Hinner egentligen inte just nu, men vill så gärna skriva en lång post om min känsla av frihet. Kanske kan en dikt (berätta inte för någon nu hur illa jag egentligen tycker om dikter – speciellt mina egna) jag skrev för elva år sedan få lägga en grund. Kan det möjligen tänkas att man kan se behovet av frihet bakom orden?

Jag vill inte behöva dig. Jag vågar inte behöva dig.
Jag kommer aldrig någonsin kunna ställa mig upp och säga:
“Se mig! Det här är JAG!”
Inte så länge jag behöver dig. Inte så länge jag “behöver” någon.
Så snäll du, var inte bitter och ledsen över att jag inte behöver dig
Gläds istället
då jag finns hos dig av en så enkel orsak som egen fri vilja.
Var glad att jag finns hos dig
och vet att det är för att jag VILL.
Vet att det är för att jag älskar dig.
Inte för att jag känner mig tvingad att vara här,
utan för att jag själv har valt det.