Tag Archives: avundsjuka

när jag inte tycker om mig själv

Posted on by
Reply

Efter en helt underbar helg, långt bättre än jag vågat hoppas på, kommer jag hem och det första jag gör är att gråta. När jag dessutom förstår varför jag gråter skäms jag och blir samtidigt gruvligt arg på mig själv.

Det är inte så mycket avundsjuka (eller ens någon form av illvillig missunnsamhet) som jag först trott utan hur det slår rakt in i den där önskan som är så stark att det gör ont att tänka på den. Knappt att det går utan att tårarna springer marathon ner för kinderna och alla försök att hindra det är katastrofala misslyckanden redan från början. Eller jo, en del avundsjuka är det i det, vilket jag skäms något fruktansvärt över och därmed blir arg på mig själv att jag överhuvudtaget känner så.

I allt det där ljuvliga, varma, underbara och välkomnande som varit i flera dagar fanns såklart också påminnelsen om det som inte är. Den blev extra påtaglig när jag såg hans eufori och totala lycka över att hon så tydligt visade att det var honom hon behövde och ville ha just där och just då. Inte sin mamma, eller ens sin pappa utan Honom. Han pratade efteråt om känslan att känna sig så behövd och det oförklarligt underbara med den. Jag missade att värja mig, hann precis samla tillräckligt med kraft för att där och då inte falla ner i det stora hålet jag bär inom mig, där den känslan egentligen borde finnas.

Ett tag trodde jag att det handlade om ren, skär avundsjuka för att han har tillgång till den känslan och inte jag. Men det är inte ens på den nivån. Det gör inte alls ont att han har den, det gör bara ont att jag inte gör det. Det finns inget där ute av allt underbart som jag INTE unnar honom, han är värd allt det där och så mycket mer. Skulle det visa sig att jag är ett hinder för hans lycka skulle jag röja det hindret för att hjälpa honom finna den. Svårare än så är det inte.

Så nu när jag efter flertalet gråtattacker under dagen och ständiga konfronterande av de egna känslorna kommit fram till att jag åtminstone inte är missunnsam har jag bara mitt eget ekande, stora hål i känslorummet att slåss med. Saknaden efter det där jag än så länge aldrig riktigt upplevt. Det där som jag fortfarande är så innerligt rädd att jag aldrig kommer få uppleva – vilket på ett eller annat plan får mig att känna skam. Mer skam än avundsjukan bär med sig.

Så nästa steg blir att rota i skammen, men vet inte om jag orkar det. Åtminstone inte idag.

Ska vi byta grannar?

Posted on by
Reply

Visst har du också ord som du associerar till något speciellt. T.ex. om någon nämner smultron kanske du tänker på varma sommardagar, säger någon vinter kanske du tänker på snö, kyla, mörker och skidåkning.

När jag hör och framför allt upplever småaktighet, avundsjuka, girighet, missunnsamhet som leder till skvaller och smutskastning tänker jag (tyvärr) först och främst på Småland. Landskapet där jag vuxit upp. Miljön där jantelagen är vidare befäst en Sveriges grundlagar. Där jante används flitigt för att trycka ner omvärlden och sätta sig själv i bättre dager.

Till saken hör att jag gjorde ett aktivt val när jag lämnade det bakom mig. Jag valde bort den mentaliteten, den attityden som bara leder till negativitet och tråkigheter när jag valde att flytta därifrån. Jag är ingen tävlingsmänniska, åtminstone inte när det gäller livet.

Jag tror snarare på individens förmåga till ett positivt, harmoniskt och lyckligt liv utifrån de egna förutsättningarna. Alltså kan man inte jämföra sig, sitt liv med grannen för att besluta om huruvida man har ett bra liv eller inte. Såvida inte grannen och jag själv är enäggstvillingar och har levt likadana liv från dag ett fram till nu, vilket i sig är direkt osannolikt (även för enäggstvillingar).

