Tag Archives: beröring

utan bekräftelsen är det svårt att veta

Posted on by
1

Jag tillhör inte de kvinnor som  välsignats med förmågan att veta att de är attraktiva. Skulle någon vända sig efter mig på gatan skulle jag börja fundera på om jag klätt på mig något som matchat illa den dagen eller något annat likvärdigt. Sån’t där som inte är snyggt alls men komiskt nog för att människor ska vända sig om och titta en extra gång.

Så hur vet jag att jag är attraktiv? Svaret är enkelt. Det vet jag helt enkelt inte. Jag är tämligen säker på att jag inte är det. Inte så att jag inte vill bli betraktad som attraktiv, vem tusan vill inte det! Men jag har åtminstone mött verkligheten och vågat se den som den är, alltså är jag sällan attraktiv. Men det händer ibland, om än ytterst sällan.

Det händer att någon för ett kort ögonblick finner mig attraktiv och det händer att någon vågar berätta det för mig, eller på något sätt låta mig förstå att det kan vara så. Eller händer är väl inte helt sant, det HAR HÄNT. Ibland intalar jag mig själv att mannen jag älskar, vars säng jag oftast sover i numera, åtminstone någon gång har funnit mig attraktiv. Dock är jag långt ifrån säker.

För hur vet man när det aldrig sägs eller på något vis antyds? Inte så att det behöver sägas med ord, men om inte med ord så åtminstone med beröring, blickar och någon form av närvaro i ens närhet. Så är det trots allt.. För den som inte vet med sig att hon är attraktiv behövs fortfarande bekräftelsen som åtminstone antyder att det är så.

Utan den finns ingenting, bara en känsla av tomhet. En upplevd känsla av att vara obetydlig och osynlig i någon annans närvaro, något som gör än mer ont i närvaron av den som bär ens hjärta i sina händer.

en längtan till närhet

Posted on by
Reply

Ni som har läst ett tag minns kanske hur jag skrev om närheten som saknades, beröringen som även i sin enklaste form ändå betyder så mycket. Det händer att jag saknar den fortfarande, men inte på samma smärtsamma sätt som tidigare. Numera är den saknaden mer som en längtan till nästa gång.

Men det som förde tanken till närhet idag var att jag fastnade hos Bruse, hans sätt att beskriva ytterligare en form av känslan. Även Ulrica förmedlar känslan så väl i det hon önskar att jag får rysningar, närheten är så påtaglig. Känner du den också?

28 dagar att träna mitt tålamod

Posted on by
Reply

Årets sista januaridag. En hel månad har redan rusat förbi. Det brukar vara ungefär nu jag dyker ner i paniken över att inte ha kommit igång med något av det där jag runt nyår kände att jag ville åstadkomma i år. Det är nu det är svårt att tänka i det lilla perspektivet, vara nöjd med de små förändringarna som ändå har skett.

Det har trots allt varit en bra månad. Även om det är så att ingen av alla människor jag rört vid under de många tillfällen jag varit ute och umgåtts med människor har varit Han så är det helt i sin ordning. Det har hela tiden varit underbara människor som fått mig att må bra, som får mig att slå demonen på käften. Människor som räknas in i vänkretsen som om det vore självklart. Jag gillar när känslan av självklarhet infinner sig. När man utan att behöva säga något vet med sig att “det är så här det ska vara”.

Reservplats 53 lär innebära att det inte blir någon italienska i vår. Lite synd, men också en klar markering att jag nog ska ta det lite lugnare ändå. Jag vill förvisso ha tusen järn i elden men om det innebär att allt brinner upp är det inte så stor mening med det. Aska och förkolnade drömmar har ingen nytta av, inte ens jag.

Februari kommer få bli en tålamodsprövning. Jag behöver vara lite mindre otålig, vill behålla min harmoni fram till snön smälter och gärna resten av året också. Men det blir så lätt att jag är otålig. Helst vill jag ha gjort allt redan innan det ens har börjat hända. Februari kommer innebära fokus på att släppa taget.

Det finns en del saker som gör mig otålig. Saker som jag gärna vill ska hända, men som ligger utanför min kontroll. Det som innebär att andra aktivt måste agera, andra har kontrollen över beslutet. Jag har ingen möjlighet eller ens rätt att bestämma, hur mycket jag än vill. Men då jag med en del saker ändå innerst inne vet sedan länge att det aldrig kommer ske så finns det bara en enda sak jag egentligen kan göra. Jag kan släppa taget. Jag kan sluta hoppas, rensa bort det från min vision, rycka på axlarna och fokusera på något annat. Något som jag har möjlighet att påverka.

Har jag rört vid dig?

Posted on by
5

Jag är en rörig person. Alltså jag är en rörande person. Vad jag menar är att jag är en person som rör till det. Eller nej, jag menar att jag är berörande. Meh, jag är en människa som rör ihop det. Äsch! Va fanken! Jag rör vid människor! SÅ! Nu var det sagt!

Det blev lite mer uppenbart igår, ibland människor och när jag försökte förklara det lät det bara sådär fel fastän det inte var illa menat. Man skulle kunna säga att det hänger ihop med grundtrygghet.

Beröring, fysisk kontakt med andra, om så bara i de enklaste formerna är så oerhört viktigt. Finner jag en människa i min omgivning som jag känner mig trygg med är det mer vanligt än ovanligt att jag rör vid henne eller honom. Alltså helt enkelt tar på personen. En hand på en arm, på ett ben, på en skuldra, stryka ett finger över kinden eller klappa lite på magen helt beroende på positioner och vad som känns spontant mest rätt där och då.

Det handlar inte om att ragga på (även om jag vet att många osäkra själar skulle vilja att det bara var det som gällde så att de skulle få ha något att vara arga över) utan snarare bara om en enkel visad affektion.

Så skulle du ha råkat ut för det, att jag har rört vid dig, är det uppenbarligen så att jag tycker om dig. Men det som är än mer avgörande faktor är att jag känner mig trygg i din närhet.

det där som saknas

Posted on by
2

fotterFör många är det så självklart att de inte ens kan föreställa sig problematiken som föds ur avsaknaden. De kan inte sätta sig in hur det är att vara utan, mest för att de vet att de inte alls kommer behöva vara utan. De kan utan problem säga “skit i det nu, fokusera på det andra istället!” för att de är trygga med att det finns kvar när de fokuserat klart på det där andra.

För en som jag finns inte den tryggheten. För en som jag är det skillnaden mellan att fungera som människa och att inte fungera alls. För en som är som jag är oxytocin ett livsgivande bränsle snarare än en drog. Man kan likna det vid att förmå en bil att röra sig framåt utan bränsle, går säkert bra i nerförsbacke men så fort det lutar lite åt fel håll är det tvärstopp. Det räcker med de enklaste formerna för att den här motorn inte ska skära sig.