Jag vet varför, men jag är inte säker på att det är rättvist att skriva ner det här. Inte ens om det nu egentligen handlar om att jag blir besviken när jag upptäcker att jag uppenbarligen missförstått orden, missförstått handlingarna och verkligen trott att det varit som du sa.

Att jag inte har förstått att “Det här får du av mig!” tre dagar senare visar sig betyda “Jag vill ge det här till XXXXX (annan kvinnas namn), jag tror hon skulle bli glad då.” om exakt samma föremål som tre dagar tidigare var till mig. Att jag i det blir besviken för att jag trodde det första var sant. Kanske är det konstigt, kanske är det inte så konstigt. Kanske borde jag förstå att du menade att det där var dina saker och jag kunde få dem OM du inte hittade någon annan att ge dem till.

Det är dessutom värre än nästa scenario som jag inte heller förstår, men ändå har lite lättare att acceptera även om det också är svårt.

“Jag tänker/tänkte ge dig xxxxxxxxx!” är så klart inget löfte, inte ens när det är en information som lämnas till drygt 800 andra människor. Den går alltid att avvärja med att pengarna inte räckte, att det inte fanns utrymme osv.  Samtidigt förstår jag i det inte vitsen med att berätta vad jag skulle ha fått om du bara hade tyckt det var värt att spara in på något annat för att ge mig det. Onekligen tyckte du inte det var värt det.

Jag kan förstå det.

Det jag inte förstår är vad du önskade uppnå med att berätta om vad du hade tänkt (om du ansett mig vara värd det). Var det för att visa andra hur givmild du är? Var det för att skapa något för mig att bli glad över? Något för mig att se fram emot? Något jag sen får upptäcka var en illusion. Jag är inte säker på att jag klarar av för många av den sortens överraskningar. Det blir lite som att fylla 30 och få dagen förstörd flera gånger om. Att bygga förväntningar och hopp på de pusselbitar som serveras för att sen upptäcka att allt bara var luft. Jag mår inte bra av att bli så uppspelt av luft och senare få upptäcka att det i bästa fall var fråga om grus i skorna.

Fick jag önska skulle jag avsäga mig alla berättelser av karaktären “Du kommer få… “  Jag skulle hellre bli överraskad med att få något direkt i handen, mötas av upplevelsen direkt om det nu är frågan om det snarare än en produkt. Skulle troligen föredra upplevelsen för att när den väl är utförd är den trots allt MIN, något Du gav MIG!

Produkter kan ju trots allt ges bort igen, till någon annan, även efter jag fått dem. Det har hänt förrut. Det kommer ta lång tid innan jag slutar vara rädd att det händer igen.

Men det kanske inte är så konstigt att jag inte längre vågar bli glad?

Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.

När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).

Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.

Det är då jag ser sveket.

Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.

Programledaren försöker med sitt käcka tonfall och sin påklistrade glädje släta över den tryckande besvikelsen som expanderar i studion. Hulda, 83 år, ler stramt och kläcker ur sig något om att det inte alls är illa och är pengar det med och allt vad floskler hon kan hitta i just det ögonblicket. Besvikelsen går inte att ta fel på. Den tränger fram ur porerna på henne och laddningarna i atmosfären är så påtagliga att det känns även på min sida om TV-rutan. Jag finner det påtagligt fastän jag inte ens är i studion. Det krävs verkliga skådespelartalanger för att dölja den besvikelsen, något hon inte har. Besvikelsen över att det BARA blev femtio tusen kronor när det kunde ha blivit flera miljoner.

~~~~

“Hade du svarat Jonathan Swift hade du haft 500’000 kronor.”

Rickard Sjöberg har än en gång gjort sitt. Han har lyckats trissa ännu en människa till girighetens brant och sett till att densamme “förlorat” 250’000:- genom att ta chansen på en fråga han egentligen inte kunde svaret på. Livlinorna var slut sen länge. Det enda som fanns kvar var alternativen att chansa eller att känna sig helt nöjd med 350’000 kronor. Men inte kunde man väl vara nöjd när det var så nära till en halv miljon? Klart det blev en chansning! Besvikelsen går inte att ljuga bort. Det är en förlust. Tanken på att faktiskt vara 100’000 kronor rikare än för en halv dag sedan når inte riktigt fram till mottagaren. Allt grumlas av tanken på den där ytterligare kvarts miljonen som han hade alldeles nyss, eller de fyrahundra tusen han kunde ha fått men aldrig egentligen hade en chans på. Men nog har han glömt att han kom dit tomhänt. Det är där famlandet för att döva besvikelse börjar. Återigen hör vi samma ramsa av floskler som Hulda, 83, använt vid beskedet att hon bara fick med sig 50’000 kronor hem.