Varför jag kom att tänka på det nu är helt och hållet för att det är just de där orden jag räknade upp innan som jag nu upplever i min bostadsrättsförening. Jag har hört att det tas vanskliga beslut om ägandeformen (en del som är rena stadgeändringar om de går igenom) för att INGEN ska kunna göra en bättre affär än någon annan vid försäljningen av sin bostad. Det tas beslut för att INGEN som de nuvarande medlemmarna (i synnerhet de i styrelsen) inte anser är en tillräckligt bekväm granne ska kunna köpa en lägenhet.

Så som ett beslut tolkades av en för stunden boende medlem skulle det främst innebära att homosexuella och/eller personer med funktionsnedsättningar inte får bo här. Utöver det skulle det också innebära att den som inte själv blir godkänd av banken får tillträde till en bostad här (styrelsen vill alltså inte att delat ägande, mer än ett namn på kontraktet, ska godkännas). I grund och botten ser jag det som ett bekvämt, och felaktigt sätt, att inte behöva ta tag i ordningsfrågor om det visar sig att någon bostadsrättsägare har problem att följa allmäna förhållningsregler som finns i föreningen.

Men jag ser också hur det spekuleras och skapas intriger kring vem som möjligen får ut si och så mycket vid försäljningen av sin lägenhet och hur extremt orättvist det anses vara. Jag har svårt att se den orättvisan. Jag har svårt att se det som en orättvisa överhuvudtaget. Den som anstränger sig kommer få utdelning därefter, så är det bara. Det här ser snarare ut som avundsjuka och småaktighet – precis som i Småland.

man ska inte begränsa sig för mycket

Posted on by
1

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som “Han är snäll i alla fall” eller liknande som i stora drag tyder på att “jag har insett mina begränsningar”.

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; “Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!”

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen “Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så – men det kan inte vara NÄSTAN”.

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; “Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?” Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att “Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!” och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!


Vart är världen på väg?

Posted on by
Reply

Idag ids jag inte ens leta upp något att länka och hänvisa till, jag är mest trött på världen omkring mig. Ju äldre jag blir desto oftare stöter jag på de där egenskaperna hos andra som jag inte tycker om, aldrig har uppskattat och redan i tonåren tagit avstånd ifrån för egen del. Människor är egoistiska, småsinta, avundsjuka, missunnsamma och framför allt lömska jävlar. Nä, ALLA är inte så! Det kan du väl inte säga! sitter säkert någon och skriker nu. Visst, alla är inte så men det täcker i mångt och mycket den stora majoriteten. Det verkar numera handla om att vara så elak som möjligt. Det verkar finnas någon enorm njutning i att göra andra människor illa, gå över lik för att få som man själv vill och finns det inga lik så ser man till att leja soldater och peka ut offer att skörda längs vägen så att man har något att trampa på.


Jag kan inte på något vis förmå mig att förstå den mentaliteten. Egoism till en viss del, ja. Men på hur stor bekostnad av andra egentligen? Har det sunda förnuftet helt försvunnit? Finns det inga gränser längre? Det ter sig inte så om man tittar på samhället idag. Många gånger slutar det inte ens där, utan missunnsamheten tar vid när den egna vinningen inte blir som de tänkt sig; “Får inte jag så ska fan ingen annan heller få!” Det verkar bli en allt vanligare inställning. Får inte jag njuta så ska jag åtminstone njuta av nöjet att förstöra för alla andra och se till at de plågas och mår sämre än jag.

De av oss som inte tänker så? De av oss som faktiskt kan unna någon annan lycka även om vi inte personligen är delaktiga i den, vart har vi tagit vägen? De människor som kan göra något för någon i all välmening, för visst skänker det en glädje inombords att faktiskt se någon annan må bra. Åtminstone gör det fortfarande det för mig. Visst är vi få, och kanske håller vi oss i bakgrunden och tysta av en väldigt enkel anledning. Syns vi så är det vi som får lida, vi som blir de där liken att gå över.. Helt enkelt för att vi inte tror på vare sig hämnd eller njutning genom att se andra lida.