vems bananer äter du?

Medvetenheten hos människor ökar, det är jag helt övertygad om. Speciellt med de senaste årens tryck på miljöfrågor och liknande både i politiken och många gånger i media. Kanske är det också så att min egen stigande ålder gör att jag uppmärksammar mer och därför ser av en större medvetenhet. Något att fundera på en annan gång.

Samtidigt är jag lite nyfiken på HUR människor är medvetna.Vilka parametrar är det som egentligen tas med i det aktiva valet en människa gör vid t.ex. matinköp, transportval och liknande. Själv går jag i stort sett överallt, har ingen egen bil, borde kanske skaffa en cykel och använder de kollektiva transportmedel som finns när det behövs. När det gäller mat är jag givetvis styrd av min ekonomiska situation, vilket jag tror många andra också är. Men trots det försöker jag ändå göra aktiva val när jag handlar mat.

Ett val som kommer bli betydligt lättare i fortsättningen är att helt enkelt INTE köpa bananer. Ovanpå det är det känns det som att det är läge att välja bort Dole. Jag tror i och för sig inte att jag köper så mycket av Doles produkter i dagsläget men det skadar inte att titta en extra gång på vad jag nu håller i för att vara säker. MAX har valt bort, så plus i kanten för snabbmatskedjan. Inte så att jag äter hos er, eller någon annan snabbmatskedja, särdeles ofta men i fortsättningen ska ni få lite förtur de gånger det händer.

Vill jag egentligen ha något sagt med det här? Visst, Dole struntar säkert i om jag inte köper deras bananer. Poängen är väl att om INGEN gör det så måste de till slut bry sig. Visst kan man vända på det och mena att man inte ger arbetarna på andra sidan världen bättre förhållanden genom att bojkotta, men att välja bort behöver för mig få handla om att inte stödja det jag tycker är fel. Finns det alternativ där människor behandlas väl, även om det kostar oss generellt sett rika knösar till västerlänningar några kronor mer, så väljer jag hellre det och hoppas att det valet ger fler möjligheter för arbetare där borta att få en plats hos det företaget.

Men det där tar en hel avhandling att nysta ut så istället ska jag nu fokusera på en lunch bestående till störst del av gotlandsodlade rödbetor.


Får det lov att vara en banan, Roland?

Den har stört mig en smula sedan jag först hittade och läste den igår. Artikeln handlar om babianers beteende och huruvida de tycks kunna umgås över könsgränserna utan att ha sex. Nu när jag dessutom sovit på saken inser jag vad det är som faktiskt stör mig.

Det är inte rönen i sig, det är inte så mycket det att forskningsresultatet faktiskt kan ifrågasättas, utan det är mest av allt Roland Johanssons ståndpunkt i det hela. I synnerhet med formuleringar som “ännu mer överraskande var att den andra hälften av ungarna hade andra fäder än mammornas manliga vänner.” och sedan lägger fram att han finner det underligt att hanarna ändå engagerar sig i umgänget både med barnen och honorna. Varför är det så överraskande? Det skulle väl aldrig förekomma bland människor kan tänkas? Ja just det, män, hanar, kalla-de-vad-du-vill kan omöjligt tänkas göra något så osjälviskt!

Det jag tycker tydligt framgår är att han inte anser att vare sig män (eller babianhanar) har något att vinna på sociala relationer med kvinnor (eller i det senare fallet babianhonor) OM det inte leder till att de får ha sex!

Så om vi lämnar babianerna åt sidan en stund kan vi istället konstatera att den här sortens attityd snarare befäster gamla fördomar än främjar strävan mot jämställdhet. Vad det dessutom gör är att det plattar till och tillintetgör möjligheterna att skapa kontakt för den skaran män som faktiskt uppskattar och klarar av att ha sociala relationer med kvinnor utan att för den sakens skull först och främsta sträva efter få sig ett skjut.

Å andra sidan så vet jag ju inte hur män tänker. Det kanske är så att alla män i världen oavsett vad de påstår, enbart tänker på sex. Det kanske är så att allt i fråga om sociala kontakter med kvinnor som inte leder ner i sänghalmen anses vara slöseri med tid och resurser. De kanske ser det som att de inte “vinner något” på den sortens relationer.