~~~~

För visst är det så egentligen. De där fem miljonerna på triss, eller den där miljonen på postkodlotteriet var inte dina än, även om du tyckte det. Du har verkligen inget av det förrän spelet är slut, om du dessutom haft tur (eller i det senare fallet också en smula skicklighet). Däremot ska du gärna känna att du har minst det, och kanske rent utav orimligt mycket mer, redan innan spelet börjat. Onekligen är det vad många som får chansen redan gör, ser hur de har den där maxvinsten långt innan de ens fått chansen att spela om den. Det är det som ger oss de där obetalbara, dåligt överslätade, besvikelserna i direktsändning. Det är det som ger oss alla lärdomen att vi inte ska vara nöjda med det vi faktiskt får, oavsett hur lite vi hade från början.

Fan ta den som faktiskt skulle vara överlycklig för något så futtigt som 50’000 kronor. Fan ta den som inte vill visa upp sin girighet i TV i jakten på miljonerna! Fan ta mig helt enkelt!

Jag skulle nämligen bli smått euforisk över femtio tusen kronor på ett bräde. Den summan har jag inte sett och haft möjlighet att spendera sen strax innan jag flyttade hem från Irland, vilket var 2005.

Jag vet att jag en gång i tiden sa att det enda jag skulle ställa upp på som innebär att synas i TV-rutan skulle vara att skrapa en sån där gigantisk Trisslott. Nu vet i tusan om ens det gäller längre. Jag skulle gladeligen ta 50’000 kronor ute i kulisserna, helt enkelt för att slippa bli uppschasad i ett tillstånd av förväntningar som sen inte kan leda till annat än en väldigt illa dold besvikelse. För inte ens jag är en bra skådespelare.

Men så är det kanske också som @BabyLarva säger; “Girigheten är en ful jävel, och människan blir aldrig nöjd.”

Jag tror att det var det som sen startade en längre diskussion full av missförstånd och blandade begrepp som egentligen inte står för samma sak och egentligen inte ens var relevant till det jag först twittrade. Redan igår fanns det mängder av ord jag ville skriva, mängder av delar i det där jag ville utveckla långt över 140 tecken och samtidigt hade jag ingen lust. Oavsett ordval var det ofrivilliga tåtrampandet redan uppenbart.

Trots det vill jag ändå skriva ner några tankar som jag känner mår bra av att förtydligas. Detta då det ter sig vara så att oavsett vad jag skriver på twitter, oavsett vad jag berättar tolkas det till något som i det närmsta är en oändlig snyftarhistoria vilket de flesta av gångerna inte ens är i närheten av dess avsikt.

Igår berättade jag om tidigare kvällar och helger i mitt liv då jag spenderat timmar med hår, smink, klädval och allt det där andra som många, framför allt kvinnor, kanske gör inför en utekväll. Flera timmar av det för att sen inte gå ut någonstans överhuvudtaget. Inte ha bestämt någon tid och plats med någon och inte heller gå ut till något som verkar vara ett trevligt uteställe alldeles ensam, för att inte alla dessa timmars pysslande ska vara till intet. Istället har det fått vara till just det – intet.

Jag konstaterade även att jag sen länge har slutat med just det beteendet. Orsaken till det kom aldrig fram, men det som tolkades vitt och brett var att jag ansåg att ingen älskar mig, vilket också var det jag började reagera på. Det tolkades alltså in saker som jag överhuvudtaget inte hade skrivit, eller ens antytt. Något som inte har ett dyft med saken att göra.

Beteendet som sådant var helt enkelt ett sätt att bygga upp falska förhoppningar och senare också stora besvikelser. För någonstans då tänkte jag att om jag bara gjorde mig tillräckligt vacker, var tillräckligt mycket på partyhumör, skulle någon spontant höra av sig (eller svara och vara på väg ut om jag hörde av mig och frågade) och allt det där skulle leda till en riktigt rolig utekväll. Förväntan när jag nått så långt som till hårspray (något jag aldrig använder annars) och mascara var så hög att känslan är svår att beskriva. Kanske så att någon som för första gången blivit inbjuden till en nobelmiddag har en liknande känsla i kroppen. Men att då ha den känslan och sedan inse, ännu en gång, att inget var på väg att hända..

Den här sortens besvikelse är inget annat än att göra våld på sig själv. Men samtidigt var det bara det som det här handlade om, att bygga höga, falska förväntningar och gräva stora, djupa besvikelser åt sig själv.

Det handlar överhuvudtaget inte om huruvida någon älskar mig eller inte. Det handlar inte ens om huruvida någon tycker om mig måttligt eller inte.

Det handlade bara om en stor önskan, gigantiska egentillverkade luftslott och en rejäl slägga som lyckades göra glassplitter av det som egentligen inte varit mer än luft. När jag insåg det var ungefär då jag slutade med den processen helt och hållet.

