om, att bygga höga, falska förväntningar och gräva stora, djupa besvikelser åt sig själv.

Det handlar överhuvudtaget inte om huruvida någon älskar mig eller inte. Det handlar inte ens om huruvida någon tycker om mig måttligt eller inte.

Det handlade bara om en stor önskan, gigantiska egentillverkade luftslott och en rejäl slägga som lyckades göra glassplitter av det som egentligen inte varit mer än luft. När jag insåg det var ungefär då jag slutade med den processen helt och hållet.

Allt det där andra, om huruvida alla är älskade av alla och om det ens är relevant i förhållande till människorvärde, är ett helt annat kapitel och kanske får se ljus i ett annat inlägg, om jag orkar.

inte så viktigt med nyheter

Kanske är det bara jag som börjar bli gammal och reagerar på helt andra saker än vad jag gjorde för femton år sen, eller så har det gått så långt i den successiva förändringar att skillnaderna nu börjar bli märkbara.

Det jag reagerade på var morgonnyheterna kl. 9 i TV4. På en inte så många minuter lång sändning har åtminstone två större fnitterattacker utbrutit hos de tre som läser upp nyheter, ekonominyheter och sporten. En tredje fnitterattack höll på att förstöra även vädret men lyckades avvärjas hyfsat av den äldre mannen med tveksam hårväxt.

Är det ens något att reagera på? Pja, kanske kan vara  och samtidigt inte. Nyheter, oavsett kanal, har för mig från barnsben varit något seriöst och till en början relativt tråkigt inslag i TV-tablån. Om den tråkiga känslan av det avtagit med åren har jag trots det ändå sett nyheterna som ett allvarligt och seriösare inslag i all övrig skit med tveksamt underhållningsvärde som TV-stationerna förmedlar. Det finns alltså någon egen önskan att även de som arbetar i sändning förmedlar den seriositeten som just nyheter representerar.

Så vad blir effekten av dessa fnitterattacker, små klyschiga skämt och avslutningsord som används när det passas över mellan de olika nyhetsuppläsarna? Kanske blir det ingen effekt alls. Kanske tycker en del att nyheterna blir lite roligare att titta på? Kanske undrar en del, som jag, om det ens finns något att ta på allvar i de nyheter som åtminstone (än så länge) läses upp.

Har det blivit så här för att en generation som inte är så intresserad av det som händer i världen börjat nå vuxen ålder? Är det en effekt av att det finns så många sociala nätverk och andra mediaformer där nyheter kan sprida sig och de som får mest utrymme där också når de flesta människor. Har nyhetskanalerna börjat ifrågasätta sin egen roll, sin trovärdighet och vikten av sitt arbete?

Så många frågor och jag kan inte säga att jag har svar på en enda. Däremot kändes det mest tråkigt att inte ens nyhetsuppläsarna verkade intresserade av att ta sitt uppdrag på allvar. Flamsa och tramsa gärna före och efter sändning, men jag önskar ändå det fanns någon form av yrkesstolthet som hjälpte dem upprätthålla en proffessionalitet åtminstone under sändning.

Det rör sig trots allt bara om ett par minuter i taget.

att inte kunna anmäla

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”