Nu går resan åter norrut. Gårdagen är snudd på overklig. Vid ett enda tillfälle var jag nära tårar. Det var då, strax före jordfästningen. När vi gick de sista metrarna fram till den öppnade graven och jag kunde konstatera att min systers grav var nära där, på andra sidan mittgången. Jag vet inte ännu vad jag upplevde som värst, om det var att en del i sällskapet stod på hennes grav, ovetande om vad som vilade där under eller om det var sinnesnärvaron. Att känna de båda där så nära varandra men ändå en bit ifrån. En gravplats jag så länge undvikit att besöka, kommer jag fortsätta undvika den nu? Det lär ju inte bli lättare att ta sig dit. Hoppas ändå att det ännu tar många år innan jag behöver göra en sådan här resa igen.
Under övriga ceremonin var det inte min tur att gråta, det kändes verkligen inte så iaf. Jag kanske borde ha gjort det men det hade nog ändå känts falskt. Något i mig sa att den här gången var det min tur att vara stark för de andra, mina morbröder, min mamma, min moster som har mist(?) sin far, min mormor som har mist(?) sin man, mina kusiner som har mist sin morfar och farfar (däribland även jag förvisso men jag har endera redan gråtit mina tårar, eller inte förstått från början vad det var jag hade att förlora), hans syskon som har mist sin bror, listan kan göras hur lång som helst.
Jag kände det ändå mer som att jag satt där och såg de som led mest, grät högst och verkligen hade ont, jag satt där och skickade kärlek och värme åt deras håll, från morfar och även mig själv, inte för att få dem att gråta mindre, men för att ge dem åter lite trygghet, visa dem att livet fortfarande är vackert.
Ingenting kommer att bli sig likt, så klart, men var det någon som trodde det? Hade det och varit det enda som hänt och upptäckts under helgen hade det varit en lugn tillställning. Min egen bror har visat mig sidor jag inte kände till, men det är antagligen sådant som händer när man inte tittar upp tillräcklig ofta för att finna indikationen på dem. Jag kan inte annat än le åt honom, någonstans känns det som om vi lärt varandra väl, även om jag vill ha det till att jag lärt honom ibland, men det kan kanske vara vår gemensamma tillvaro som skapat insikterna. Det är i nuläget svårt att säga. Jag vet bara att ingen av oss följer de mallar som ”den allmänna uppfattningen” har lagt fram, och än mindre de riktlinjer som familjen har.
Ett dygn var alldeles lagom kan jag konstatera, familjens fördomar om livet och allt vad folk som lever i det hade jag för ett ögonblick förträngt men efter en natts sömn och borttorkade tårar är det tillbaks till den ordningen som jag så länge valt att flytta ifrån, att undvika, att leva utanför då jag inte delar den. Det känns skönt att höra att min bror inte heller delar den.
Det kommer bli spännande att se om min lillasyster som förvisso är längre än mig och har större skor, men dock blivit förbaskat söt inte heller kommer att dela den.. Jag hoppas det, jag tror någonstans i mitt innersta att jag tidigt gav henne en hint om det viktiga med att tänka själv och välja sin egen väg igenom livet, utan att lyssna mer på andra än sin innersta hjärtas röst. Det får mig att le inombords.
Framöver ska det bli spännande att se om jag kan ha samma inverkan på andra i min omgivning. Jag är inte ens vid sorgemod, trots begravning, kanske är något vrickat men så är det. Att träffa min gråpäls och vän kommer ge mig ännu något att le åt, hoppas jag.
Visst är jag rädd för hur han ska hantera resten av världen och omgivningen omkring mig, kommer jag att svika honom? Eller för att rätta frågan, kommer han anse att jag svikit honom genom att ge mitt hjärta till någon annan, kommer även han ha svårt för sanningen. Den som säger att ingen äger mig, ingen rår över mitt hjärta eller vem jag önskar låta det vila hos och när. Kommer han förstå att jag faktiskt är förmögen att känna för mer än en människa?
Att det inte handlar om det som ligger inom den här världens fysiska ramar och restriktioner, att det är fråga om något större. Visst kan det säkert vara lättare att bara tycka illa om mig, för att värja sig själv emot det som sker. Visst är det lättare att hata än att välja förståelse insikt och accepterande av det som sker. Jag tycker också att det är lättare, men jag väljer ändå att inte göra det. Inte för att plåga mig själv med svåra alternativ men för att kunna leva med mig själv och mina val under resten av livet.
N är ett lysande exempel på detta. Se det ur en fysisk tillvaro och någon skulle med lätthet säga att jag hugger henne i ryggen. Det är inte alls vad det handlar om. Jag tycker ärligt talat väldigt mycket om henne också, just för den individen hon är, inte för att hon är del i en familj vars andra medlemmar rycker i mina hjärterötter. Min relation till N har ingenting med andra människor att göra, likväl som min direkta relation till andra i hennes omgivning inte har något med henne att göra. Indirekt? Ja, så klart det har men indirekt är en helt annan sak, ett helt annat drag, en helt annan nivå av livet.
Hade jag kunnat finna ord på allt så vore nog mycket greppbart för andra, men ord är svårt när symboler visar sig och den delen som tolkar förstår symbolerna men ändå inte skulle begripa orden.
Vad jag vill ha sagt nu är ändå att jag ser fram emot att träffa henne, inte bävar för det, eller är ett dugg nervös utan faktiskt bara ser fram emot det, vilket bara det är skönt. Jag vet dock inte hur hon ser på mig, men det är en helt annan bollplan och jag är inte ens säker på att jag kan spelet. Håller tummarna för att resten av helgen går bra.