Allt det där andra, om huruvida alla är älskade av alla och om det ens är relevant i förhållande till människorvärde, är ett helt annat kapitel och kanske får se ljus i ett annat inlägg, om jag orkar.

Visst, det finns annat i livet som idag gör mig relativt lycklig men samtidigt är det inte något som hjälper ifråga om att ta ifrån mig den stress och ångest jag upplever över att behöva ha med den där skolan att göra överhuvudtaget. Det enda det här har varit är ett slöseri med tid och resurser samt att det satt mig i en ekonomiska kris jag snart inte kan hantera alls och det tack vare att skolans administration är ett skämt.

Ett fruktansvärt tråkigt, jävla skämt är det som i det långa loppet fört med sig att tentor inte funnits att skriva när de gått att anmäla sig till och jag har studerat till dem. Något som gjort andra tentor lidande då jag utifrån rätt information från skolan kunde ha betat av de istället för att samla ihop ett omöjligt berg av examinationer att hantera. Så visst, finns säkert någon dummerjöns som tycker det är mitt eget fel. Hade jag varit administrativt ansvarig på skolan hade jag inte satt vare sig mig eller någon annan i den situationen där jag nu hamnat. Det handlar helt enkelt om dåligt testade nya datasystem, dålig information om dessa och därtill rent administrativa felaktigheter som sopas under mattan med tafatta lögner när man sedan försökt få klarhet från studievägledare och ansvariga för de kurser och den utbildning man läser.

Att den här skolan överhuvudtaget lyckats skaffa sig ett gott rykte är för mig en gåta. Har de mutat sig till det? Den myndighet som har granskat det hela har uppenbarligen inte brytt sig om att titta särdeles noga. Andra studenter jag talat med som tidigare läst vid Universitet med betydligt fler studenter och än mer uppgifter att administrera är rent chockade över hur de bemöts och hur illa det fungerar här i jämförelse.

Själv är jag mest uppgiven, uppriven, ser ingen framtid längre, har ingen motivation kvar att ens försöka ta mig igenom den här utbildningen eller ens att studera överhuvudtaget.

För några år sedan tyckte jag att privata företag var alldeles för upptagna av sitt egna vinstintresse och jag var själv inriktad på att röra mig mot framtida arbete som främst rörde sig kring människans välmående på ett eller annat sätt.

Den här upplevelsen har fått mig att helt och hållet ändra uppfattning i den frågan. Jag är inte det minsta intresserad av att ta något socialt samhällsansvar och få in en fot där myndigheter värnar om människan, för det gör de inte. Myndigheter är tvärtom värre än egenföretagare (som iaf genom sitt eget vinstintresse har ett intresse av att ev. anställda mår bra för att det är gynsamt för företaget) och den här sortens maktmissbruk när det trots allt är fråga om myndigetsutövning ger inget annat än avsmak. Istället är det bara ironiskt att skolan trycker så hårt på vikten av etik och moral i utbildningen när de samtidigt kontinuerligt visar upp påtagliga brister inom detsamma.

Så till den som överhuvudtaget funderar på att läsa något alls på skolan jag nämnt här i början säger jag bara:

TÄNK OM! Det finns garanterat bättre alternativ, vilket annat alternativ som helst är helt enkelt bättre.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.

Jag är inte särdeles stolt över att det är så här, men det finns tillfällen när jag känner hur det skaver i pannan, hornen växer fram och vad ond tanke jag än kommer på riskerar att ta form i verkligheten.

Givetvis är det inte så att det här händer spontant och helt utan anledning. Det finns alltid något som hänt och i många fall någon vars mönster jag fångat upp, vars illvilja, missunnsamhet och direkt nedriga tankar och planer jag känt vibbarna av. Det handlar också om att jag de gångerna är mer än mindre säker på hur det föreligger. Det är sällan fråga om en slump att personens plötsliga infall råkar vara just då. Snarare är det så att jag sett avsaknaden av reaktioner innan, när han eller hon varit ovetande om hur verkligheten ser ut. Sedan efter nyförvärvad kunskap i frågan har densamme gjort ett lappkast och slängt fram en ny agenda. En som i huvudsak går ut på att förstöra för någon annan, nu när personen börjat ana att det finns något att förstöra.

Det är framför allt när jag ser sånt där som hornen växer, blodet kokar, svansen blir längre, mer eldfängd än tidigare och de lite mer kreativt smärtsamma idéerna poppar upp.