Dock har jag väldigt svårt att tro det, mest utifrån det jag upplevt hos många av de män jag mött i olika sociala sammanhang. De är snarare frusterade över att bli dragna längs samma dike som sina mindre socialt kompetenta bröder. Att kunna uppskatta vinsterna av en social tillvaro på en civiliserad nivå är inte så mycket kvinnligt som det kan anses generellt mänskligt.

Så det kanske är så enkelt att Roland Johansson tillhör den där andra kategorin män, de där som gör sig bäst i diket. De som jag så hänsynsfullt tillägnat ett brev tidigare. Hans kommentar “Honorna har stora fördelar av sådana relationer. Men det är ett mysterium vad hannarna vinner på dem.” talar sitt tydliga språk, åtminstone för mig. Det ter sig inte bättre än att babianer har förmågan att vara mer civiliserade än Roland Johansson, men det kanske inte säger så mycket å andra sidan.

Däremot vet jag precis vem jag skulle ge bananer till om tillfälle bjöds.


Men för helvete!!


Nu ligger de där på köksbänken, än en gång. Sen i lördags har de blivit bruna i skalet och börjar närma sig stadiet oätbara. Jag känner av en lätt irritation när jag ser det. Jag visste redan när jag var och handlade att jag inte skulle äta upp dem. Men så tänkte jag att jag nog kanske kunde tänka mig det ändå. Jag skulle inte ha köpt dem överhuvudtaget. Jag äter inte bananer. Jag tycker inte ens om bananer. Det vet jag redan. Det vet min omgivning också. I undantagsfall, sisådär en gång var tredje år, vill jag ha bananer på knäckebröd eller i yoghurt. Det är ett tag kvar till dess. Lik förbannat köper jag skiten! Aktivt slöseri till ingen som helst nytta vilket mest gör mig förbannad på mig själv. Å andra sidan är den här ovanan inte det minsta ny, den har pågått sen 2000, men då var det inte fråga om bananer.

Jag kom på mig själv idag och insåg sambandet. När jag än en gång stod och plockade i fruktdisken på Hemköp borta vid Skanstull, slog det mig ungefär som om en hord elefanter sprungit över mig likt ett lämmeltåg. Jag hade överhuvudtaget inget i fruktdisken att göra, det var Västerbottenpaj jag ville ha när jag gick in i butiken. Men ändå, plockandes i fruktdisken och vid åsynen av berget med honungsmeloner slog det mig. Bananerna var från början en honungsmelon.

Den där jävla honungsmelonen, som det till slut hette. Ett av mina små irriterande, förvisso något som gick att överleva men ändock irriterande, inslag i tillvaron. Ända sedan jag flyttade in hos dåvarande sambon vid nyår 2000 fram till separationen i november 2003 flyttade det även in en honungsmelon i vårt kylskåp. Skulle någon fråga varför kunde svaret säkert bli en axelryckning följt av konstaterandet att “honungsmelon är gott”. Han gick med på att argumentet höll i ungefär 2 månader. Dock var det aldrig så att den där melonen någonsin åts upp. Istället låg den parkerad i kylskåpet som något gammalt årgångsvin, till det att den nog var så rutten på insidan att det inte var värt att chansa. Då slängdes den. Vid nästa månatliga storshopping av mat fick en ny fin honungsmelon följa med hem. Sådär höll det på, månad efter månad, år efter år. Visst fördes det en och annan diskussion under tiden om huruvida det faktiskt behövdes en honungsmelon när både han och jag redan visste att den aldrig skulle bli uppäten. Han lät mig vinna, åtminstone under perioderna efter de två gångerna då jag faktiskt skar upp melonhelvetet och serverade det till något annat ätbart.

Däremellan önskar han säkert att han tagit i från tårna och vrålat; “Men för helvete! Kan du sluta köpa den där jävla melonen!!” I tysthet önskade nog jag också att han hade gjort det. Då hade jag sluppit köpa fanskapet, bära hem det, se det ligga där på hyllan och flina varenda gång jag öppnade kylskåpet.

Nu, snart sex år efter att vi flyttat isär, är det istället bananer! Samma beteende, jag känner igen känslan, jag vill inte ens ha de där jävla bananerna. Ändå envisas jag med att köpa skiten! Så visste vore den en lättnad om jag någon enda gång, just när jag står där och plockar i fruktdisken, har någon jag vet bryr sig om mig i närheten som i den stunden greppar tag om min handled och ryter åt mig; “Men för helvete!! Kan du SLUTA köpa bananer nån jävla gång!!”