För visst kan man inte bli annat än heligt förbannad när en kärring som tidigare lagt sig i ens liv och försökt förstöra en relation som då var på väg att ta form och nu än en gång försöker göra detsamma. Den tror sig tydligen ha ett trumfkort för att hon anonymt skickade en blomma på alla-flosklers-dag i februari (en grönsak som han trodde JAG hade fixat fram). Senaste påbudet var att den bestämt sig för att berätta om de intima saker de gjort tillsammans (som enligt honom överhuvudtaget inte har hänt) och även hur hon nu tänkt se till att det händer mer.

Det kokar över, eldgaffeln bränner nästan hål i handflatan på mig och jag vet redan nu att det är bäst för hennes hälsa att hon aldrig någonsin träffar mig. Att skinnflå, rulla i ett salttråg och sedan hänga upp i en kran någonstans där vädret är mindre gynnsamt är en tanke som återkommer och ger en form av inre ro när jag visualiserat den tillräckligt detaljrikt.

Men visst, jag är inte stolt över att jag ens tänker så…

Jag loggade in på mitt konto hos Tele2 och eftersom de jävlarna låst mitt abonnemang valde jag att beställa till ett Surfpaket till mobilen för att på något vis lindra skadan resten av året. En fast summa för några få Mb är avsevärt mycket bättre än 15 spänn/Mb och skulle göra en märkbar skillnad i min ekonomi. Nyss kom ett SMS från 72113 med följande meddelande;

Du har önskat teckna datapaket. Tjänsten går dessvärre inte att koppla till din abonnemangsform. Ring kundservice 0772-25 25 25 för mer info. Mvh Tele2

I klartext säger de alltså att de inte går med på att jag INTE betalar 15:-/Mb så länge de håller mitt nummer låst. Såklart inte, de skulle förloroa ungefär tvåhundra spänn i månaden på det. Så även om jag verkligen gillar mitt telefonnummer och inte vill göra mig av med det börjar jag få ont om alternativ. Till saken hör att jag aldrig bad om att få binda upp mig ett år till, men jag förstår att de ansåg sig ha en lockande deal när jag ringde för att lämna skiten i somras då Comviq-mobilsurf inte inneburit annat än ett jävla krångel.

Det mest lockande alternativet nu vet jag inte ens vad det är. En alternativ lösning fram till augusti? Finns det något sätt för en annan operatör att överta ett nummer INNAN en “låst abonnemangstid” gått ut? Så här vill jag inte ha det mer. Dåliga avtal och dålig service är inget jag brinner för.

Från augusti fram till idag har ni kostat mig 2144:- och det gör mig oerhört ont att ni överhuvudtaget anser det vara BILLIGT! För de pengarna kunde jag i dagsläget ha haft en iPhone som jag varit lycklig över och säkert också ett par nya jeans (som jag behöver). Tack vare er som är så “billiga” (ni kanske borde slå upp ordet och lära er förstå vad det betyder) är jag byxlös och kommer inte ha vare sig det ena eller det andra förrän tidigast nästa höst då jag enligt avtal kan säga upp bekantskapen med er, om ens då.

Tycker förresten er reklam är kass och vilseledande. Får gör sig bara bra som kebab, speciellt de svarta!

Vänligen,

sur och grinig Newyn

Jag brukar försöka leta efter orsaker till det som är när jag inte har full insikt i varför det är. Orsaker som förklarar. Inte orsaker som håller en fast vid och gör det omöjligt att ta sig framåt utan helt enkelt det som förklarar så att man kan förstå. Ge tillräcklig insikt för att man ska kunna, utifrån situationen där man precis är, röra sig framåt igen, eller bakåt, eller åt sidan. Det handlar främst om att röra sig,  utvecklas i någon riktning.

Igår när jag läste Robert Dambergs text om att vilja för mycket, hur det beskrevs som en konstform i sig föll en del bitar på plats. Jag vill helt enkelt mer än jag klarar av. Mer än vad som för stunden ligger inom räckhåll. Det känns hårt. Just för att jag VILL göra så mycket, VILL att det ska hända så mycket omkring mig hela tiden, har lagt min lycka på en så pass hög nivå som jag idag aldrig kommer kunna nå upp dit.

Lösningen är förvisso inte helt svår. Det handlar inte så mycket om att sluta vilja. Det handlar snarare om att sluta vilja att ALLT ska fungera enligt det uppsatta målet och helst NYSS. För så länge den ekvationen är det enda som gäller kommer jag krascha och bli nedstämd varje dag den inte går ihop, varje dag som inte blir som jag räknat med. Det måste gå att lösa på ett annat sätt. Ett annat sätt heter i det här fallet “ett steg i taget”. Du kan inte springa ett marathon så länge du aldrig tar det där första steget. Det kan inte jag heller.

Jag måste helt enkelt börja med de små sakerna. De som skapar välbefinnande, om så bara för en kväll, en dag eller en timme. Jag måste helt enkelt prioritera att må bra nu, inte känna mig värdelös över att inte nå fram till att må superbra sen.